Sommarlovets välbekanta ingredienser får sällskap av nya upplevelser när huvudpersonen Abbe, i vanlig ordning, vistas hos mormor och morfar i Istermyrträsk. Möten med människor, natur och kultur tar sig nya uttryck och utvecklas ständigt beroende på var i livet man befinner sig.
Mormor och morfar är som de brukar vara, kompisarna och relationerna tycks vara de samma som senast, och orten tycks inte ha förändrats nämnvärt. Det som däremot har förändrats är Abbes aversion mot insekter och kryp, den har utvecklats till äkta fobi och isande skräck, vilket jag-berättelsen förmedlar på ett suveränt sätt.
Men det är inte bara Abbe som står för rädslorna i boken, fler är drabbade men av andra orsaker. Rädsla för mobbare, rädsla för att frångå traditioner och släppa in nya former av kultur, rädsla för att ta emot kärleken från en annan människa. Hela handlingen är ett samspel mellan människor, natur och kultur, en väv där de inblandade personerna söker strategier för att hjälpa sig själva och varandra.
I den lilla orten lever vuxna och barn i en okonstlad samvaro, men de vuxna är ändå vuxna och barnen växer in, fyller på och förändrar där det behövs och faller sig naturligt.
Mormor försöker bota Abbes fobi med hjälp av bibliotekarien och insektssamlaren Sven. Abbe försöker i sin tur ta emot deras hjälp och samtidigt med alla medel, utan att själv behöva närma sig, söka efter den sällsynta sågstekeln att ge Sven i femtioårspresent. Utmaningen är stor och balansen mellan rädsla och beslutsamhet/vilja är central.
Man skulle kunna säga att Abbe är spindeln i nätet, fast hon skulle definitivt rysa av uttrycket. Men det är trots allt omkring henne öden och händelser samlas – som flugor kring en sockerbit.
För att själv slippa vara den som först möter den skräckinjagande/eftertraktade insekten engagerar Abbe ett växande nätverk av människor som i sin tur hjälper till i sökandet, men det betyder inte att hon skonas från vådliga äventyr och ruskiga möten. Rädslan får henne att gå vilse i de norrländska skogarna, en upplevelse många av oss skulle hantera mindre väl än vad Abbe gjorde. Och förmodligen skulle många av oss ha känt kommungubbarnas makt och avstått från att beblanda oss med konstnärerna som kommit till orten med nya idéer…
Hennes handlingar får efterverkningar för orten och dess invånare i flera led utan att det, med ett viktigt undantag, tycks vara något märkvärdigt med det.
Palten och dialekten, som beskrivs och översätts, är tillsammans med människorna, nyfikenheten, skogen och allt det andra liksom norrländskt naturligt och tryggt – trots skräckupplevelser, rädslor och farligheter. Samma typ av mentaliteten ’naturlighet’ upplever jag när jag mitt i handlingen kommer på att Abbe inte är en pojke, som jag av någon anledning förutsatte. Det är upplevelserna, berättelsen och en annan typ av identifikation som är viktig, jag behöver inte redigera om mina sinnens läsupplevelser, för det har ingen betydelse om Abbe är pojke eller flicka – Abbe är sig själv.
Läser man intervjun med författaren Annalena Hedman på förlagets hemsida framgår spåren från hennes eget liv tydligt i den berättelse hon har skrivit – vilket för mig faller sig naturligt om det ska kunna bli en riktigt bra bok, en sådan som Den skräckslagne stekelsamlaren är ett gott exempel på.
Den skräckslagne stekelsamlaren
Författare: Annalena Hedman
Ålder: 9-12 år
Antal sidor: 140
Förlag: Rabén & Sjögren (2011)
ISBN: 9789129676440
Jag tror att jag redan nu har hittat en av de böcker som i årets slut kommer att få vara med i listan ”Helenas bästa 2011”. Eftersom jag tidigare läst några av Frida Nilssons underbara böcker om 
Kokongs långa resa börjar i en famn i ett varmt och fjärran land. Varelsen i den färgrika kokongen får uppleva både ensamhet, kyla, mörker och vilsenhet innan tillvaron ljusnar och livsglädjen återvänder. Associationer till Moses i vassen och sagor om bortbytingar i Tomtar och Troll ligger nära till hands, men ämnet är mer aktuellt än så.
