Kategori: Recensioner & boktips

Leni blir en bebis

Nu är Leni tillbaka! Förra gången (i Leni är ett sockerhjärta) blev hon vuxen i protest mot tanternas gullegullande, den här gången är det troligtvis en släng småsyskonsvartsjuka som drabbar henne. För nu blir hon plötsligt en bebis. Ingenting kan hon göra själv!

Det här är ett kärt återseende och de två böckerna känns väl sammanhållna eftersom de är väldigt lika varandra – på ett bra sätt, alltså. Såväl handling som språk som bild följer samma mönster som tidigare och det råder ingen tvekan om att det här är en Leni-bok.

Bilderna visar ett alldeles underbart småbarnskaotiskt hem med leksaker och rälsbitar precis överallt, blandat med härliga retrofina inredningsdetaljer. Texten är full av mittiprickformuleringar som målar porträttet av Leni minst lika effektivt och trovärdigt som bilderna.


Två sidor ur Leni blir en bebis, klicka på dem för att se en större version.

Ava älskade ju Leni är ett sockerhjärta, som vi hade hemma ett tag när jag lånat den på biblioteket, så jag väntade mig att hon skulle bli glad att återse Leni. Men hon är inne i en period när det är otroligt viktigt att det är hon som väljer vilken bok vi ska läsa och jag tror det var ett misstag att låta henne förstå att jag gärna ville läsa den här boken med henne, för nu vägrar hon låta mig ens öppna den. Men jag hoppas att hon vill läsa den snart och jag tror verkligen att hon kommer att tycka om den, precis som jag gör. Det här är en klockren uppföljare och en väldigt fin bok med hög charmfaktor!

Leni blir en bebis
Författare & illustratör: Emma Adbåge
Förlag: Rabén & Sjögren
Antal sidor: 32
ISBN: 978-91-29-67551-1
Smakprov: smakprov.se
Köp: jämför priser

Det är en bok!

Marit Jonsson har redan skrivit om den här boken i inlägget Bokens begränsningar och suveränitet. Men vad tycker jag? Det är faktiskt inte helt enkelt att besvara. Det är en bok! måste vara årets mest hajpade bok. Filmsnutten spreds på nätet som en löpeld långt innan boken gavs ut i Sverige och ja, den är supercharmig. Men det känns mer som att den riktar sig till prylnördiga 30-nåntingåringar än till barn i bilderboksåldern. Eftersom jag är en prylnördig 30-nåntingåring och dessutom barnboksintresserad kände jag naturligtvis att jag måste läsa boken efter att ha sett filmen. Och hur var det då? Jodå, boken är väldigt lik filmen. Filmen är en kondenserad version av boken, de börjar och slutar på samma sätt men boken har några fler scener på vägen.

Boken är kul och charmig, även om jag har lite svårt att bestämma mig för om den är så bra att man behöver läsa den om man sett filmen. Men jag blev besviken på det förvirrande översättningsfelet som finns i den svenska versionen. I slutet av boken lånar åsnan boken och apan frågar om hen tänker ge tillbaka den. Då svarar åsnan: ”Lugn, jag laddar ner den när jag är klar.” Va? Tittar man i stället på filmsnutten säger hen ”I’ll charge it up when I’m done”. Alltså, jag laddar den när jag är klar, som man måste med en läsplatta. Förargligt och det gör att boken känns slarvig.

Titta gärna på filmen:

Och här är en bild ur boken:

Boken är också typografiskt smart. Karaktärerna pratar i varsin font, i varsin färg. På så vis behövs inga ytterligare signaler om vem som säger vad. Jag gillar böcker som leker med typografi (utom när det ser taffligt ut…), så det tycker jag är ett plus.

