kristina ohlsson – Barnboksprat

zombiefeber Det här är inte bara en rysare om zombier, det här är också en berättelse om en pojke och hans farfar. Och om hemligheter.

Herbert bor tillsammans med sin gamla farfar. Det är en het sommar och getingarna är överallt. Men i den nerlagda kvarnen, där Herbert och hans bästa vän Sally brukar gömma sig, verkar det vara getingfritt. Flera människor i Edsala börjar bli sjuka med feber och röda ögon. Finns det något samband med getingarna? Samtidigt dyker en mystisk främling upp. Och vilka är det som rör sig därute i natten?

Jag har aldrig läst något tidigare av Kristina Ohlsson, men är nyfiken på hennes andra böcker. Hon är författaren till bland annat ”Glasbarnen” och ”Mysteriet på Hester Hill” men kanske mest etablerad inom deckargenren för vuxna.

Zombiefeber är lättläst på ett bra sätt. Det är spännande och lagom otäckt för den som inte vill ligga sömnlös. Det otäcka med zombier, både inom litteratur och filmer, är väl att man inte kan lita på någon. För ett barn (och även vuxna) kan det vara skräckinjagande att tänka på att ens föräldrar eller närstående ska drabbas och bli en äcklig zombie. För zombies är verkligen vidriga. Men jag tycker författaren lyckas hålla det på en lagom nivå inom rysare för barn. Vad jag däremot inte kände mig helt nöjd med var att upplösningen kom hastigt och tramsade till sig något. Men det kanske rättar till sig i bok nummer två. Det här är nämligen en trilogi, får jag veta i slutet av boken.

Zombiefeber
Författare: Kristina Ohlsson
Bokförlag: Lilla Piratförlaget
Antal sidor: 234
Utgiven: 201603
Ålder: 9-12 år
ISBN: 9789187707520 Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Mysrys för 9-12-åringar (tänk Ingelin Angerborn) ligger mig varmt om hjärtat, så därför känner jag läsivern vakna så fort jag nosat upp någon ny sådan bok. Givetvis blev jag nyfiken på Kristina Ohlssons Glasbarnen. Kristina Ohlsson är etablerad vuxenförfattare i deckargenren, vilket gjorde det hela lite extra spännande. Det är ju faktiskt inte någon självklarhet att den som kan skriva för vuxna automatiskt kan skriva för barn, vilket Johanna Öberg på Bokhora faktiskt också funderade kring nyligen. Jag tror det kan vara svårt att anpassa sig till det mer kompakta formatet: allt måste vara så bra i en barnbok, man kommer inte undan med svagare partier på samma sätt som man gör i en bok för vuxna.

Glasbarnen handlar om Billie, som flyttar till ett gammalt hus tillsammans med sin mamma. Redan från början känns det hela skumt och det står snart klart för Billie att huset vill bli av med dem. Hon börjar nysta i husets historia och får reda på alla hemskheter som hänt familjerna som tidigare bott i det. Och en gång i tiden bodde glasbarnen i huset… om de nu någonsin lämnat det?

Konceptet ”ung flicka vs. hemsökt hus” kan tyckas något uttjatat vid det här laget, men jag älskar det och det brukar bli bra böcker av det. Oftast i alla fall. Glasbarnen tycker jag dock är väldigt ojämn. Vissa partier är lysande, jag känner riktigt hur min kropp visar mig vad som menas med uttryck som ”blodisande” och ”kalla kårar”. Då sitter jag på helspänn, världen glider undan litegrann och jag bläddrar frenetiskt till nästa sida. Sen kommer partier som mest är frustrerande. Jag förstår att allting inte kan rullas upp på en gång, men de stillsammare partierna måste ju också vara bra. Och jag blir mest irriterad när undersökningarna går på tomgång för att Billie & c:o till exempel inte lyckas hälsa på en tant vars namn (inklusive efternamn) och gatuadress (exklusive husnummer) de fått (av tanten själv, de är alltså inbjudna). De cyklar längs gatan flera gånger innan de till slut får syn på henne. Varför inte bara kolla i vilket hus hon bodde? Senare är de ungefär lika dåliga på att lyckas gå till biblioteket. Och jag vet inte hur många gånger Billie konstaterar att ”nu måste hon verkligen få ut mamma och sig ur huset”, vilket blir en tröttsam upprepning.

Och slutet sen då… Jo, jag får ge cred för att det är ovanligt. Men jag känner mig minst sagt blåst på konfekten.

Jag har inte läst någon av Kristina Ohlssons vuxenböcker, så jag kan inte göra någon jämförelse, men för mig levde denna lovande bok inte upp till förväntningarna.