Kategori: Bilderböcker

En stor bok om att bli stor

Hur upptäcker man egentligen att man själv växer och förändras? Växandet är en process som inte bara handlar om storleken, det är mycket som händer. Elefanten Pomelo provar sig fram, jämför och funderar.

Att den rosa elefanten Pomelo blir stor förutsätter att han har varit liten, och vill man som läsare hänga med i hela utvecklingen bör man kanske först läsa om hur det var när Pomelo var liten i Pomelo den lilla elefanten. (Nyligen recenserad här på Barnboksprat.)

Pomelo och jag möts lite plötsligt i Pomelo blir stor (han är just ute på sin morgonpromenad och jag tror inte att han ser mig), han har bara ögon för sitt eget möte med ”en ovanligt liten maskros”. Jag förstår att något speciellt har hänt det rosa, snabelförsedda djuret, han är verkligen fullt upptagen med sig själv, sina funderingar och sin kropp – han är mitt i en av livets brytningsperioder, osäker på om det är han själv eller omgivningen som har förändrats.

Pomelo mäter sig och jämför sig med tidigare välbekanta ting, situationer och figurer och inser att han har blivit större. Elefanten provar sin storlek i förhållande till den omgivande verkligheten, känner efter hur det nya tillståndet känns och försöker förstå hur växandet ska hanteras – hur ska detta sluta månntro? Och när det yttre utvecklas, vad händer då med det inre – nya möjligheter tycks öppna sig men kanske även en eller annan begränsning dyker upp.

Att växa innebär glädjeämnen, bekymmer och många funderingar, det viktigaste är nog att komma på vem man själv är i detta växande – att hänga med i sin egen utveckling är inte så enkelt som det låter!

Benjamin Chaud har i sina illustrationer fångat och gestaltat problematiken på ett positivt ambivalent sätt: bilduttrycken, helhet och detaljer, är underbara och oerhört lätta att ta till sig, samtidigt som de erbjuder djup eftertanke – ett förhållande som påminner om balanstillståndet när man är mittemellan liten och stor (tja, kanske alldeles lagom…).

Ramona Bǎdescus text i översättning av Barbro Lindgren är anpassad till barn i brytpunkten mellan liten och stor, sexårs-, eller varför inte tolvårsåldern, trots korta kärnfulla meningar kräver den en viss förståelse och medvetenhet för hur det känns att förändras.

Om man är lite mindre än stor så är den stora boken ändå underbar att bläddra i, det finns mycket att upptäcka och fråga om.

Titel: Pomelo blir stor

Text: Ramona Bǎdescu, svensk text: Barbro Lindgren

Bild: Benjamin Chaud

Förlag: Rabén & Sjögren (2011)

ISBN: 9789129677539

 Jämför priser, köp exempelvis på Adlibris eller Bokus

Prinsessböcker

Jag har en prinsesstokig 3,5-åring hemma som kräver prinsessböcker vid nattningen. Hur ser egentligen utbudet ut av böcker som handlar om prinsessor? Det finns ju en föreställning om hur en typisk prinsessa ska vara. Jag har letat i bokhyllan och på biblioteket och det visade det sig att det faktiskt finns flera olika varianter.

Så gör prinsessor av Per Gustavsson

Per Gustavssons prinsessa är enligt mig en förebild bland prinsessor. Hon gillar rosa och har klackskor, men också svärd. Prinsessan är självständig och aktiv, spelar ishockey och räddar prinsar. Gustavsson balanserar rollen mellan att vara flickig men ändå tuff på ett utmärkt sätt. Min dotter har tack vare Gustavssons prinsessa både klänning och svärd när hon leker prinsessa. Det finns ett antal olika böcker om prinsessan. Bland annat åker hon på semester (och slåss mot hyenor!), fyller år, har kalas och letar efter monster i källaren.

 

 

 

 

 

 

Den fina prinsessan av Petter Lidbeck och Thomas Fröhling

Den fina prinsessan är så fin att hon bara bajsar när hon sover. En dag smyger en kändisfotograf in och fotar henne när hon sitter på toaletten. Alla blir helt förstörda. Fina prinsessor bajsar väl inte? Toaletten spikas igen och prinsessan får bajsförbud vilket givetvis slutar med att hon bajsar på sig. (detta är verkligen en typisk bok som passar 3-åringarna i kiss- och bajsåldern). Själv hade jag hoppats på lite upprättelse, men boken slutar istället med att prinsessan får fortsätta bajsa i sömnen. Vilken dålig förebild tänker jag. Alla bajsar, kvinnor som män, prinsessor som prinsar. Men dottern tycker att boken är rolig.

