Kapitelböcker – Sida 79

Snögubbens hemlighet

snögubben Klara åker med familjen och sin bästa kompis Bella på en skidresa till Sälen. Där har ett rån precis inträffat och polisen har gripit två personer. Men var är pengarna från rånet? Och vad är det som sker i skidbacken, som varnar eller snarare hotar Klara?

Författaren Åsa Öhnell slänger oss fort in i handlingen och har bara under några kapitel förklarat familjeförhållanden på ett skickligt sätt och byggt upp förväntningarna inför en spännande handling. Jag åker inte själv slalom och inte heller resten av min familj så jag har inga traditioner av fjällsemester i bagaget men däremot att hyra stuga. Känner igen mig i den där hemtrevnaden som uppstår när man tränger in hela familjen i en liten stuga och tonen i berättelsen är mysig. Medan kompisen Bella kommer från en förmögen familj där hon får allt hon pekar på men saknar närvarande föräldrar, så har Klara en familj som bryr sig om henne. Nåja, storasyster kan vara jobbig och även mamma med sin ironiska (roliga) humor. Klaras karaktär är ängslig och försiktig av sig, precis som hennes pappa är, medan Bella står för den som är mera för äventyr. Det är alltså Bella som dras till alla mystiska saker som sker under fjällsemestern men Klara som råkar mest illa ut. Det som börjar som fantasier blir snart verklighet.
Vad jag gillar med boken? Jag tycker den var mysig även om jag hade förväntat mig något helt annat med tanke på omslag och titel. Den var lagomt spännande där tempot från mysigt ändrades till lite otäckt på slutet. Passar bra för barn mellan 9-12 år.

Snögubbens hemlighet
Författare: Åsa Öhnell
Bokförlag: Idus förlag
Antal sidor: 184
Utgiven: 201301
ISBN: 9789187001468
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Heddas bok

Fint berättad kapitelbok om ett barnbarn och en älskad mormor. En mormor som är veterinär och som ger vidare sina kunskaper och sin glädje i att hjälpa djur. Ingen som mormor som kan berätta historier om djur som hon hade förr i tiden. Hedda och den vilda hunden Rufsen får följa med och hjälpa till i mormors bestyr med djur, både hemma och kring gårdar och hus på landet. Det blir fina upplevelser och minnen med mormor och sommaren. Sista sommaren. Mormor lär Hedda se de fina stunderna i livet som pärlor att trä på ett halsband. Mormor vet något som Hedda ännu inte vet, men läsaren anar och blir medveten om livets oundvikliga skeenden.

Hedda har fått en skrivbok av sin fröken och i den skriver hon ner det hon vill och känner om händelserna i sommaren, som blir till höst och till slutet av mormors liv. Hedda får veta en tid innan att mormor ska dö och hinner bearbeta det tills allt är ett faktum, men mormor berättar att hon kommer att finnas kvar på något sätt ändå kring Hedda och djuren. Det blir till en tröst och det är egentligen inget övernaturligt alls, utan det blir så att mormor finns kvar i tanken, i orden, i handlingarna. Heddas liv går vidare och hon har sin vän Louise och så djuren, alla djur som behöver hjälp här och var. En trast har hon lyckats sköta och rädda livet på under sommaren. Rufsen som är så galen och rolig blir Heddas ansvar att ta hand om när mormor dött och huset på landet blir Heddas och mammas och pappas nya hem. Många djur förekommer i boken, men hästar intar en särskild plats. Det är ju också Lin Hallberg som skrivit och jag som nyss läst en av böckerna om Sigge, känner igen hennes respektfullhet och kunnighet när det gäller djur. Många livfulla bilder av Maria Sandberg, som även försett varje sida med en illustrerad fin detaljrik inramning.

Heddas bok
Författare: Lin Hallberg
Illustratör: Maria Sandberg
Förlag: Bonnier Carlsen (2012)
Antal sidor: 157
ISBN: 9789163868146
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Svart glas

Maud Mangold var en ny bekantskap för mig. En överraskande trevlig sådan. Hade jag haft möjlighet att läsa henne i tonåren hade hon varit en klar favorit.

Boken Svart glas innehåller allt det jag alltid letade efter längs hyllorna på biblioteket som ung. Spänning, melankoli, en vibrerande mystik och en ung, modig, självständig tjej att inspireras av. Även om Umbra faktiskt har det rätt tufft med en bipolär mamma som låter sig uppslukas helt av konsten och totalt glömmer sin dotter emellanåt.
Men Umbra låter sig inte nedslås. Hon skaffar sig en ny kompis, Amos, på det nya lilla stället dit hon och hennes mamma precis flyttat. I det stora huset vid havet, där de flyttat in, upptäcker Umbra också att det redan bor någon annan! Någon som lämnar spår efter sig i köket. Någon som stjäl hennes kläder och som hon sedan hittar nere i den mörka, fuktiga källaren. Ibland hör hon den där varelsen, och hon och Amos bestämmer sig för att avslöja vem det är:
”Jag slänger upp dörren samtidigt som Amos tänder ficklampan. Vi stirrar på den kurande gestalten som naglas fast av ljusstrålen. En massa rufsigt alldeles vitt hår och magra händer som håller i något rött. /…/ Händerna är alldeles genomskinliga. Långa fingrar, för stora på något sätt. Ansiktet är vitt men smutsigt. Och håret alldeles färglöst, som glasnudlar.”

Hon är en hal gestalt, den där lilla flickan. Hon försvinner och hon dyker upp på nytt. Med ett förflutet som hela tiden förändras. Umbra och Amos grubblar och förundras över henne. Vem är hon egentligen?

