Emil och jag är jämngamla, när berättelserna börjar är han fem år, det var jag också när den första av böckerna gavs ut. Stora Emilboken innehåller samtliga Emil-böcker: Emil i Lönneberga, Nya hyss av Emil i Lönneberga och Än lever Emil i Lönneberga. Om Emil hade vuxit upp i dagens samhälle hade han troligen försetts med en ’bokstavsdiagnos’ och böckerna hade fått en varningstext av genusvetare och feminister, lyckligtvis blev berättelserna om den lille gossen klassiker och fick leva vidare!
Att som barn lyssna till och läsa om Emils bravader var roligt, och så här femtio år efteråt minns jag alla de episoder jag läser och alla Björn Bergs bilder, men det finns stycken som jag reflekterar över på ett annat sätt. Konstigt nog minns jag inte att jag läste Emil för mina barn, på 80-talet låg böckerna inte i tiden, ändå tror jag inte att de undgick Emil och hans hyss; dessutom är jag övertygad om att böckerna har präglat mycket av den senare litteraturen i ’rackarunge-genren’.
Han vill ju alltid gott, den där Emil – men hur kan det jämt bli så fel: att all hans glädje, kreativitet, godhet och spontanitet alltid slutar i katastrof… (Så är det med vissa barn.) Stolt vill han överraska och glädja sin svårflirtade snåla pappa med alla kräftorna som de har fångat, han och Alfred, och han ställer det stora karet med krälande kräftor framför pappans säng så att han ska bli glad när han vaknar… ja, ni kan ju räkna ut vad som händer. Men ibland har pappan verkligen anledning att vara stolt över sin gosse, och erkänner det också, som när Emil genom sitt goda handlag med djur lyckas få en alldeles egen häst av en elak hästhandlare under Vimmerby marknad eller när han av kärlek och envishet, med det egna livet som insats, räddar sin käraste vän Alfred från att dö i blodförgiftning under de värsta snödygnen i det småländska minnet – en oerhört stark berättelse som fick mina ögon att tåras. En annan av mina favoriter är berättelsen om griseknoen, de jästa körsbären och Emils nykterhetslöfte efter den händelsen… Ja, du får läsa själv vad som hände! Och för varje hyss/dumhet han gjorde blev han instängd i snickarboden och täljde sig där en gubbe.
Till all lycka hade Emil en mamma som trodde på honom och nedtecknade hans hyss, och en nära relation till drängen Alfred – annars vet man inte hur det hade gått, förmodligen inte så bra. Ja men, säger ni: Emil är ju bara en påhittad karaktär! Men det är just den där blandningen mellan fiktion och verklighet som Astrid Lindgren är så bra på!
Hon är en fantastisk berättare, och att utgå från den blå skrivboken som Emils mamma skrev ner hyssen i är en kreativ idé som kan inspirera till exempelvis dagboksskrivande. En av mina reflektioner när jag läser är att mammans anteckningar ändå bara utgör en liten grund och att ryktena och berättelserna i bygden är det som håller Emils liv och levene ännu levande – det traderade, det som berättas från en generation till en annan. Att lyfta fram betydelsen av bygdens muntliga berättande fyller en viktig funktion och är liksom inbakat i helheten. Växlingen, flytet och balansen är så suveräna; den mellan det personliga berättandet, de ordentliga dialektalt stavade anteckningarna i skrivboken, dialogen mellan karaktärerna och det direkta tilltalet till läsaren, ofta som förklaringar: ”Men hur kunde man vädra då, undrar du kanske? Kära barn, hur kan du fråga så dumt! Vem har sagt att man vädrade i fattigstugan, sådana galenskaper var ingen intresserad av…”.
Björn Bergs svartvita teckningar gör berättelserna än mer levande, de är aktiva, figurerna rör sig när någon läser och man tittar på dem!
Astrid Lindgren skildrar människorna och landsbygdens samhällsstruktur på ett både pedagogiskt och underhållande sätt, även om det handlar om svunnen tid så tror jag inte att dagens barn har något problem med att förstå och identifiera sig med Emil och Ida, däremot lär de sig förmodligen en hel del om äldre tider och dess villkor. Författaren karaktäriserar exempelvis den snåle småländske bonden och den korkade flamsiga pigan, stereotypa kategoriseringar som i dag är tabu – men Lindgren gör det med sådan skicklighet, humor och värme att det egentligen aldrig känns nedlåtande – om det nu inte är så att man särskilt vill lyfta fram denna typ av problematik. Alla de individer/karaktärer som befolkar Emil-böckerna ’fanns förr’ oavsett om de var konstruerade av sin omgivning eller genuina sedan födseln. Fattigstugans hjon, prosten och hans fru, doktorn, pigan och drängen, hästhandlaren, godtemplarna i nykterhetslogen, borgmästaren, hjälpgumman och den förnäma fru Petrell – och så Emils lilla timida syster, hans kloka och kärleksfulla mamma och så den stackars pappan – Anton Svensson i Katthult, som alltid var den som kom i vägen för Emils hyss – och utan vilken dessa böcker inte hade kunnat skrivas.
Titel: Stora Emilboken
Text: Astrid Lindgren
Bild: Björn Berg
Förlag: Rabén & Sjögren (2013)
ISBN: 9789129687316
Antal sidor: 383
Jämför priser
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris
Året är 1936 och inbördeskriget härjar i Spanien. För den lille pojken Antonito är krig lika ologiskt som tjurfäktningsarenan där matadoren dödar tjurar. Antonito bor på en gård med sin familj, där fadern föder upp svarta, vackra tjurar. Hans farbror är en känd matador. En dag får pojken uppleva födelsen av en ny kalv som också blir hans vän. Han får namnet Paco. När Antonito till sin förfäran inser att Paco ska få gå samma öde som alla andra tjurar, möta matadören på arenan, så tar han ett ödesdigert beslut för att rädda sin vän.
I Slottet av is möter vi Minna som bor tillsammans med sin lillasyster Lo, mamma och pappa på Kungsholmen i Stockholm. Vissa dagar måste alla hemma hos Minna akta sig för pappa, sådana där dagar när man inte får störa eller irritera honom och man måste liksom tassa på tå. Just en sådan dag råkar Lo välta ut sitt mjölkglas vid middagsbordet. Minna tar snabbt på sig skulden och just som pappa höjer armen så rusar hon ut från köket, ut ur lägenheten och in i hissen. Det är då hon upptäcker den hemliga hissknappen och utan att tänka efter trycker hon på den.
Här vill inte hundar bo utspelar sig under den tid då barnen hade träskor, Palme höll tal för folket och sexåringar fortfarande gick på dagis. En av dem är Maria. Hon bor med sin mamma och lillasyster Emma i betonggettot. Maria önskar att hon var lite mer underbar och lite mindre tokig. Hon drömmer om att mamma och pappa inte ska skilja sig och att hon ska få en kompis men mest av allt vill hon ha en egen hund. En dag börjar Ofelia på dagis och Maria är inte längre ensam sexåring. Ofelia är precis så där prinsesslik som Maria önskar att hon själv skulle vara och Maria och Ofelia blir vänner – och ibland ovänner.