 

Disneyprinsessor: Den stora sagoskatten

Boken om disneyprinsessorna är en sagobok med alla de stora prinsessberättelserna samlade. Med stor text och ett rasande tempo rabblas berättelserna igenom med ett antal bilder från varje film. Disneys prinsessor är allmänhet väldigt feminina och undergivna. Men det finns undantag  som t ex Pocahontas som är stolt och försöker stoppa ett krig samt Mulan som går ut i krig för att rädda sin pappa. Även Ariel upplever jag som handlingskraftig när hon tar itu med sitt problem (som är förvisso innebär att hon är beredd att ge upp allt för en kille). Böckerna är som sagt ganska hastigt återgivna, men de duger som påminnelser om vad som händer i filmerna. Många av disneyprinsessorna blir riktigt illa behandlade av t ex en styvmor, elak fe eller häxa. Vissa av filmerna är ganska hemska eller sorgliga och ingenting som jag skulle visa för en 3-åring, men i boken är de hemska sceniska effekterna bortskalade. Tycka vad man vill om de vaga, viljelösa prinsessorna – de har vackra klänningar och boken är mycket populär hos min dotter.

Prins hatt under jorden av Johannesson och Holmberg

En riktigt klassisk, magisk och ganska mörk folksaga om en prinsessa som bestämmer sig för att rädda den prins som hon älskar. Boken är skriven 1983 vilket är samma år som jag föddes och detta är min favoritbok från när jag var liten. Prinsessan råkar bli bortlovad till en prins och ett liv i underjorden. Hon får tre barn tillsammans med prinsen som hon aldrig får se ansiktet på. Men en dag blir hon övertalad till att tända ett ljus för att se sin älskade make. Då blir prinsen bortförd av en hemsk häxa. Prinsessan beger sig ut på en vandring och besöker tre olika trollpackor för att få reda på vart prinsen har blivit bortförd. Prinsessan upplevs som ganska lam i början när hon bara lever i hans hem och tar hand om hans barn, men efter hans bortrövande blir hon modig och handlingskraftig. Boken är väldigt trolsk och har otroligt vackra illustrationer.

Lilla prinsessan av Tony Ross

Tony Ross lilla prinsessan är en prinsessa som gör som hon vill. Hon styr och ställer med hovet som passar upp på henne. Hon kan vara rufsig i håret och smutsig. Hon skriker, bråkar och ställer till det. Jag tycker att hon är en skön motsats till andra prinsessor. Dock är hon ett barn till skillnad från många av de andra prinsessorna som skildras. Då är det kanske mer ok att vara rufsig, smutsig och busig? Lilla prinsessan finns också som TV-serie.

 

Så gör prinsessor
Författare & Illustratör: Per Gustavsson
Förlag: Natur & Kultur
Utgiven: 2009

Den fina prinsessan
Författare: Petter Lidbeck
Illustratör: Thomas Fröhling
Förlag: Natur & Kultur
Utgiven: 2009

Disneyprinsessor: den stora sagoskatten
Förlag: Richters
Utgiven: 2002

Prins hatt under jorden
Bearbetad av: Åke Holmberg
Illustratör: Hans Johannesson
Förlag: Carlsen
Utgiven: 1983

Jag vill ha min napp!
Författare & Illustratör: Tony Ross
Förlag:Berghs
Utgiven: 2004

 

Ett läskigt och mysigt mörker där man inte är alldeles ensam

Under Textival 2011 hittade jag en bok som både mina barn och jag fallit för. Den behandlar teman som rädsla, samhörighet och fantasi på ett sätt som både ger en läskig och en mysig känsla.

Vi börjar i ljuset. Lars ska precis gå till skolan, alldeles ensam för första gången, men han vill gärna dröja sig kvar i ljuset och i mammas trygghet. För att se sin mamma så länge som möjligt bestämmer sig Lars för att gå baklänges hela vägen till skolan. Så ger han sig in i skogen, vars stigar leder till skolan. Det är en mörklummig skog och vilka rädslor döljer sig väl inte där? Lars hör mystiska ljud. Är det den där läskiga hunden som kan bitas i armen? Nä, inte den här gången, nu var det den fina Skruvla. Men än är det långt kvar.

I Inte alldeles ensam får vi följa med Lars på en vandring in bland hans rädslor. Först och främst de lite mer påtagliga rädslorna,  som att det kan finnas främmande människor som rövar bort barn i sina bilar. Men också en en annan typ av rädsla, som finns mer under ytan och handlar om tillhörighet och trygghet. Varför är vägen till skolan så mörk och hur kommer det sig att Lars inte vill skynda sig eller längtar dit?

Vilket är värst: ensamheten eller dåligt sällskap?

 

Tänk om jag inte klarar det. Om jag blir sjuk och inte kan gå längre. Då måste jag springa hem så fort jag kan. När jag ligger i min säng och tänker på något, på farliga saker eller på skolan och skogen, sådana saker, då gör det ont i magen.

 

 

Texten lägger fokus på vad som händer i nuet, i den mörka skogen. Men också på känslor och tankar kring vad som skulle kunna hända, med Lars utsatthet i fokus. Bilderna är mörka och en aning diffusa, som en dröm. Lars utseende för tankarna till mangans chibi-figurer, med liten kropp, stort huvud och stora ögon.  I den här boken är bilderna centrala och jag skulle säga att det är de som främst för fram berättelsen, samtidigt som texten finns med för att föra in en extra dimension, den mer abstrakta rädslan.

 

Inte alldeles ensam
Författare: Constance Ørbeck-Nilssen
Illustratör: Akin Duzakin
Förlag: Daidalos
Antal sidor: 32
ISBN: 9789171733122
Köp: jämför priser

Junior börjar förskolan

Här är uppföljaren till Jösta och Johan; nu har det gått en tid och nu är det dags för dottern Junior att börja förskolan! Som alla andra barn har hon längtat länge och ser verkligen fram emot att få börja. Hon möts av grodfröken Knut och får en egen hylla med krok, det får mig att minnas min första dag på lekis när jag blev visad min plats i hallen och symbolen jag hade vid min hängare var en segelbåt. Det är viktiga saker det där!

När Junior kommer in i leksalen till de andra barnen är det en del som blir rädda för henne för de tror att hon är en livsfarlig krokodil! Men sen tar nyfikenheten överhand och de börjar fråga ut henne; ”Varenda en viftar med sina händer och vill ha svar. Junior önskar att hennes föräldrar hade stannat kvar.” De frågar om hennes mamma och pappa, om hennes föräldrar är snälla…de förställer sig nog att Juniors föräldrar är två jättekrokodiler skulle jag tro. Men Junior berättar att hon har två pappor, att de bor i ett hus nere vid ån och att papporna är fem respektive nästan tre meter långa. Hon berättar också att pappa Johan ryter när han blir arg: ”Ni ska höra pappa Johan när han blir arg och ryter, jag brukar putta ner honom i ån, det är tur att han flyter”. Kompisarna tänker att de inte vill träffa Juniors pappor, för de är säkert jättefarliga!

Rätt som det är har dagen gått och de hör att Juniors pappor har dykt upp! Alla barnen ropar hjälp och springer och gömmer sig och darrar av skräck…men det är något helt annat än farliga krokodiler som tittar in: nämligen två snälla giraffer med långa halsar som barnen får åka rutschkana på! Vilken fantastiskt bra avslutning på den första förskoledagen!

På det sista uppslaget i berättelsen får man se när alla förskolebarnen promenerar hem med sina familjer, och där finns alla möjliga familjekonstellationer. Det är inga som helst konstigheter att Junior har två pappor, att någon bara har en förälder, att någon tas om hand av sin gammelgammelmormor. Huvudsaken är ju att man har en familj – hur den än ser ut!

Jag tokgillar alla böcker från Sagolikt bokförlag, de är så härligt befriade från en massa gamla förlegade tankar och regler om hur allt ska vara och får mig att fundera och diskutera med min familj om frågor som uppkommer när vi läser boken. I Junior börjar förskolan är det flera saker jag tänker på och gillar: att Junior är en tjej (ja, jag var tyvärr så fördomsfull att jag först automatiskt tänkte att Junior var en kille), att grodfröken på förskolan är en han och att det inte är någon som tycker att det är konstigt att Junior har två pappor istället för en mamma och en pappa. Illustrationerna är underbara måste jag också nämna!