Det finaste i boken är Maud Mangolds vackra språk. Här är litteratur och konst verkligen ett. Umbra och hennes mamma målar med färger. Maud Mangold målar med ord. Hennes språk är rikt på färger och känslobeskrivningar och allt flyter ihop till en skimrande, nyanserad tavla.

Svart glas
Författare: Maud Mangold
Förlag: Rabén & Sjögren
Antal sidor: 159
ISBN: 9789129681123Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Glasbarnen

Mysrys för 9-12-åringar (tänk Ingelin Angerborn) ligger mig varmt om hjärtat, så därför känner jag läsivern vakna så fort jag nosat upp någon ny sådan bok. Givetvis blev jag nyfiken på Kristina Ohlssons Glasbarnen. Kristina Ohlsson är etablerad vuxenförfattare i deckargenren, vilket gjorde det hela lite extra spännande. Det är ju faktiskt inte någon självklarhet att den som kan skriva för vuxna automatiskt kan skriva för barn, vilket Johanna Öberg på Bokhora faktiskt också funderade kring nyligen. Jag tror det kan vara svårt att anpassa sig till det mer kompakta formatet: allt måste vara så bra i en barnbok, man kommer inte undan med svagare partier på samma sätt som man gör i en bok för vuxna.

Glasbarnen handlar om Billie, som flyttar till ett gammalt hus tillsammans med sin mamma. Redan från början känns det hela skumt och det står snart klart för Billie att huset vill bli av med dem. Hon börjar nysta i husets historia och får reda på alla hemskheter som hänt familjerna som tidigare bott i det. Och en gång i tiden bodde glasbarnen i huset… om de nu någonsin lämnat det?

Konceptet ”ung flicka vs. hemsökt hus” kan tyckas något uttjatat vid det här laget, men jag älskar det och det brukar bli bra böcker av det. Oftast i alla fall. Glasbarnen tycker jag dock är väldigt ojämn. Vissa partier är lysande, jag känner riktigt hur min kropp visar mig vad som menas med uttryck som ”blodisande” och ”kalla kårar”. Då sitter jag på helspänn, världen glider undan litegrann och jag bläddrar frenetiskt till nästa sida. Sen kommer partier som mest är frustrerande. Jag förstår att allting inte kan rullas upp på en gång, men de stillsammare partierna måste ju också vara bra. Och jag blir mest irriterad när undersökningarna går på tomgång för att Billie & c:o till exempel inte lyckas hälsa på en tant vars namn (inklusive efternamn) och gatuadress (exklusive husnummer) de fått (av tanten själv, de är alltså inbjudna). De cyklar längs gatan flera gånger innan de till slut får syn på henne. Varför inte bara kolla i vilket hus hon bodde? Senare är de ungefär lika dåliga på att lyckas gå till biblioteket. Och jag vet inte hur många gånger Billie konstaterar att ”nu måste hon verkligen få ut mamma och sig ur huset”, vilket blir en tröttsam upprepning.

Och slutet sen då… Jo, jag får ge cred för att det är ovanligt. Men jag känner mig minst sagt blåst på konfekten.

Jag har inte läst någon av Kristina Ohlssons vuxenböcker, så jag kan inte göra någon jämförelse, men för mig levde denna lovande bok inte upp till förväntningarna.

Magiker och riddare med Igraine den modiga

I jakten på bra fantasyböcker har jag och mina barn mött Cornelia Funkes bok Igraine den modiga från 2007, ett högläsningsäventyr för barn som gillar spänning.

Igraine bor på det magiska slottet Bibernell tillsammans med sin mamma, pappa, storebror, en talande katt och en uppsättning sjungande trolleriböcker. De övriga i Igraines familj är magiker, men Igraine vill helst av allt bli en ärofylld riddare. På sin tionde födelsedag får Igraine en magisk rustning som är superstark och lätt. Ganska snart visar det sig att Igraine kommer att få nytta av rustningen snabbare än hon trodde. Utanför borgen förbereder den onde magikern Gilgalad ett anfall för att ta över de unika trolleriböckerna på Bibernell. Det hela blir inte lättare av att Igraines föräldrar råkar förvandla sig själva till grisar och därmed inte kan trolla. Det blir upp till Igraines storebror att försvara borgen med magi medan Igraine, den modiga, rider iväg för att samla en ingrediens som behövs för att trolla tillbaka föräldrarna till människor. Men det är inte vilken ingrediens som helst, utan hårstrå från en jätte!

Boken har ett lättbegripligt språk och rikligt med illustrationer. Dessutom är äventyret relativt snällt, utan en massa död och våld, vilket gör boken lämplig även för lite yngre barn. Enligt förlaget passar boken för 8-12åringar, men jag tycker att 5-9åringar är en lämpligare målgrupp.

Det är positivt att det hela utspelar sig i en riddarvärld, men att det ändå aldrig är något problem att Igraine, som tjej, tar plats och är den modigaste i berättelsen. Visserligen lyfts det på ett par ställen i boken, till exempel när den onde borgvakten ifrågasätter Igraines roll som väpnare, men hans ord avfärdas snabbt som fjanterier. Genus i fantasyberättelser är lite spännande på det sättet att i en påhittad värld kan den jämställdhetsmedvetna författaren välja att förhålla sig till könsroller på olika sätt. Det går ju att skapa en värld med omkullkastade könsroller/ att kön inte har betydelse eller också går det att skapa en värld med en patriarkal struktur, men som karaktärerna gör uppror mot. Igraine den modiga tillhör främst den senare kategorin. Igraine är modig och självsäker och vet dessutom hur hon ska svara på nedsättande kommentarer.

Igraine den modiga
Författare och illustratör: Cornelia Funke
Förlag: Opal (2007)
Antal sidor: 191
ISBN: 9789172992443
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris