Recensioner & boktips – Sida 250

Det osynliga godiset

godis Ny barnboksserie kallad Villa Månskugga. Andra boken kommer i juni 2014. Amanda Hellberg skriver spänningsromaner men illustrerar och skriver även för barn- och ungdomar.

Handlingen i Det osynliga godiset kretsar kring familjen Skrämsson, som kan liknas vid en snäll variant av familjen Addams. I denna bok är Hedvig Skrämssons familj oerhört godissugna. De väntar hem farmor som ska komma med godis och bosätta sig hos dem i några månader. Villa Månskugga är ett stort hus med gamla spöken inneboende. I ett gästrum bor Blåa frun, ett snällt spöke som farmor gillar att umgås med. I den stora farfarsklockan finns farbror Knota, en vålnad som ser ut som ett skelett.

Så kommer farmor äntligen svischande på sin flygande matta med en stor säck med godis. Alla blir så glada men under natten försvinner säcken. Har någon tagit den eller har det något att göra med mammas senaste uppfinning? Hedvig bestämmer sig för att lösa gåtan men hon har ett bestämt krav på vad hon önskar sig om hon hittar godiset.

Amanda Hellberg har skrivit en lättläst och underhållande bok om en knasig familj. För vad sägs om att ha en krokodil till husdjur som sover i badkaret? Ändå är familjen rätt så vardaglig och vanlig mitt upp i detta övernaturliga och märkliga. Jag menar, käkar mycket godis så borstar man tänderna extra noga innan läggdags. De enkla tuschdragna teckningarna finns inbakade i texten och var ett fint komplement. Som alltid gillar jag också kartor, som finns här både över området där familjen bor och över deras hus. Ett illustrerat persongalleri får läsaren också ta del av i början av boken.

En underhållande bok för de barn som vill lämna de enkla lätt-att-läsa böckerna till mer text utan att det blir alltför svårt.

Det osynliga godiset
Författare & Illustratör: Amanda Hellberg
Förlag: Bonnier Carlsen
Utgiven: 201308
Antal sidor: 69
ISBN: 9789163874741 Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Ska vi va?

Det här med vänskap kan vara riktigt komplicerat, till och med när man är så ung som 4-5 år ungefär. Ibland vill man bara vara för sig själv och greja med något fastän det kommer någon och vill leka. Man kanske till och med tycker att personen i fråga är lite konstig…Så är det för Flisan i boken Ska vi va? Hon tycker mest att Berit kommer och stör (Berit som till och med varit omtänksam nog att ta med en extra pinne till Flisan, ifall dom ska peta på saker). Hon gör inte många rätt stackars Berit; hon hittar på saker, hon har galonisar fast det inte regnar och det var hennes fel att katten smet in! Flisan är så irriterad att hon smäller igen dörren mitt framför näsan på Berit.

Man skulle kunna tro att Berit blir ledsen och ger upp, men icke! På’t igen tänker hon antagligen, blir insläppt av Flisans mamma och frågar igen om hon och Flisan ”ska va?” Men Flisan säger att hon ska borsta tänderna…och gosa med sin katt och att Berit kan gå nu! Men ger Berit upp och går hem? Nej, hon stannar kvar och sitter på golvet nedanför soffan där Flisan ligger: ”Jag behöver aldrig gå hem”, säger Berit. Man riktigt känner hur det kryper i Flisan; ska hon aldrig bli av med Berit?

Berit gör flera försök för att få Flisan att leka med henne utan att lyckas. Men så börjar historien så sakteliga att vända…för rätt som det är börjar Flisan lyssna och titta efter Berit. Hon har ingenting att göra och börjar få tråkigt! Hon hämtar sandalerna i hallen, tar till och med på galonisar ifall det skulle börja regna….och så knatar hon iväg…plockar upp en pinne som hon hittar längs vägen…om det skulle behövas. Sen ser hon Berit, som också har en pinne i handen, och nu är det Flisan som frågar Berit om de ”ska va?”

Det är lätt att tycka om Pija Lindenbaums böcker. Hennes karakteristiska illustrationer känner man sig vid det här laget bekant med, barnen med sina stora huvuden och spinkiga armar och ben, de vuxna som är lite tvärtom med sina stora kroppar och små huvuden. Det finns många fina detaljerna och jag tycker om sättet som Pija använder när hon ”planterar” föremål/figurer i bilder för att de senare ska få en mer framträdande roll (hunden i koppel som man ser bakom Berit på första uppslaget till exempel).

