I den senaste boken om Mamma Mu ser Kråkan Mamma Mu komma hem på flaket på en bil mitt på kvällen. Vad har hon gjort? Varför har hon varit borta hela dagen? Och dagen efter så är hon inte bland de andra korna i hagen, hon klättrar inte i träd och hon cyklar inte. Vad har Mamma Mu för sig egentligen?
När Kråkan väl upptäcker vad Mamma Mu gör blir han minst sagt förbyllad. Mamma Mu sitter nämligen i skuggan under ett träd och läser. Och igår hade hon på biblioteket.
– Varför kan du inte göra lite vanliga saker som att klättra i träd och cykla och sånt? undrar Kråkan.
Mamma Mu läser är en som vanligt skön läsning. Jag gillar att den påminner oss om hur bra det är med bibliotek och att den påminner om upptäckarglädjen som böcker (och internet) kan skapa.
En sak som jag som förälder skrattar åt, men som jag inte tror mina döttrar alls tänker på, är hur Kråkan nu vant sig vid Mamma Mus minst sagt ovanliga sysslor så att han tycker att klättra i träd och cykla är helt normalt för en ko.
Och det är just det här som gör att jag tycker så himla mycket om Jujja Wieslanders böcker. Det finns så mycket att klura på både som barn och som vuxen. Det vilar en slags livsvisdom över böckerna. Om det fanns en Jujjaism, skulle det vara den bästa av alla ismer.
Titel: Mamma Mu läser
Text: Jujja Wieslander
Illustrationer: Sven Nordqvist
Förlag: Natur & Kultur (2011)
Antal sidor: 32
ISBN: 9789127129764
Köp: exempelvis på Bokus eller Adlibris
Att ha en förebild och ett behov av att identifiera sig med någon är inte riktigt samma sak. Det bästa är förmodligen att hitta sin egen identitet innan man skaffar sig en förebild. Mickan i Jag är jag är en av klassens elever och en av familjens medlemmar, hon balanserar mellan att anpassa sig och att vara sig själv.
Mickan är inte intresserad av uppmärksamhet, hon vill bara vara; lättast går det hemma och med bästisen. När det är dags för skolpjäs blir Mickan Blyger, fröken tycker att det passar henne men Mickan protesterar inom sig – hon är inte blyg. Att vara nöjd med den man är och att acceptera auktoritet och faktum betyder inte alltid tyst negativ anpassning. Mickan är trygg i sig själv, söker och hittar strategier eller samförstånd med bästisen för att hantera det hon inte trivs med, hon växer utan att göra något väsen av sig – som vissa andra i klassen gör.
De försiktiga barnen blir, liksom de utåtagerande, ofta missförstådda; tysta barn frågar sällan, de accepterar, samlar erfarenheter och väntar på att helheten ska uppenbara sig.
Emma AdBåge står för text och illustrationer i god harmoni. Säkerligen känner många igen sig i Mickan, i hennes tystnad, räddhågsenhet, reflektioner, relationer och upplevelser under de första skolåren. Mickans berättelse är enkel och alldaglig med några nära äventyr. Om man är en liten Micka på väg att växa in i en större värld är det fint att få dela hennes erfarenheter.
9-åringen Linn i I love you Viktoria Andersson är inte ’som alla andra’ i sin ålder. Mamman stänger öronen för dotterns vilja att gå egna vägar och försöker istället hjälpa henne till anpassning – och vill naturligtvis väl. Flickor i Linns ålder ska vilja ha många tjejkompisar, tjejfester och mobiltelefon! Linn revolterar.
Som tur är finns det människor som inte är lika fokuserade på att hjälpa andra ’tillrätta’, sådana som är lika egna och självständiga som Linn. Och kanske är de ’egensinniga’ egentligen fler än de ’normala’; bokbussbibliotekarien Viktoria Andersson, Simon som älskar flygplan och den arga pensionären Runa är sådana personer.
Mötet med Viktoria, som trotsar regler och normer, förändrar Linns liv på många sätt: man får säga ifrån, man får agera självständigt och man får välja sina vänner. Att mamman är skeptisk till dotterns nya vän lyser igenom, Linn ljuger å andra sidan ofta om vem hon träffar – för moderns skull. När barnen inte tar emot den vuxnes välvilja är det inte heller lätt att vara mamma, och att dessutom få konkurrens. Viktoria räddar mor och dotter från en brand och hittar Linns bortsprungna katt, hon blir en förebild och får hjältestatus i fleras ögon – även om Linn inte behöver henne lika mycket nu som ibörjan.
Anna Nilsson har utfört teckningar, siluetter och vinjetter som säkert tilltalar målgruppen men inte tillför handlingen något extra. Berättelsen innehåller många diskussionsämnen för 9-12-åringar – läs den i klassen eller smågrupper, för hemmabruk bör föräldrar ta sig tid att läsa före eller parallellt med sina barn.
Titel: I love You Viktoria Andersson
Text: Maja Hjertzell
Illustrationer: Anna Nilsson
Förlag: Rabén & Sjögren (2011)
Det är lätt att trivas i Vincents magiska värld.
”Jag är Vincent”, med de orden inleds berättelsen, och läsaren får genom text och bild omedelbar tillgång till Vincents underbara värld utan några invecklade passager.
