Recensioner & boktips – Sida 283

Svart glas

Maud Mangold var en ny bekantskap för mig. En överraskande trevlig sådan. Hade jag haft möjlighet att läsa henne i tonåren hade hon varit en klar favorit.

Boken Svart glas innehåller allt det jag alltid letade efter längs hyllorna på biblioteket som ung. Spänning, melankoli, en vibrerande mystik och en ung, modig, självständig tjej att inspireras av. Även om Umbra faktiskt har det rätt tufft med en bipolär mamma som låter sig uppslukas helt av konsten och totalt glömmer sin dotter emellanåt.
Men Umbra låter sig inte nedslås. Hon skaffar sig en ny kompis, Amos, på det nya lilla stället dit hon och hennes mamma precis flyttat. I det stora huset vid havet, där de flyttat in, upptäcker Umbra också att det redan bor någon annan! Någon som lämnar spår efter sig i köket. Någon som stjäl hennes kläder och som hon sedan hittar nere i den mörka, fuktiga källaren. Ibland hör hon den där varelsen, och hon och Amos bestämmer sig för att avslöja vem det är:
”Jag slänger upp dörren samtidigt som Amos tänder ficklampan. Vi stirrar på den kurande gestalten som naglas fast av ljusstrålen. En massa rufsigt alldeles vitt hår och magra händer som håller i något rött. /…/ Händerna är alldeles genomskinliga. Långa fingrar, för stora på något sätt. Ansiktet är vitt men smutsigt. Och håret alldeles färglöst, som glasnudlar.”

Hon är en hal gestalt, den där lilla flickan. Hon försvinner och hon dyker upp på nytt. Med ett förflutet som hela tiden förändras. Umbra och Amos grubblar och förundras över henne. Vem är hon egentligen?

Det finaste i boken är Maud Mangolds vackra språk. Här är litteratur och konst verkligen ett. Umbra och hennes mamma målar med färger. Maud Mangold målar med ord. Hennes språk är rikt på färger och känslobeskrivningar och allt flyter ihop till en skimrande, nyanserad tavla.

Svart glas
Författare: Maud Mangold
Förlag: Rabén & Sjögren
Antal sidor: 159
ISBN: 9789129681123Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Glasbarnen

Mysrys för 9-12-åringar (tänk Ingelin Angerborn) ligger mig varmt om hjärtat, så därför känner jag läsivern vakna så fort jag nosat upp någon ny sådan bok. Givetvis blev jag nyfiken på Kristina Ohlssons Glasbarnen. Kristina Ohlsson är etablerad vuxenförfattare i deckargenren, vilket gjorde det hela lite extra spännande. Det är ju faktiskt inte någon självklarhet att den som kan skriva för vuxna automatiskt kan skriva för barn, vilket Johanna Öberg på Bokhora faktiskt också funderade kring nyligen. Jag tror det kan vara svårt att anpassa sig till det mer kompakta formatet: allt måste vara så bra i en barnbok, man kommer inte undan med svagare partier på samma sätt som man gör i en bok för vuxna.

Glasbarnen handlar om Billie, som flyttar till ett gammalt hus tillsammans med sin mamma. Redan från början känns det hela skumt och det står snart klart för Billie att huset vill bli av med dem. Hon börjar nysta i husets historia och får reda på alla hemskheter som hänt familjerna som tidigare bott i det. Och en gång i tiden bodde glasbarnen i huset… om de nu någonsin lämnat det?

Konceptet ”ung flicka vs. hemsökt hus” kan tyckas något uttjatat vid det här laget, men jag älskar det och det brukar bli bra böcker av det. Oftast i alla fall. Glasbarnen tycker jag dock är väldigt ojämn. Vissa partier är lysande, jag känner riktigt hur min kropp visar mig vad som menas med uttryck som ”blodisande” och ”kalla kårar”. Då sitter jag på helspänn, världen glider undan litegrann och jag bläddrar frenetiskt till nästa sida. Sen kommer partier som mest är frustrerande. Jag förstår att allting inte kan rullas upp på en gång, men de stillsammare partierna måste ju också vara bra. Och jag blir mest irriterad när undersökningarna går på tomgång för att Billie & c:o till exempel inte lyckas hälsa på en tant vars namn (inklusive efternamn) och gatuadress (exklusive husnummer) de fått (av tanten själv, de är alltså inbjudna). De cyklar längs gatan flera gånger innan de till slut får syn på henne. Varför inte bara kolla i vilket hus hon bodde? Senare är de ungefär lika dåliga på att lyckas gå till biblioteket. Och jag vet inte hur många gånger Billie konstaterar att ”nu måste hon verkligen få ut mamma och sig ur huset”, vilket blir en tröttsam upprepning.