Ett extra plus är att det följer med en cd-skiva med berättelsen inläst i två versioner; en originalversion och en godnattversion!

Junior börjar förskolan
Författare: Anette Skåhlberg
Illustratör: Katarina Dahlquist
Förlag: Sagolikt bokförlag
Antal sidor: 20
ISBN: 9789197892711
Köp: jämför priser

 

Så mycket mer än tre berättelser

Det är lätt att bli bekant med nallen Pino, han känns nära, och är liksom en förmedlare mellan ’läsaren’ och det som berättas i varje bild, och i berättelsen som helhet. Pino blir huvudperson tillsammans med sin läsare/lyssnare/betraktare.

Texter och bilder är oerhört enkla, berättelserna lika så – precis som det ska vara i övergången mellan pekbok och lite längre berättelser. Ändå skulle jag inte vilja påstå att berättelserna om Pino vänder sig till barn mellan, exempelvis, 2 och 4 år; utan att målgrupp beror på utvecklingsnivå och på vad barnet (och den vuxne läsaren) gör av läsupplevelsen.

Grundberättelsen har många förutsättningar att utvecklas i mötet mellan den lilla nallen och barnet. Att Pinos ansikte visas framifrån eller i profil, utan större variation och med sparsam mimik, gör honom tillgänglig som förmedlare av bildens berättelse i samspel med läsaren.

Det finns en ’inskriven’ pedagogik i bilderna, inte alltid utskriven; man kan helt enkelt inte låta bli att räkna ekollonen och fågelungarna eller att notera förhållandet mellan stor och liten i Pino på upptäcktfärd. Pinos upptäckarglädje i mötena med skogens insekter och djur, liksom hans självklara sätt att se och hjälpa individerna framgår med, och i, enkelhet i text och bild. Många reflexioner och tillägg lär komma under läsningen, hur omfattande den vidare berättelsen blir beror på barnets erfarenheter. (Att däremot vara så hjälpsam att man klättrar upp och matar de hungriga fågelungarna är inte god pedagogik, men kan ge den vuxne tillfälle att komma med en kommentar.)

I Pino’s pannkakskalas får barnet en enkel lektion i pannkakstillverkning och uppmärksammas på kända ingredienser och handgrepp: först är det bara Pino, och en pannkakslagg, som berättar att han ska göra pannkakor, sedan tillkommer i tur och ordning råvaror och smetens tillagning, vidare sätts allt i ett större sammanhang där ingredienser, redskap och stekning visas samtidigt. Plötsligt dyker en pingvin upp, berättelsen växer: tillbehör, dukning och vänner tillsätts – lite i taget, tills helhet och mål är nådda: alla är mätta och glada.

Pinos affär är som en ’traditionell’ affär, men ändå inte: betalningsmedlen varierar och är, i flera bemärkelser, godtyckliga och artiklarna är unika; ingen av kunderna i Pinos affär går därifrån med en likadan vara som någon annan, och ingen går därifrån tomhänt – har man inte pengar att betala med kan det duga lika bra med en kram! I Pino’s affär lämnas ett rejält utrymme för ytterligare alternativa tänkesätt att utvecklas av de lite äldre barnen, här stimuleras fantasi, leklust och räkning – så att säga –  på köpet.

Pinos vänner är karaktärer som återkommer i olika hög grad i de böcker jag har läst – men det är bara tre av tjugoen – och det kommer flera. Att berättelserna om Pino har ett brett användningsområde och mycket att ge är det ingen tvekan om.

Den pedagogiska ansatsen framgår ytterligare av bokomslagets baksida: ekonomiskt stöd till tryckning har lämnats av Specialpedagogiska Skolmyndigheten, vidare berättar ett informationsblad att böckerna kan kompletteras med teckenstöd, vilket kan klistras in på varje sida, något jag hoppas på att återkomma till.

Pino på upptäcktsfärd, Pino’s pannkakskalas, Pino’s affär

Text: Eva Pils och Agneta Norelid

Bild: Kenneth Andesson

ISBN: 9789197743877, 9789197743884, 9789197743839

Köp: Jämför priser

Förlag: Pinolek förlag (2010)