Det är en bok
Författare & illustratör: Lane Smith
Antal sidor: 28
Förlag: Rabén & Sjögren
ISBN: 9789129676754
Köp: jämför priser
Smakprov: smakprov.se

Skelettpojken

När Davids lillebror Martin kommer in med ett ben som han hittat i jorden när han lekte utomhus tror David först att det är ett ben från en hund. Kanske från svansen på en hund, eller? Martin vill gräva upp resten av hunden och David följer med honom ut i trädgården. De hittar fler ben och snart förstår David att det inte alls är några ben från en hund hans lillebror hittat, det är ett mycket mer makabert fynd än så ska det visa sig…

De tar med sig benen in och tvättar av dem, och när de lägger dem på rad avslöjar David för sin lillebror att det är ben från ett finger, ett barns finger! Martin flämtar då till och frågar sin storebror om han tror att det ligger ett lik i trädgården? David svarar inte på frågan och vill heller inte att de ska ringa polisen eller ens tala om för sin mamma vad de hittat. De lägger benknotorna bakom gardinen i fönstret i Davids rum. När David vaknar på morgonen och drar ifrån gardinerna står det något skrivet i imman på hans fönster: ”Kom och leta reda på mig”. Då förstår David vad det var han hört under natten: att fingret skrivit på hans fönster! Vad är det egentligen som händer?

Pojkarna fortsätter gräva efter fler ben när deras mamma gått till jobbet, och snart har de hittat så många att de har en hel hand. För att samma sak inte ska hända igen (att benen får liv) samlar David ihop dem och lägger dem i en låda som han låser in i förrådet i trädgården. Men det visar sig nästa morgon att det inte har hjälpt, för lillebrorsan kommer med knotorna i handen och säger att han hittat dem i badrummet. De två bröderna fortsätter att gräva i trädgården och hittar en rostig kula av metall. Men snart händer något ännu mer underligt. En morgon när David tittar ut från sitt fönster ser han att det har snöat, men i deras trädgård och på ängen bredvid finns kala fläckar där det inte ligger någon snö, och snart inser David vad fläckarna ser ut som; konturer av kroppar – sådana som polisen ritar när någon har blivit dödad.

Till slut upptäcker ändå pojkarnas mamma benknotorna de grävt upp och polisen kommer och tar hand om saken. Men fler saker kommer att hända David innan Skelettpojken har fått frid…

Det här var en hyfsat spännande berättelse, lite småkuslig faktiskt. Hegas rekommenderar från 12 år vilket jag tycker är vettigt. Jag har lite svårt för det faktum att Martin i berättelsen bara är 6 år gammal; drar man som 15-årig storebror verkligen med sin så unga lillebror i en sån här grej? Och har en 6-åring så bra koll att han frågar sin bror ”Tror du att det ligger ett lik i trädgården?” efter att bröderna hittat tre ben från ett finger?! Nja, inte riktigt trovärdigt tycker jag och det förstör tyvärr min läsupplevelse lite, jag hakade upp mig på detta. Det skulle vara intressant att läsa boken på engelska (originalspråket) för att se om det är översättningen som spökar för mig.

Skelettpojken
Författare: Anne Rooney
Förlag: Hegas
Antal sidor: 62
ISBN: 9789185877539
Köp: jämför priser

 

Mitt liv som apa

I min barndoms dagar undvek man alltid A-brunnarna på gatorna när man gick och cyklade. A stod enligt mig och mina skolkompisar nämligen för ”Avbruten kärlek” och det ville man ju inte råka ut för! I den här berättelsen står bokstaven A för något helt annat; när nioåriga Alma är på väg hem från skolan ropar en gammal man och varnar henne för att kliva på en A-brunn. Han säger att man blir förvandlad till en apa om man gör det! Alma som är helt säker på att gubben driver med henne trampar med flit på brunnslocket och mycket riktigt händer ingenting då…

Nästa morgon när Alma ser sig i spegeln står det en apa där! Alma blir rädd och skriker, det gör apan också; ”Det tog ett tag. Men så fattade jag. Apan var min egen spegelbild. Jag hade förvandlats till en apa! Vrålmysko!” När hon går till köket för att äta frukost blir hennes föräldrar såklart väldigt rädda, men mamman känner igen hennes kjol och förstår då att hennes dotter har blivit en apa. Föräldrarna bestämmer sig för att ta henne till doktorn för att försöka få reda på vad det är som hänt.