I ’vår värld’, skulle Vincent placeras i en grupp för barn med särskilda behov. Hans verklighet är annorlunda, han förstår saker på sitt eget speciella och positiva sätt. Tankarna är det inget fel på men språket spelar honom ständiga spratt. Full av glad självtillit möter han oss andra, när han inte är arg förstås – något mittemellan finns inte. Hans glädje, fantasi och kreativitet smittar av sig och ger en fördjupad förståelse för ett annat sätt att tolka tillvaron. Till Vincents lycka omges han av kloka vuxna och en fin miljö, om så inte vore skulle förmodligen inslagen av ilska och besvikelse ta överhanden.
När han på grund av diverse missförstånd, som ofta drabbar ’sådana barn’, inte får vara med på kompisen Lille Puckos kalas bestämmer han sig för att konstruera en ”snällhetskostym” till sin vän…
Att i korta meningar och kapitel förmedla den verklighet och en tankevärld som Vincent på många sätt delar med andra ’särskilda barn’ är en oerhört viktig insats. De tillhörande illustrationerna kompletterar; Vincent, hans tankar, värld och skaparglädje gestaltas på ett suveränt sätt, tillsammans blir text och bild till en hyllning av alla de annorlunda barn jag har mött. Författare och illustratör borde för denna bok, i Pippis, Karlssons och alla de andras anda, nomineras till Astrid Lindgren-priset! Tyvärr har jag missat de andra titlarna i lättläst-serien Galna Gatan, men denna den 5:te i ordningen är en värdig lättläst-bok som borde ingå i läskanon!
Titel: Vincents magiska värld
Text: Sören Olsson och Anders Jacobsson
Illustrationer: Anna-Karin Garham
Förlag: Egmont Kärnan (2011)
Antal sidor: 74
ISBN: 9789174055627 Jämför priser:
Köp: exempelvis på Bokus eller Adlibris
Om man har en kanin som är ganska dum och menlös, som inte kan leka cowboys och indianer, och inte ens hålla upp sina egna jätteöron, vad gör man då? Det kanske är bäst att man skaffar sig lite riktiga kompisar i stället. Och Sockan kanske trivs bättre i skogen. Eller?
Det här är en berättelse om ett ensamt barn vars enda vän är ett husdjur hen* tröttnat på. Så hen bestämmer sig för att ta med sig sin kanin djupare in i skogen än de varit förut och sedan komma ensam tillbaka. Så skönt det ska bli att slippa Sockan! Så roligt det ska bli att ha riktiga kompisar i stället! Men blir det så lätt som det först verkade? Såklart att det inte blir. Sockan vill ju inte alls bli lämnad ensam. Barnet blir tvungen att binda fast kaninen vid ett träd för att kunna gå därifrån. Men på väg hem ångrar hen sig. Tänk om det händer Sockan något i den stora farliga skogen! Hen springer tillbaka, men Sockan är inte kvar…
Jag tror aldrig att jag gått så långt in i skogen, och jag börjar bli rädd.
Utan att avslöja hur det slutar kan jag i alla fall lugna er med att det går bra både för kaninen och barnet. Det blir ett lyckligt slut och skogens dunkel byts mot ängens glada grönska.
Benjamin Chaud är en av mina favoritillustratörer! Känner ni igen stilen? Det är ju han som illustrerat böckerna om Lalo, Binta och Babo, samt förstås böckerna om den lilla elefanten Pomelo. Med Min kanin Sockan gör han även författardebut, och det är en väldigt glad nyhet. Boken bjuder på en skön blandning av hemskt och charmigt, både i text och bild. Den mörka skogen, som tornar upp sig olycksbådande och blir alltmer hotfull ju längre in vi kommer, speglar barnets konfliktfyllda inre och det dåliga samvetet över sveket gentemot kaninen. Samtidigt är bilderna fulla av den lekfulla charmen och den finurliga detaljrikedomen som är kännetecknande för Chaud.
Kanske har hon kommit till skogen för att lämna sin hund här. Inte vet jag, men jag undrar om alla djur i skogen har blivit lämnade av barn. Det måste jag kolla upp.
Sidorna har halvmycket text, en sisådär 60 ord kanske. Det är något mer än vad som skulle ha behövts enligt det svenska avskalade bilderboksidealet. Kanske franska bilderböcker brukar vara pratigare än svenska? Ava, som är drygt 2½ år gammal, får lust att bläddra för fort ibland när vi läser, men för det mesta lyssnar hon färdigt och hon har bett att vi ska läsa boken flera gånger. Det är mysigt med böcker som tar något längre tid att läsa än de allra enklaste småbarnsböckerna, men de måste vara desto bättre för att hålla uppmärksamheten hos ett litet barn. Min kanin Sockan får i alla fall godkänt på den punkten. Och det blir klart godkänt på alla andra punkter jag kan komma på också faktiskt, för det här är en jättefin bok!
Benjamin Chaud ligger fortsatt kvar på min hålla-ögonen-öppna-efter-nya-böcker-av-lista!
* I boken framgår inte om barnet är en flicka eller pojke, så jag tycker det är väldigt synd att det står ”Pojken” på baksidan. Låt läsaren välja själv i stället, när det nu inte spelar någon roll!
Min kanin Sockan
Författare & illustratör: Benjamin Chaud
Förlag: Rabén & Sjögren (2011)
Antal sidor: 40
ISBN: 9789129677904
Köp: t.ex. på Adlibris eller Bokus