Bilderböcker – Sida 148

Räven och Musen letar ny lya

Räven och Musen delar lya under den största eken i skogen. Räven, hon är stark och modig. Det gillar Musen. Musen, han är nyfiken och glad. Det tycker Räven om.

En dag börjar det knaka och braka alldeles förskräckligt utanför lyan. Allting skakar! Till och med muggarna blir rädda och skallrar i skåpet.

Idyllen får ett hastigt slut när det står klart att hela skogen Räven och Musen bor i har skövlats. De har inget annat val än att ge sig av och leta efter en ny lya. De tar tåget in till staden där allting är stort. Staden är stor, tåget är stort, ljuden är stora. Någon erbjuder dem taxi, men det vet de inte vad det är. De går vidare i stället, men hur ska de ta sig över gatan? De tittar och lär sig av att se hur alla andra gör. Att hitta en ny lya är svårare, men som tur är träffar de Andris, som gärna vill ta dem hem till sig. Andris mamma säger att de inte har plats för Räven och Musen, men Andris lyckas ändå hjälpa dem tillrätta.

Räven och Musen letar ny lya är en ny bilderbok från Felis förlag, som specialiserar sig på översatt barnlitteratur från Centraleuropa och tidigare har gett ut Rapunzel.

Boken lyckas kombinera en klassisk sagoboksstil med lekfulla former och kreativ typografi. Berättelsen rymmer mycket värme, från den mysiga vänskapen mellan djuren till människorna i staden som tar emot dem med öppna armar. Trots den otäcka skogsskövlingen blir det en riktigt trevlig bok!

Några uppslag ur boken, klicka för att se hela bilderna:

Fler smakprov av bilderna i boken finns i bokens Facebook-galleri.

Räven och Musen letar ny lya
Författare och illustratör: Boglárka Paulovkin
Förlag: Felis förlag
Antal sidor: 48
ISBN: 9789197830812
Köp: jämför priser

Anton och sorgens pil

Det finns egentligen en massa saker som gör Anton glad. Han brukar tycka mycket om att vara i skolan och få reda på saker om barn i andra länder och andra spännande saker. Men plötsligt försvinner all färg från livet. Allt är grått och all meningsfullhet verkar ha runnit bort med färgen.

Kanske kan mamma hjälpa honom att hitta den färgglada världen igen? Men nä, hon förstår inget när Anton säger att har en sorgpil i hjärtat. Då kanske hans lärare kan hjälpa honom? Men hans svensklärare bara pratar om att det är bra att gå i skolan för att kunna skriva kärleksbrev och kärleken trivs ju ändå inte i en grå värld. Och så fortsätter det, lärarna pratar om att man ska lära sig saker för att kunna utföra roliga sysslor. Men varför skulle Anton vilja göra det när allt känns lika hopplöst som det är färglöst.

Jag gissar på att du också känt som Anton ibland. Jag har i alla fall gjort det. Ibland blir allt sådär grått och man önskar att man kunde hitta ett sätt att tänka lite ljusare på allting. När Anton går till skolans vaktmästare får han till slut hjälp med att hitta roten till det gråa och tråkiga. På det sättet kan han också börja hitta tillbaka till det ljusa och lätta. Som barn vet jag hur arg jag kunde bli när någon vuxen sa att de problem jag hade var små. Men hur stort ett problem är ju bara bäraren som kan bestämma och att säga att någons problem är små, det hjälper ju ingen.

Anton och sorgens pil är en fängslande bok. Världen blir verkligen grå och tråkig runtomkring Anton. Tyngden som han släpar på klänger sig fast vid varje detalj och varje ord, så det känns verkligen härligt att den här boken har ett lyckligt och ljust slut. Den lämnar efter sig en bra känsla och visar på att det faktiskt kan vara lönt att ta itu med sina problem istället för att tänka på allting som hopplöst.

I Danish Literary Magazine skriver Nina Christensen om Anton och sorgens pil samt om två andra nya danska bilderböcker och om hur de berör svåra ämnen.

Sorg og glæde i barnekammeret (artikeln är på danska)

Anton och sorgens pil
Författare: Katrine Marie Guldager
Illustratör: Kirsten Raagaard
Svensk text: Jennifer Lindström
Förlag: ABC forlag
Antal sidor: 32
ISBN: 9788779160828
Köp: jämför priser eller Bokmusen

Bakomvärlden

Timmy sitter ensam på sitt rum. Ja, det är inte bara på rummet han är ensam för trots att hans pappa och mamma är hemma så är de ändå inte riktigt där. Mamma tittar på sjuka djur på TV och pappa bygger modelljärnväg som Timmy inte får vara med på. Inte ens när Timmy upptäcker någonting riktigt märkligt bakom sin vägg verkar pappa och mamma bry sig.

När det visar sig att det har bildats en tunnel i Timmys vägg kan han bara inte låta bli att klättra in, även om det verkar riktigt läskigt. Men på andra sidan är det verkligen ruskigt. En ödslig stuga, ser han, och en gubbe som står och häller upp något kletigt och rött i burkar. Timmy vänder tillbaka genom tunneln. Men han är fortfarande nyfiken och nästa dag tar han med sig sitt mjukisdjur Råttis och tar sig igenom tunneln igen. Men vad är det för några som lunkar omkring i den här världen? Hjälp, några björnlika varelser kommer rakt emot honom! Timmy flyr tillbaka in i tunneln och kan andas ut på sin sida av väggen. Men var är Råttis? Timmy måste ha tappat honom på andra sidan!

Världen som Timmy upptäcker är riktigt fascinerande. Hemma är Timmy ensam och har tråkigt, men vilka möjligheter finns det i den nya världen som han hittat? Samtidigt som Timmy tycker att den är jätteläskig, kan han inte låta bli att dras till den. Hela boken, med sina mörka bilder, lite vampyraktiga karaktärsstil, den ärgade bakgrunden, textens melankoli och så förstås handlingen, andas väldigt mycket utanförskap och vilja att helt oväntat hitta värme. Om stilen EMO skulle gå att sätta på en bilderbok för barn har vi en självklar kandidat här. Bokens skapare, Lina Blixt, som även är serietecknare och konstnär ger oss en annorlunda och mörk, men ändå varm barnbok med en helt alternativ stil. Den här boken blev en av mina favoriter nästan direkt. Den enda nackdelen med den är att den tar slut lite för snabbt, jag så gärna skulle vilja läsa mer om de här dubbelvärldarna. Så snälla Lina Blixt, kom med en uppföljare!

Bakomvärlden
Författare och illustratör: Lina Blixt
Förlag: Kabusa
Antal sidor: 40
ISBN: 978 91 7355 132 8
Köp: jämför priser

Jag känner en ängel

Någon gång kommer det att hända. Att någon som barnet tycker om går bort. Ett husdjur, morföräldrar, en kompis. Jag har själv funderat på hur och när man ska ta upp detta. Ska man göra det i samband med att någon dör eller innan – som i förebyggande syfte? Cecilia Svensson har skrivit en berättelse om änglar och det magiska livet bland molnen.

Det är något speciellt med små förlag. Ofta har de ett tydligt mål och inrikting med de böcker de ger ut. Lullaby Förlag är inget undantag. På deras hemsida går det att läsa att deras tanke med böckerna är att barn och vuxna ska ha en mysig stund tillsammans. Dessutom vill de ge ut böcker som handlar om de svåra stunderna i livet.

Boken ”Jag känner en ängel” handlar en en liten tjej som känner en ängel. Det är inte vilken ängel som helst utan det är hennes pappa. Hon berättar att en ängel är någon som först har bott på jorden men sen fått flytta till himlen. Den lilla flickan tar oss med på en berättelse och bjuder även in till samtal. Själva poängen, som jag uppfattar den, är att självklart saknar man sin ängel ibland, och då är det okej att gråta. Men mest av allt gillar änglarna när vi skrattar och har roligt.

Detta är en varm bok som på ett enkelt sätt berättar om döden. Jag älskar att änglarna ser ut som vanliga människor, i vanliga kläder och det är bara vingarna på ryggen som skiljer dem från oss på jorden. Det märks att det är en riktig historia (läs mer här) som ligger som grund till historien. Det märks att Cecilia Svensson har tänkt till över hur hon vill tala om döden med sina egna barn och man känner att detta är en ljus historia med mycket kärlek. Lullabys vision om mysiga stunder och samtal om svåra stunder i livet – går det att kombinera? Ja, absolut! (Dessutom går fem kr för varje såld bok till bokens egen fond hos Barncancerfonden. Bara det värmer i hjärtat.)

Jag känner en ängel
Författare: Cecilia Svensson
Illustratör: Cecilia Svensson
Förlag: Lullaby Förlag
Antal sidor: 32
ISBN: 9789197886703
Köp: jämför pris här

Idiot!

Vem är det som är idiot egentligen? Jo, det är August. Eller ”idiot” är i alla fall vad andra kallar honom. Själv bryr han sig inte särskilt mycket. Han har sin trogne vän, Odjuret, som vi ser som en plastpåse med koppel, och sin lika trogna mamma. Livets svåra steg tar han med sin mamma i fören och Odjuret i aktern och däremellan finns det en massa intressanta saker att upptäcka.

Men när August växer och blir stor, hur går det då? Jo, det går ganska bra för honom, där han lever i sin egen värld, bakom sin kära mamma. Han fortsätter att upptäcka det lilla i det stora och leva i sin egen tankevärld. Men även om August inte tänker på det finns det ett problem, Augusts mamma blir också äldre. Till slut blir det oundvikligt med ett sorgligt slut på den här berättelsen.

Det syns tydligt redan på omslaget att det är en annorlunda barnbok. När jag öppnade Idiot! första gången tänkte jag att såväl bilderna som texten verkade lite grå. Men den tanken övergav jag ganska snabbt. För även om texten kan verka ganska lågmäld är den full av känsla och liv. Och även om bilderna inte har några starka färger har de väldigt mycket karaktär. Boken är rå och avskalad på lyxig kosmetika, men den är istället väldigt innehållsrik i sin återgivning av känslor. Det den gör är helt enkelt att sätta läsaren direkt in i Augusts värld och sedan är det upp till var och en att bygga vidare på den i sin fantasi.

Men är det här verkligen en bok för barn? Att bilderböcker kan lämna efter sig en tung känsla har vi stött på förut, även om det visserligen är ganska ovanligt. Men oftast handlar böckerna då om barn eller om förmänskligade djur. I Idiot! ser vi August som vuxen. En tung, mörk bok om en vuxen karaktär, går det verkligen för sig? Idiot! är inte en bok som kan läsas i alla hast. Det är inte heller en bok som sätter in en i en mysig stämning. Jag ser Idiot! mer som en vuxenbok än en barnbok, men frågan är ju om barnböcker måste vara lätta att läsa och förstå? Eftersom det här är en bok som inbjuder till egna tolkningar skapar varje läsare sin egen bild av berättelsen. Det gäller ju både vuxna och barn. Så varför inte ge barnen en chans till egen tolkning?

Husen knarrar.
Fingrarna går och fryser.
Friska vindar
och frusna kinder. Varma våfflor.

De som tram-par på stre-cken får ne-ger-barn!
Ti-ger-barn, ne-ger-kyss. Och två små muham-damer!
Damer-damer!
Trott-oar!
Pöl!
Slurp! Plask! Slurp! Plask!
Skvalp!

Inga livbåtar.

”August, dina skor blir våta!” säger mamman.
Ett! Två! Stå!
Stilla!

Den sida som jag citerar här ovanför ger en inblick i hur det är att läsa Idiot! för sina barn. Jag tycker att det känns lite jobbigt att läsa ordet ”neger” för mina barn. När jag läser boken själv ser jag ju ordet i sitt sammanhang, så som jag tänker mig att August har mött det, genom vuxnas vardagliga konversationer. Och det känner vi ju igen. Hur mycket sägs det inte innanför hemmets ramar, men som man aldrig skulle stå för officiellt? Augusts reflektioner är jättespännande, så som de beskriver en dimension av människors sociala spel. På ett sätt tänker jag mig att den här kopplingen är lite för svår för barn att se, men samtidigt tänker jag på hur bra barn faktiskt brukar vara på att anpassa sig efter olika situationer. Barn läser ju av situationer precis som vuxna. Mina barn tolkar inte Augusts ord på samma sätt som jag, men tolkar dem, det gör de.

Lotta Olsson på Dagens Nyheter för ett intressant resonemang kring Idiot!.

Om du är bra på att danska, eller bara tycker om att lyssna på vårt grannspråk, finns Idiot! som ljudsaga med författaren, Oskar K, som uppläsare. (Länken finns på såväl Oskar K:s som Dorte Karrebæks hemsidor)

Idiot!
Text: Oskar K.
Bild: Dorte Karrebæk
Svensk text: Marie Norin
Förlag: Daidalos
Antal sidor: 40
ISBN: 9789171733092
Köp: jämför priser