Warning: The magic method WP_Advent_Plugin_Calendar_Collection::__wakeup() must have public visibility in /home/helenafe/barnboksprat.se/wp-content/plugins/wp-advent/src/WP_Advent_Plugin_Calendar_Collection.php on line 26
Kapitelböcker – Sida 80 – Barnboksprat

Vargar vargar vargar

vargar vargar vargarSå är den här, den avslutande och tredje delen i serien om tvillingarna Sandra och Tea och vargflocken i skogen. I de två första böckerna: Syster Varg och Yla i natten mötte jag dem i olika dramatiska och farliga situationer. Vargarna lever ännu under hotet att utplånas av de okänsliga jägarna, där en av dem tillika är släkt med en säregen kvinna i skogen: Alma. Hon som räddar djur och värnar deras rätt och som blivit vän med tvillingarna. Denna jägare, Katrin, är motsägelsefull, först ond men plötsligt på slutet uppgiven och ledsen för det hon åsamkat. Jag får inget riktigt grepp om hennes personlighet, men som alltid gläds jag över när vargjägare framställs som idioter. Kan inte hjälpa det, men någon bör väl vara på vargarnas sida i dessa tider, om än att det inte är så enkelt. Utmärkt, tänker jag att barnet som läser boken får inblick i att vargens rätt också är en rätt att respektera.

Det finns några brister i persongalleriet, jag lär inte känna karaktärerna så mycket som jag kunde önska, men det är ju mer för att jag blir nyfiken som den tanken alls uppkommer. Alla kunde varit förtjänta av en egen bok. Berättelsen är i jag-form och det är Sandra som berättar och det gör hon trovärdigt och uppmärksamt. Jag saknar dock att få veta mer om mystiska varg-Teas tankar, hon som bott länge med vargarna och som i bokens början blir sjuk av längan till sin vargflock, där hon är ledaren. Kanske är det för att Tea är mer djur än människa och därmed mystisk och svår att nå. Sandra kämpar så för sin tvillingsysters möjlighet till ett värdigt och riktigt liv i den älskade skogen. Jag kan tycka att Sandra blir lite bortglömd, hon är mer eller mindre ofrivilligt indragen i Teas liv och leverne på ett mycket konkret vis. Samtidigt så öppnas Sandras sinne och värld upp av Teas erfarenheter av att leva med vargar.

En planerad flytt från orten hotar Teas och Sandras liv med vargarna och det blir en kamp att övertala föräldrarna till att ändra sig. De går till slut med på att bege sig ut i skogen och försöka ta del av det liv som framför allt Tea vill leva. Pappan framställs, troligen mycket medvetet, som känslig och ängslig och läsaren får ta in att den mest drivande jägaren är en kvinna. Tuva, tvillingarnas lillasyster, visar likt Tea en stark samhörighetskänsla med vargarna och hon, så liten hon är, vill också leva ett annat sorts liv. Sagolikt Bokförlag arbetar gärna med att utmana fördomar och visa på idéer om andra sätt att leva och gör det villkorslöst och med kraft i bok efter bok.

Den öppna inställningen hos föräldrarna att möta Teas önskemål är på ett sätt frigörande och öppnar upp möjligheterna i det annars så begränsade livet. Äventyret kan ta vid och boken slutar just så. Öppet, spännande och fritt. Det blir ändå på något sätt lite osannolikt att hela familjen plötsligt ska leva en tid i skogen och bli accepterade och få lov att finnas i flocken med allt vad det innebär. Tea är ju van sedan hon försvann när hon var fyra år, men de andra får kämpa med blodiga färska köttstycken och så den ständiga rädslan för att jägarna ska hinna upp vargarna.

Språket är drabbande och säkert i sina formuleringar och det är på det hela taget en spännande bokserie (Skymningsserien) med svartvita dramatiska illustrationer. En berättelse om att få lov att leva annorlunda och att värna andra varelser som delar vår tid på jorden.


Vargar vargar vargar
Författare: Anette Skåhlberg
Illustratör: Katarina Dahlquist
Förlag: Sagolikt Bokförlag (2012)
Antal sidor: 120
ISBN: 9789186861322
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Snögubbens hemlighet

snögubbenKlara åker med familjen och sin bästa kompis Bella på en skidresa till Sälen. Där har ett rån precis inträffat och polisen har gripit två personer. Men var är pengarna från rånet? Och vad är det som sker i skidbacken, som varnar eller snarare hotar Klara?