Och slutet sen då… Jo, jag får ge cred för att det är ovanligt. Men jag känner mig minst sagt blåst på konfekten.

Jag har inte läst någon av Kristina Ohlssons vuxenböcker, så jag kan inte göra någon jämförelse, men för mig levde denna lovande bok inte upp till förväntningarna.

Magiker och riddare med Igraine den modiga

I jakten på bra fantasyböcker har jag och mina barn mött Cornelia Funkes bok Igraine den modiga från 2007, ett högläsningsäventyr för barn som gillar spänning.

Igraine bor på det magiska slottet Bibernell tillsammans med sin mamma, pappa, storebror, en talande katt och en uppsättning sjungande trolleriböcker. De övriga i Igraines familj är magiker, men Igraine vill helst av allt bli en ärofylld riddare. På sin tionde födelsedag får Igraine en magisk rustning som är superstark och lätt. Ganska snart visar det sig att Igraine kommer att få nytta av rustningen snabbare än hon trodde. Utanför borgen förbereder den onde magikern Gilgalad ett anfall för att ta över de unika trolleriböckerna på Bibernell. Det hela blir inte lättare av att Igraines föräldrar råkar förvandla sig själva till grisar och därmed inte kan trolla. Det blir upp till Igraines storebror att försvara borgen med magi medan Igraine, den modiga, rider iväg för att samla en ingrediens som behövs för att trolla tillbaka föräldrarna till människor. Men det är inte vilken ingrediens som helst, utan hårstrå från en jätte!

Boken har ett lättbegripligt språk och rikligt med illustrationer. Dessutom är äventyret relativt snällt, utan en massa död och våld, vilket gör boken lämplig även för lite yngre barn. Enligt förlaget passar boken för 8-12åringar, men jag tycker att 5-9åringar är en lämpligare målgrupp.

Det är positivt att det hela utspelar sig i en riddarvärld, men att det ändå aldrig är något problem att Igraine, som tjej, tar plats och är den modigaste i berättelsen. Visserligen lyfts det på ett par ställen i boken, till exempel när den onde borgvakten ifrågasätter Igraines roll som väpnare, men hans ord avfärdas snabbt som fjanterier. Genus i fantasyberättelser är lite spännande på det sättet att i en påhittad värld kan den jämställdhetsmedvetna författaren välja att förhålla sig till könsroller på olika sätt. Det går ju att skapa en värld med omkullkastade könsroller/ att kön inte har betydelse eller också går det att skapa en värld med en patriarkal struktur, men som karaktärerna gör uppror mot. Igraine den modiga tillhör främst den senare kategorin. Igraine är modig och självsäker och vet dessutom hur hon ska svara på nedsättande kommentarer.

Igraine den modiga
Författare och illustratör: Cornelia Funke
Förlag: Opal (2007)
Antal sidor: 191
ISBN: 9789172992443
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Lydia och sömngångaren

Det här är tredje boken om Lydia och jag har inte läst någon av de tidigare. Precis i början finns dock en liten resumé av det viktigaste så att man snabbt lär känna Lydia och vad som har hänt.

Lydia, 12 år, har en förmåga som gör att när hon rör vid en tavla av en konstnär som levt för länge sedan förflyttas hon till den tidsepoken och till den miljö som konstnären befann sig i. Lydia har haft ett par sådana här äventyr i sina tidigare böcker vilka inte alltid varit så angenäma. Nu tror hon dock att det är över när hon plötsligt en dag får en knuff in i en tavla av Magritte (se bild) och hamnar i hans ateljé. Han visar sig vara högst vänlig men Lydia råkar därefter hamna hos SS och enda vägen därifrån är via tavlor. Problemet är att tavlor bara kan ta henne längre bak i tiden. Hur ska hon någonsin komma hem igen?