Vänskap är inte någonting enkelt. Ibland vill man vara för sig själv – och det är helt ok – men man kanske får tänka efter på hur man talar om det för kompisen som vill komma och leka. Ibland kanske man behöver ta hjälp av någon vuxen för att förklara också. Bra bok om man vill prata med barn om detta ämne.

Läs ett smakprov ur boken här.

Hör Pija Lindenbaum själv berätta om boken…

Ska vi va?
Författare & illustratör: Pija Lindenbaum
Förlag: Rabén & Sjögren
Antal sidor: 32
ISBN: 9789129687194
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Puss

Puss En söt bok i litet format. Texten är skriven av Elin Engström Mikalides och på rim. Den handlar om en katt som är ute i skogen nära sitt hem. Där jagar han både möss och grodor. Han betraktar nattfjärilar men trivs bra hemmavid, där han både får mat och vara lat.

I fönstret kan Puss ligga och vara lat. Puss väntar på att husse ska komma med hans mat.

Gabrielle Nilsson som gjort illustrationerna är en duktig Mangatecknare. Man drunknar nästan i hennes katts ögon. De är som djupa och outgrundliga brunnar. Väldigt uttrycksfulla och vackra. Bilderna har en ton av mystik över sig. Natten är mörk och morgonen gryr. Man anar små djur överallt i skogen och i trädgården.

Ja, bilderna bygger upp en förväntning vilket gör att handlingen faller sig lite platt för mig. Jag vet inte om det är bild och text tillsammans som jag stör mig på. Att de liksom inte riktigt passar ihop. Men det är en smakfråga. Boken riktar sig till små barn och tillsammans med Gabrielle Nilsson fantastiska illustrationer så tror jag detta kommer att bli en favorit bland de minsta läsare. Ett stort plus för att boken finns som målarbok. Det tror jag kan bli mycket uppskattat! Bilden nedan är lånad från författarens hemsida och från bokens release på en förskola, där alla barnen fick Puss målarbok med sig hem.

barn ritar

Så ett julklappstips är – köp boken och målarboken tillsammans.

Puss
Författare: Elin Engström Mikalides
Illustratör: Gabrielle Nilsson
Förlag: Prinsen & Prinsessan förlag
Utgiven: 201311
ISBN: 978-91-980595-1-9 Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Om detta talar man endast med kaniner

– Var inte så känslig, säger mamma.
Det är lätt att säga.
Tror hon att det är frivilligt?
Tror hon att det är något man väljer?

Jag närmar mig boken med titeln i åtanke och vet att jag ska möta det djupa, det som förvirrar och förtvivlar i livet. Det är Anna Höglund som skrivit och illustrerat och då är det ofta så långt ifrån hejigt och ytligt det kan komma. Hon har tilldelats en speciell plats i mitt bokhjärta, läs gärna mina andra recensioner på två av hennes verk här och här. Jag letar ofta efter barnböcker som inte skriker rakt ut, framför allt i sitt bildspråk, men även i texterna. Jag inser ju att de är en smakfråga och kan definiera ett sätt att möta livet på. Hur den än är så ger det mig en lyckokänsla att få en bok som denna i min hand. Den ger mig så många känslostämningar från år och dag och en liten strimma av att jag inte är helt ensam ändå. Det är poetiska anslag men även rak prosa på samma gång. Illustrationerna är fantasieggande, sorgsna, humoristiska och ibland med en blinkning till en konsthistorisk kontext. Bilderna möter texten i blandade tekniker som kollage, fotografi och måleri. Boken är nominerad till Augustpriset 2013 och allt.

En bok som tar in det svåra att inte känna som alla andra verkar känna. Att inte möta livet glatt och ivrigt. Om att inte få eller ens vilja vara med på riktigt. En evig känsla för vissa och huvudpersonen må vara tretton år men känslan är tidlös. ”Det finns en gräns för vad man orkar med”, läser jag och minns en liknande situation i mitt liv. Det är poesi och betraktelser och påståenden. Det är en ovanlig bok, skulle kunna rekommenderas för en viss människotyp, hellre än för en speciell åldersgrupp. Nu är det åldern 12-15, men kunde vara intressant för alla egentligen, då den växer vid varje genomläsning.

I en kaninliknande skepnad ser vi huvudpersonen ta sig fram genom sin dystra tillvaro.

Först ska man kämpa hela livet
och sedan när det äntligen börjar kännas bra,
då ska man dö.