Författaren Åsa Öhnell slänger oss fort in i handlingen och har bara under några kapitel förklarat familjeförhållanden på ett skickligt sätt och byggt upp förväntningarna inför en spännande handling. Jag åker inte själv slalom och inte heller resten av min familj så jag har inga traditioner av fjällsemester i bagaget men däremot att hyra stuga. Känner igen mig i den där hemtrevnaden som uppstår när man tränger in hela familjen i en liten stuga och tonen i berättelsen är mysig. Medan kompisen Bella kommer från en förmögen familj där hon får allt hon pekar på men saknar närvarande föräldrar, så har Klara en familj som bryr sig om henne. Nåja, storasyster kan vara jobbig och även mamma med sin ironiska (roliga) humor. Klaras karaktär är ängslig och försiktig av sig, precis som hennes pappa är, medan Bella står för den som är mera för äventyr. Det är alltså Bella som dras till alla mystiska saker som sker under fjällsemestern men Klara som råkar mest illa ut. Det som börjar som fantasier blir snart verklighet.
Vad jag gillar med boken? Jag tycker den var mysig även om jag hade förväntat mig något helt annat med tanke på omslag och titel. Den var lagomt spännande där tempot från mysigt ändrades till lite otäckt på slutet. Passar bra för barn mellan 9-12 år.


Snögubbens hemlighet
Författare: Åsa Öhnell
Bokförlag: Idus förlag
Antal sidor: 184
Utgiven: 201301
ISBN: 9789187001468
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Heddas bok

Fint berättad kapitelbok om ett barnbarn och en älskad mormor. En mormor som är veterinär och som ger vidare sina kunskaper och sin glädje i att hjälpa djur. Ingen som mormor som kan berätta historier om djur som hon hade förr i tiden. Hedda och den vilda hunden Rufsen får följa med och hjälpa till i mormors bestyr med djur, både hemma och kring gårdar och hus på landet. Det blir fina upplevelser och minnen med mormor och sommaren. Sista sommaren. Mormor lär Hedda se de fina stunderna i livet som pärlor att trä på ett halsband. Mormor vet något som Hedda ännu inte vet, men läsaren anar och blir medveten om livets oundvikliga skeenden.

Hedda har fått en skrivbok av sin fröken och i den skriver hon ner det hon vill och känner om händelserna i sommaren, som blir till höst och till slutet av mormors liv. Hedda får veta en tid innan att mormor ska dö och hinner bearbeta det tills allt är ett faktum, men mormor berättar att hon kommer att finnas kvar på något sätt ändå kring Hedda och djuren. Det blir till en tröst och det är egentligen inget övernaturligt alls, utan det blir så att mormor finns kvar i tanken, i orden, i handlingarna. Heddas liv går vidare och hon har sin vän Louise och så djuren, alla djur som behöver hjälp här och var. En trast har hon lyckats sköta och rädda livet på under sommaren. Rufsen som är så galen och rolig blir Heddas ansvar att ta hand om när mormor dött och huset på landet blir Heddas och mammas och pappas nya hem. Många djur förekommer i boken, men hästar intar en särskild plats. Det är ju också Lin Hallberg som skrivit och jag som nyss läst en av böckerna om Sigge, känner igen hennes respektfullhet och kunnighet när det gäller djur. Många livfulla bilder av Maria Sandberg, som även försett varje sida med en illustrerad fin detaljrik inramning.

 

 

 

 

 

 

 

 

 


Heddas bok
Författare: Lin Hallberg
Illustratör: Maria Sandberg
Förlag: Bonnier Carlsen (2012)
Antal sidor: 157
ISBN: 9789163868146
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Svart glas

Maud Mangold var en ny bekantskap för mig. En överraskande trevlig sådan. Hade jag haft möjlighet att läsa henne i tonåren hade hon varit en klar favorit.

29681123_O_1

Boken Svart glas innehåller allt det jag alltid letade efter längs hyllorna på biblioteket som ung. Spänning, melankoli, en vibrerande mystik och en ung, modig, självständig tjej att inspireras av. Även om Umbra faktiskt har det rätt tufft med en bipolär mamma som låter sig uppslukas helt av konsten och totalt glömmer sin dotter emellanåt.
Men Umbra låter sig inte nedslås. Hon skaffar sig en ny kompis, Amos, på det nya lilla stället dit hon och hennes mamma precis flyttat. I det stora huset vid havet, där de flyttat in, upptäcker Umbra också att det redan bor någon annan! Någon som lämnar spår efter sig i köket. Någon som stjäl hennes kläder och som hon sedan hittar nere i den mörka, fuktiga källaren. Ibland hör hon den där varelsen, och hon och Amos bestämmer sig för att avslöja vem det är:
Jag slänger upp dörren samtidigt som Amos tänder ficklampan. Vi stirrar pÃ¥ den kurande gestalten som naglas fast av ljusstrÃ¥len. En massa rufsigt alldeles vitt hÃ¥r och magra händer som hÃ¥ller i nÃ¥got rött. /…/ Händerna är alldeles genomskinliga. LÃ¥nga fingrar, för stora pÃ¥ nÃ¥got sätt. Ansiktet är vitt men smutsigt. Och hÃ¥ret alldeles färglöst, som glasnudlar.”

Hon är en hal gestalt, den där lilla flickan. Hon försvinner och hon dyker upp på nytt. Med ett förflutet som hela tiden förändras. Umbra och Amos grubblar och förundras över henne. Vem är hon egentligen?

Det finaste i boken är Maud Mangolds vackra språk. Här är litteratur och konst verkligen ett. Umbra och hennes mamma målar med färger. Maud Mangold målar med ord. Hennes språk är rikt på färger och känslobeskrivningar och allt flyter ihop till en skimrande, nyanserad tavla.

Svart glas
Författare: Maud Mangold
Förlag: Rabén & Sjögren
Antal sidor: 159
ISBN: 9789129681123Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Glasbarnen

GlasbarnenMysrys för 9-12-åringar (tänk Ingelin Angerborn) ligger mig varmt om hjärtat, så därför känner jag läsivern vakna så fort jag nosat upp någon ny sådan bok. Givetvis blev jag nyfiken på Kristina Ohlssons Glasbarnen. Kristina Ohlsson är etablerad vuxenförfattare i deckargenren, vilket gjorde det hela lite extra spännande. Det är ju faktiskt inte någon självklarhet att den som kan skriva för vuxna automatiskt kan skriva för barn, vilket Johanna Öberg på Bokhora faktiskt också funderade kring nyligen. Jag tror det kan vara svårt att anpassa sig till det mer kompakta formatet: allt måste vara så bra i en barnbok, man kommer inte undan med svagare partier på samma sätt som man gör i en bok för vuxna.

Glasbarnen handlar om Billie, som flyttar till ett gammalt hus tillsammans med sin mamma. Redan frÃ¥n början känns det hela skumt och det stÃ¥r snart klart för Billie att huset vill bli av med dem. Hon börjar nysta i husets historia och fÃ¥r reda pÃ¥ alla hemskheter som hänt familjerna som tidigare bott i det. Och en gÃ¥ng i tiden bodde glasbarnen i huset… om de nu nÃ¥gonsin lämnat det?

Konceptet ”ung flicka vs. hemsökt hus” kan tyckas nÃ¥got uttjatat vid det här laget, men jag älskar det och det brukar bli bra böcker av det. Oftast i alla fall. Glasbarnen tycker jag dock är väldigt ojämn. Vissa partier är lysande, jag känner riktigt hur min kropp visar mig vad som menas med uttryck som ”blodisande” och ”kalla kÃ¥rar”. DÃ¥ sitter jag pÃ¥ helspänn, världen glider undan litegrann och jag bläddrar frenetiskt till nästa sida. Sen kommer partier som mest är frustrerande. Jag förstÃ¥r att allting inte kan rullas upp pÃ¥ en gÃ¥ng, men de stillsammare partierna mÃ¥ste ju ocksÃ¥ vara bra. Och jag blir mest irriterad när undersökningarna gÃ¥r pÃ¥ tomgÃ¥ng för att Billie & c:o till exempel inte lyckas hälsa pÃ¥ en tant vars namn (inklusive efternamn) och gatuadress (exklusive husnummer) de fÃ¥tt (av tanten själv, de är alltsÃ¥ inbjudna). De cyklar längs gatan flera gÃ¥nger innan de till slut fÃ¥r syn pÃ¥ henne. Varför inte bara kolla i vilket hus hon bodde? Senare är de ungefär lika dÃ¥liga pÃ¥ att lyckas gÃ¥ till biblioteket. Och jag vet inte hur mÃ¥nga gÃ¥nger Billie konstaterar att ”nu mÃ¥ste hon verkligen fÃ¥  ut mamma och sig ur huset”, vilket blir en tröttsam upprepning.

Och slutet sen dÃ¥… Jo, jag fÃ¥r ge cred för att det är ovanligt. Men jag känner mig minst sagt blÃ¥st pÃ¥ konfekten.

Jag har inte läst någon av Kristina Ohlssons vuxenböcker, så jag kan inte göra någon jämförelse, men för mig levde denna lovande bok inte upp till förväntningarna.