Doktorn vill inte titta på Alma ens, hon är ju en apa och hör alltså hemma på djursjukhuset. Alma och hennes föräldrar åker dit och där undersöks hon och veterinären konstaterar att hon är en frisk och fin apa men att hon inte har en aning om hur flickan kan ha blivit en apa. Nästa dag går Alma som vanligt iväg till skolan men blir hemskickad eftersom de andra barnen blir rädda för henne. Vad ska familjen ta sig till? Föräldrarna kommer på en bra lösning (tror de i alla fall) och får henne placerad på stadens zoo. Men tror ni att Alma trivs där med apor som beter sig som apor, sniffar varann i rumpan och bajsar på golvet? Nej, verkligen inte, och som tur är hämtar föräldrarna hem henne igen! Men hur ska det gå för stackars Alma? Kommer hon alltid att vara en apa? Hur ska detta sluta? En dag ser apan Alma en brunn med bokstaven M, M som i människa! Eller…?

Jag läste den här boken högt för min son (som fyller fem i början av sommaren) och han tyckte den var lite småkul men ganska konstig också. Om Alma nu är en apa, hur kan hon då fortfarande prata? För det kan ju inte apor. Och hennes föräldrar, varför tyckte inte de att det var mer konstigt? Lite sådana funderingar hade sonen. Själv vet jag inte riktigt vad jag känner för den här boken, jag trodde nog den skulle vara roligare än den faktiskt var. Förlaget har angett att boken vänder sig till barn från 8 år, och det är nog en åldersgrupp som boken passar bättre till än 4-åringar och 37-åringar kanske…Men som sagt, lite smårolig och lagom lång läsning för en nattning så den funkar ändå.

Mitt liv som apa
Författare: Mårten Melin
Illustratör: Mimmi Tollerup
Förlag: Hegas
Antal sidor: 28
ISBN: 9789185877331
Köp: jämför priser

 

Sjung en bok

Lilla snigel och Imse vimse spindel är de senaste nytillskotten i Catarina Kruusvals serie Ellen och Olle sjunger (exakt vad Ellen och Olle har med det hela att göra har jag aldrig riktigt förstått, men de finns med på omslaget i alla fall). Ava är nu 2 år gammal och vi sjunger böckerna tillsammans, vilket vi inte kunde göra när jag skrev om de tidigare böckerna Var bor du lilla råtta? och Ekorr’n satt i granen. Det är stor skillnad! Jag saknade flyt i läsningen, både när jag pratläste och när jag sjungläste, men nu när vi interagerar mer kring böckerna känns de mycket trevligare. Det skadar ju inte heller att Lilla snigel och Imse vimse spindel är två av Avas favoritsånger.

Det är inte första gången jag känner för att återvända till småbarnsböcker långt senare än jag introducerade dem. Jag tyckte alltid att de enklaste böckerna var så tråkiga att läsa innan interaktionen med Ava kom med i bilden, så jag läste hellre böcker som vände sig till något äldre barn och som kunde läsas med bättre flyt. Som tur är får man ju välja själv!

I vanlig ordning är Catarina Kruusvals bilder väldigt söta och snälla, med en vilsamt behaglig färgskala. Det finns gott om roliga detaljer att upptäcka, och i Lilla snigel ges möjligheten att träna djur-ord (eftersom det är olika djur snigeln ska akta sig för), men den som är ute efter något djärvt och kaxigt gör bäst i att leta någon annanstans.

Sångbilderböcker är ett kul koncept som jag tror kan öka förståelsen av sångtexterna och utvidga ordförrådet. För det är nog rätt vanligt att barn sjunger texter som bara är memorerade ljud. Fjärran lockar du min syn, liksom, vem säger sånt? Det var en annan sång, men ändå.

Nu är jag sugen på att skaffa fler böcker i serien. Det var jag inte innan. Tänk vilken skillnad det gör när man läser böcker vid rätt eller fel tidpunkt!

Lilla snigel
Illustratör: Catarina Kruusval
Förlag: Rabén & Sjögren
Antal sidor: 14
ISBN: 978-91-29-67671-6
Köp: jämför priser

Imse vimse spindel
Illustratör: Catarina Kruusval
Förlag: Rabén & Sjögren
Antal sidor: 14
ISBN: 978-91-29-67672-3
Köp: jämför priser