En kanin som kan symbolisera oss alla, känslig och rädd med en önskan om att omfamnas av det trygga och bara få vila. Avståndet till föräldrarna, i synnerhet modern, känns långt och det är nog för alltid ogörligt att få till ett närmande. Morfaderns enkla klokhet och närvaro skapar den ljusa punkt som gör att huvudet hålls ovanför kanten och hans långa hår likt kaninöron, visar att de i alla fall är två. Lilla huvudpersonen har en rädsla för att möta allt absurt som livet innehåller, men besitter också en styrka att gå bakom och analysera det komplexa, som hen iakttar eller utsätts för.

Om man tänker efter så kan ingenting vara bra
utan att samtidigt vara dåligt.
Bakom det som är roligt
ruvar en skugga av sorgsenhet
som syns om man vrider lite på det.
Ju mer man vrider, desto oroligare blir det
som man nyss skrattade åt.
Undrar om det går att bevisa,
rent vetenskapligt alltså,
att allting samtidigt är tvärtom.

Mot slutet ändrar öronen riktning och ännu en dag möter upp med nya förhoppningar och insikter.

Jag håller med om man är sin egen värsta fiende.
Men om allt också är sin egen motsats
kan man ju samtidigt vara sin egen bästa vän.

Om detta talar man endast med kaniner
Författare & illustratör: Anna Höglund
Förlag: Lilla Piratförlaget (2013)
Antal sidor: 60
ISBN: 9789187027499
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Mumintrollet och det lilla spöket

Jag och dottern har på sistone lyssnat mycket på Tove Janssons bok ”Hur gick det sen?” i form av en iPad-app (som varmt kan rekommenderas!) där skådespelerskan Stina Rautelin är berättarröst. Det gör det svårt att läsa Mumintrollet och det lilla spöket utan att höra hennes härliga finlandssvenska inuti huvudet; det är nästan så man börjar försöka låta så själv när man läser högt för att det ska bli riktig ”muminstämning”!

I den här boken har Muminfamiljen åkt på semester till Ensliga ön där de övernattar några nätter i fyrtornet. Det låter som en riktigt spännande och mysig plats att tillbringa ledigheten på, men för Mumintrollet blir det inte särskilt skoj. Han kan nämligen inte sova; dels på grund av att sängen känns annorlunda och dels för att det är mörkt överallt. Dessutom hör han ett konstigt ljud – det är liksom små fötter som tassar…Han smyger iväg och väcker sin mamma och berättar för henne att han tror att det finns ett spöke i hans rum. Mammor gör som mammor brukar; följer med barnet tillbaka till rummet och tänder en lampa bredvid sängen så att det inte ska vara så mörkt och läskigt. Men på morgonen när pappan frågar om alla sovit gott säger Mumintrollet att han inte ens kunde sova fast lampan var tänd och att han tror att det spökar. Lilla My blir lycklig av att höra om spöket och säger att hon ska bita det i benet!

Mumintrollet fortsätter att vara lite småskakig resten av dagen. När han ser Too-ticki komma bärande på en hög brädor och bara ser fötterna tror han att det är spöket igen! Mumintrollet blir bara mer och mer ängslig, och när det blir natt igen ser man åter hur han ligger vaken i sin säng (och man ser även ett spöke där i rummet..). När flera dagar gått blir Snorkfröken riktigt orolig för Mumintrollet, men så slår hon och Too-ticki sina kloka huvuden ihop och kommer på något som de tror kan hjälpa Mumintrollet – det enda sättet att bli av med sin rädsla är att visa hur modig man faktiskt är. Så man kan säga att de iscensätter en situation där Mumintrollet får chansen att besegra rädslan. Tror du att det lyckas, eller blir Mumintrollet bara ännu mer rädd?

Man får alltid en nostalgitripp när man läser böckerna om Mumintrollet och hans familj och vänner. I den här fina boken finns bra uppslag för en pratstund med barnet/barnen man läser för: rädsla för mörker och spöken, sova borta, vänskap…för att nämna några stycken. Illustrationerna är fina och jag blir alltid lika fascinerad över att det så tydligt framgår vilka känslor mumintrollen känner fastän man inte kan se deras munnar. Läs och njut!

Mumintrollet och det lilla spöket
Författare & illustratör: Tove Jansson
Förlag: Rabén & Sjögren
Antal sidor: 24
ISBN: 9789129690231
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris