Vem är tjuven Mirjana?

Mirjanas föräldrar har en pizzeria. En dag kommer farbror Mirko med en stor guldklocka i present, som han ställer på en hylla i restaurangen. Mirjana tycker att guldklockan är jättefin. Men vem är tjuven som stjäl guldklockan? Är det Toktanten som varje dag kommer dit för att äta Quattro Stagioni?

Boken är som ett fyrverkeri av färger och mönster. Karaktärerna är härligt illustrerade och jag gillar att de visar upp invandrarkulturen på ett neutralt sett.

Berättelsen tar även upp problematiken kring ”löst folk” som Mirjanas mamma uttrycker det. AlltsÃ¥ sÃ¥na som är ”lite koko”, som skuttar och pratar med sig själva. Men Mirjana vÃ¥gar närma sig Toktanten och det visar sig att den smÃ¥galna tanten är riktigt roligt att umgÃ¥s med.

Vem är tjuven, Mirjana är utgiven 2007 av Olika Förlag som har som mål att ge ut normöverskridande böcker. Jag hoppas på fler böcker med Tomas Nilsson och Jessika Kurki som illustratörer eftersom bilderna är riktigt charmiga.


Vem är tjuven, Mirjana?
Författare: Ana Udovic
Illustratör: Tomas Nilsson och Jessika Kurki
Förlag: Olika Förlag
Antal sidor: 28
ISBN: 9789185827022
Köp: Jämför priser

Gungbrädan

Det går inte att gunga om ingen sitter i andra änden.

Att vänta är skrämmande, för man vet inte vad man kan vänta sig.

Det blir inget alls av gungandet om man inte lyssnar på den andra.

Ibland kan man bli glad av att låta någon annan gunga.

De här och flera andra klokheter fÃ¥r vi lära oss i Gungbrädan av Timo Parvela, som belönades med Finlandia Junior Prize 2006. Berättelsen handlar om en björn – eller är det en pojke? – som heter Pi och hemskt gärna vill hitta nÃ¥gon att gunga gungbräda med. Pi sitter pÃ¥ gungbrädan och väntar och väntar, men ingen kommer. Eller jo, till slut kommer faktiskt nÃ¥gon. Det är en jättelik gran som faller rakt ner pÃ¥ andra änden av gungbrädan och skjuter Pi rakt upp i luften, ända upp till mÃ¥nen. MÃ¥nen är tyvärr redan upptagen med att gunga med solen, sÃ¥ Pi fÃ¥r bege sig tillbaka till jorden igen för att kanske hitta nÃ¥gon bättre gungkamrat.


Pi sitter på gungbrädan och väntar på en vän.

Gungbrädan är en mycket speciell bok, på flera sätt. Samtidigt som berättelsen tar ut svängarna rejält beträffande fantasifullhet är den skriven på ett sävligt, filosofiskt, lite mumintrolskt vis. Den är svår att kategorisera, antingen är den en kapitelbok med mycket bilder eller en lång, styckesindelad bilderbok.


Pi förlorar nästan hoppet när han råkar ut för tråkigheter.

Gungbrädan är en fin bok som kan ge upphov till många funderingar. Jag tycker om de små lapparna med kloka tankar som Pi skriver ner och jag gillar särskilt att han måste revidera dem under berättelsens gång, allteftersom han lär sig saker.


Gungbrädan
Författare: Timo Parvela
Illustratör: Virpi Talvitie
Förlag: Turbine
Antal sidor: 83
ISBN: 978-91-85787-78-4
Köp: jämför priser

När prinsar blir förtrollade

Prinsar är starka, modiga och skickliga. Det vet varenda kotte. Ja, prinsar skulle vara helt perfekta om det inte vore för en liten sak…

Så börjar den senaste i den numera ganska långa raden böcker om Per Gustavssons unga kungligheter. Nu får vi veta att prinsar kan bli förvandlade till grodor lite närsomhelst när de minst anar det! Ett bra skydd kan vara att klä ut sig till groda, men för att rädda någon som redan är förtrollad krävs det en prinsessas hjälp.

Det är roligt att Per Gustavsson använder sagans klassiska grodförtrollning i en bok om sina prinsar och ännu roligare att han sätter egen knorr på den, bland annat genom att prinsessan i hans version antingen kan pussa grodan eller slänga den i väggen för att återställa den till prins. Som i resten av böckerna kryddas berättelsen med en god portion humor och jag skulle tro att alla som gillar serien även kommer att gilla den här boken.

Ett uppslag ur När prinsar blir förtrollade

Man får vad man förväntar sig, helt klart. Men om jag fick välja skulle jag hellre se att Per Gustavsson överraskade med något nytt. Han skriver och illustrerar bra och roligt, inget tvivel om saken. Kanske dags för lite förnyelse? Jag skulle vara kolossalt nyfiken på en Gustavsson-bok som inte handlade om prinsar och prinsessor.


Se även Barnboksprats inlägg om tidigare böcker i serien:
» SÃ¥ gör prinsessor + När prinsar fÃ¥ngar drakar
» Kan en rosa prinsessbok vara normbrytande?
» När prinsessor fyller Ã¥r + När prinsessor tar semester


När prinsar blir förtrollade
Författare och illustratör: Per Gustavsson
Förlag: Natur & Kultur
Antal sidor: 32
ISBN: 9789127122130
Köp: jämför priser

Lite för hemskt?

För första gången har jag avbrutit sagoläsningen för mina barn för att en bok känts för läskig. Jag gjorde det fundamentala misstaget att inte titta igenom boken ensam först, innan jag läste den för mina barn. Fast den här bilderboken var illustrerad med söt framsida av Ilon Wikland och baksidestexten berättade inte om några hemskheter. Men sen satt jag ändå där med skärrad blick och insåg att jag precis hade slagit ihop boken.

Tänk dig att du har en allra bästa vän. En som alltid står vid din sida och som beskyddar dig när du är rädd. Så är det för flickan som är huvudkaraktär i Den långa, långa resan. Hennes bästa vän är hennes hund. Men tänk dig också att det är krig och att det finns människor som begår onda handlingar runt omkring dig.

Flickan tvingas åka ut på landet, enbart med  hunden vid sin sida, för att krigets verkningar är värre inne i stan där hon bor. Hon åker med tåget till sin farmor, men något har blivit fel, för ingen kommer och möter henne. Som tur är har hon  sin vän vid sin sida och klarar av situationen genom att lifta till sin farmor, som inte visste att flickan skulle komma.

Men det visar sig att de inte är skonade från kriget ute på landet heller. Flickan ser stridsvagnar köra förbi och förstår att hon inte kan känna sig riktigt trygg någonstans. Men hennes vän ger tröst. ända tills något fruktansvärt händer. Hunden kommer inte hem när flickan ropar på honom. Hon går ut för att leta och finner blodiga spår. Död i snön ligger hennes allra käraste vän, ihjälskjuten av soldaterna. Där slog jag ihop boken.

Jag Ã¥ngrar sÃ¥ att jag inte läste igenom boken ensam först. Det är verkligen en hemsk bok, men jag förkastar den inte för det. Den är skriven Ã¥r 1995. AlltsÃ¥ ett Ã¥r dÃ¥ flera barn tvingats flytta frÃ¥n forna Jugoslavien, efter att ha upplevt krig. Mina barn har inte nÃ¥gra kompisar som själva upplevt krig, men däremot har flera barn pÃ¥ deras förskola föräldrar som flytt frÃ¥n krig och andra hemska förhÃ¥llanden. Mitt äldsta barn ställer ibland frÃ¥gor om vad ”krig” är för nÃ¥got. Jag kan förklara innebörden av ordet krig pÃ¥ ett nÃ¥gorlunda tillfredsställande sätt, men jag kan inte förklara vad det verkligen innebär för de människor som varit med om det.

Det är inte förrän den andra halvan av Den långa, långa resan som vi får veta vad flickan heter, men när man, som vuxen, ser namnet tänds en del kopplingar i hjärnan. Flickan heter nämligen Ilon. Detta är en berättelse om en flicka som tvingas fly från ett Estland i krig.

I Den långa, långa resan får vi en bild av krig, av onda gärningar som skapats av människor. För att skapa förståelse för något så fruktansvärt, behöver en bok att innehålla hemska delar. Däremot hade jag velat att det stod något på bokens baksida om bokens hemska delar. För detta är inte en bok som man läser tillsammans för att få en mysig stund. Det kan aldrig  vara mysigt att läsa om hur någons bästa vän blir mördad. Men jag måste också skriva att boken slutar hoppfullt. Livet för flickan går vidare. Hon kommer till ett land där det inte är krig (Sverige), skaffar sig människovänner och börjar finna mening i livet.

Jag läste färdigt boken ensam och frågade senare mina barn om de ville höra fortsättningen. De ville inte det, men vi har haft ett par samtal om vad krig innebär och jag tror säkert att jag kommer att gå till biblioteket för att låna den här boken igen, vid ett annat tillfälle.

Varje dag började med att hunden sprang ut och såg efter om världen fanns kvar.
Och pinkade lite på den.
Sen sprang den in och såg efter om flickan fanns kvar och slickade henne i ansiktet av förtjusning.
Men en morgon kom hunden inte tillbaka. Flickan hörde den skälla borta pÃ¥ isen och blev orolig. Den skällde och skällde ända tills det hördes skott. Flickan rusade ut…
…och när hon kom ner pÃ¥ stranden fick hon se vad som hade hänt. Soldaterna hade skjutit hunden.
Hur kunde de? Hur kunde man skjuta en liten hund?
För att den skällt på dem kanske, men den ville ju bara vakta henne från kriget!
Och flickan blev alldeles ensam och trodde att hon aldrig skulle bli glad igen. Hon grät och skrek och miste matlusten och kunde inte sova.


Den långa, långa resan
Text: Rose Lagerkrantz
Illustratör: Ilon Wikland
Förlag: Brombergs
Antal sidor: 48
ISBN: 9176086844
Låna boken på bibliotek

Sagolikt vackert från Szegedi igen: Lenka

I januari skrev jag om den vackert illustrerade Rapunzel och nu har jag fått ännu en bok av Katalin Szegedi i min hand: Lenka. Nu står Szegedi för text såväl som bild och jag tycker ännu bättre om den här boken!

Lenka är en färgstark tjej med yvigt, rött hårburr. Hon älskar att rita och måla, men hon känner sig väldigt ensam. De andra barnen retar henne för att hon är tjock och hon har inga vänner. Helst av allt vill hon sitta inne och rita, men hennes mamma säger åt henne att gå ut och leka med de andra barnen. Det är lättare sagt än gjort när alla bara retas, men till slut är det Lenkas konstnärlighet som väcker nyfikenheten hos någon som kan bli hennes vän.

På Felis förlags hemsida hittar man en intervju med Katalin Szegedi om hur boken kom till. Hon säger bland annat om illustrationerna:

Jag målade på brun wellpapp med akryl och tempera, sedan klistrade jag annat pappersbaserat material på detta.

Wellpappen syns tydligt i bilderna, som den här:

Fler bilder finns att se här. Tillägg: Och nu finns ett smakprov hos Adlibris.

Bilderna är verkligen helt underbara! Man kan titta hur länge som helst och fundera pÃ¥ hur olika detaljer är gjorda. Nya finurligheter dyker upp hela tiden – jag sÃ¥g till exempel inte med en gÃ¥ng att det finns sidnummer pÃ¥ varje sida, som en del av konstverket (ja, jag säger konstverket, för ordet ”bild” känns egentligen futtigt!). Wellpappen fÃ¥r vara en del av motivet pÃ¥ ett riktigt smart sätt, det är väldigt intressant gjort. Jag älskar inlageillustrationerna; i början sitter Lenka pÃ¥ ett wellpappstaket med ett regnmoln över sig. Hon är ledsen och hängig, precis som blomman som syns en bit bort. I slutet har regnmolnet flyttat till blomman i stället och det var ju regn som blomman behövde, sÃ¥ den har blivit glad. Och vad tror ni det var Lenka behövde för att bli glad? JodÃ¥, hon sitter där med sin nya vän!

Lite synd är det att boken innehÃ¥ller förhÃ¥llandevis mycket text. Bilderna är sÃ¥ talande i sig själva att berättelsen skulle gÃ¥ fram även helt utan text och jag uppskattar i regel den svenska normen med textmässigt koncisa bilderböcker. Jag tänkte först att det inte alls skulle gÃ¥ att läsa boken med min tvååriga dotter Ava, men jag försökte och blev positivt överraskad av hennes reaktion. Första gÃ¥ngen hade hon nÃ¥got att pilla med samtidigt som jag läste och dÃ¥ fick jag faktiskt läsa hela. Efterföljande gÃ¥nger har hon velat hjälpa till att bläddra betydligt fortare än jag kan läsa… men hon gillar verkligen boken! SÃ¥ fort hon fÃ¥r syn pÃ¥ boken, och ibland utan att den ens är i närheten, säger hon ”Säsa Nenka, säsa Nenka!” (= Läsa Lenka). Hon tycker väl om bilderna hon ocksÃ¥!


Ett uppslag ur Lenka

Lenka är ett perfekt tips till den som vill ge bort lite ögongodis i jul!


Lenka
Författare& illustratör: Katalin Szegedi
Förlag: Felis förlag
Antal sidor: 32
ISBN: 9789197830829
Smakprov: hos Adlibris, se även fler bilder ur boken
Köp: jämför priser