Genom boken möter vi en rad olika kulturhistoriskt betydelsefulla människor vars liv vi får en, måhända fabricerad, men ack så livfull inblick i. Jag är en sådan person som blir inspirerad av den här sortens böcker och gärna vill veta mer om personerna. I just det här fallet är de flesta personer Lydia möter relativt kända för mig men förhoppningsvis sås små frön av nyfikenhet hos den tänkta åldersgruppen av läsare. Det fanns dock en person jag pinsamt nog inte kände till och som jag blev intresserad av: Olympe de Gouges, som kämpade för kvinnor, slavar och utomäktenskapliga barns rättigheter i Frankrike under 1700-talet. Lydia själv är en orädd tjej som råder bot på det mesta och reder ut det ena efter det andra. Språket är lättläst men ändå utsmyckat och spänningen driver dig lätt framåt i boken. Kort och gott så är det här en actionspäckad lärorik historielektion med ett stänk magi.

Lydia och sömngångaren

Författare: Finn Zetterholm

Serie: Lydia 3

Förlag: Opal (2012)

ISBN: 9789172995604

Antal sidor: 305

Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Looking for Alaska/Var är Alaska?

Vad är sannolikheten för att man under ett och samma år läser en bok som heter Looking for Alibrandi och en som heter Looking for Alaska? Jag har nyligen summerat min läsning 2012 och bland annat konstaterat att jag faktiskt gjort det. Looking for Alibrandi (Melina Marchetta) var fin, men Looking for Alaska (John Green) var tamejfan fantastisk. Och det är alltså den jag tänkte berätta om nu. John Green är verkligen årets författare för mig, med tanke på att jag utsåg hans The Fault In Our Stars till årets bästa bok, på delad första plats med Jellicoe Road (Melina Marchetta) och därtill listade Looking for Alaska som även den platsande på bäst-listan.

När jag började läsa den här boken funderade jag lite kring mitt eget skrivande (väldigt mycket liggande i träda pga brist på ork, tid och skrivsjälvförtroende… de första två kan jag skylla på årets bäbistillverkning) och vad som egentligen gör att man vill läsa vidare. Därför uppmärksammade jag extra noga att jag redan från start ville läsa vidare om Miles, som inte trivs i sitt ingenting-liv utan börjar sökandet efter The Great Perhaps genom att börja på internatskola. Varför? Mest för att alla karaktärer är så underbara, skulle jag tro. Hur skriver man dem så då? Tja, hade jag receptet kanske mitt skrivande inte skulle ligga fullt lika mycket i träda…

På skolan får Miles dela rum med Chip eller the Colonel, som han oftast kallas. Det är en udda existens som snabbt döper om Miles till Pudge bara för att det är ironiskt – Miles är lång och smal, namnet betyder tvärt om. Från att ha haft inga vänner alls ingår Pudge plötsligt i ett störtskönt gäng. En annan som tillhör gänget är Alaska, den snygga och coola tjejen som växlar mellan att vara stormtrevlig och dunderbutter (jag känner igen typen..!). Miles blir förhäxad av henne, men hon har ju såklart en pojkvän som hon älskar.

Utöver de underbara relationerna och internatskolelivet behandlar boken en Stor Händelse, som inte vore snällt av mig att avslöja. Denna är så stor att hela boken indelas i kapitel som heter saker som 122 days before eller 23 days after.

i_was_drizzle_and_she_was_hurricane_by_iamsamm1222-d50q6nn
Bild av iamsamm1222 på deviantart.

Jag läser John Green på engelska, för jag gillar hur han skriver och vill läsa hans egna ord. Men boken finns på svenska under titeln Var är Alaska?. Läs någon av dem, för det här är en jättebra bok. Jag älskar som sagt personerna men också humorn och alla störtsköna detaljer som hur Pudge får sitt namn, hur Alaska fick sitt namn, att Pudge är fascinerad av sista ord (alltså det sista någon säger innan hen dör), allt internatskolebus, lärarna… och tja, om jag ska ta någon lärdom av detta så tror jat att ”störtsköna detaljer” är det närmaste jag kommer ett bra recept för hur man skriver levande karaktärer man som läsare saknar när man är färdig med boken.

Looking for Alaska
Författare: John Green
Förlag: HarperCollins Children’s Books
Antal sidor: 272
ISBN: 9780007424832
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

alternativt:

Var är Alaska?
Författare: John Green
Förlag: Berghs
Antal sidor: 223
ISBN: 9789150216516
Provläs: smakprov här
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris