Förlaget Langenskiöld anordnar en novelltävling för alla som är mellan 10 och 15 år!
Temat är Vatten och texten ska vara max tio sidor. Det bästa bidraget publiceras som e-bok. Läs mer på: Är du nästa stjärnförfattare
Författare: Marit Jonsson
Jag heter Marit Jonsson, är mamma och farmor, och har jobbat med barn i många år. Det är något alldeles speciellt med att läsa barn- och ungdomslitteratur, så jag fortsätter med det och berättar gärna om mina upplevelser när jag har läst klart.
För mig är helheten viktig, en bok är både pärm och innehåll, har både text och bild, är skriven av någon och för någon, har tillkommit i en viss tid och i en kultur. Kanske tycker jag att detta är viktigt för att jag är både litteratur- och konstvetare, har fördjupat mig extra i barn- och ungdomslitteratur och i förhållandet mellan text och bild – och för att jag har läst många sagor och berättelser för många barn.
När jag inte skriver om böcker skriver jag om något annat; som museer och utställningar, eller reportage om människor som är spännande, eller på min hemsida, eller korrekturläser, eller något annat som har med bilder, bokstäver och människor att göra…
Jag mot de andra/vise versa, eller: rätten att vara sig själv och bli respekterad
Ett klassiskt drama utspelar sig. Igenkänningsfaktorn är hög – förhoppningsvis har ingen missat hur detta känns! Det lilla jaget är på tvärs med hela omvärlden, eller är det så att alla faktiskt är orättvisa och emot henne? Doris är en ljuvlig blandning av en vanlig människa, Stålmannen, Delila och ett penntroll.
En jag-berättelse, upplevelserna och berättelsen kommer inifrån Doris, hennes ålder är egentligen oväsentlig – jag vill påstå att det bor en liten Doris i oss alla.
Tanklöst, orättvist eller bara slentrian från de vuxnas sida… Doris markerar tydligt, under protest lyder hon de vuxna, anpassar sig för att åtminstone få igenom delar av sin vilja. Gång på gång får hon backa. Inuti kokar hon men sköter sin del av avtalet snyggt. När det är klart drar Doris, rymmer till sin egen värld men det räcker inte – det håller inte i längden att fly. Doris accepterar inte att bli osynliggjord, hon kräver upprättelse!
Doris vill fortsätta leken och bygga färdigt i sandlådan. En äldre bonusbror cyklar irriterande runt på hennes cykel. Mamman ropar att hon måste komma på en gång. Kalaskläderna som Doris med viss glädje valt ut duger inte enligt mamman. Pojken som cyklat får också strössla tårtan fast det var Doris belöning för att hon valde klänning istället för sjömanskläder… Nu har hon fått nog, och så är det föresten inget riktigt kalas, enligt hennes egen norm, eftersom ingen har paket – hon stannar i bilen.
”Sen vill jag ändå ha tårta. Så jag går in.
– Hon har knäppt snett, säjer Egon.
Jag kanske vill ha koftan så här.
Men alla kollar redan och skrattar.”
Tänk dig själv! Och mamman har minsann inte klänning. Men Doris anpassar sig utåt sett, och till hemkomsten har hon sparat längtan, lust och skaparglädje: här ska byggas! Men där ligger hennes cykel som Egon hade, och nu säger mamma att HON ska ställa upp den. Den glada flickan vissnar och förvandlas, liksom byter skepnad – både medvetet och av den inre ilskan. Nu rymmer hon och de ska få se att hon inte tänker komma tillbaka!
Ingen märker att hon är missnöjd – eller i alla fall är det (demonstrativt) ingen som vill bry sig om det trots att bildens atmosfär utstrålar elektricitet eller hot om detonation – den arga lilla flickan är helt ignorerad. Hon tar på sjömanskostymen och packar ryggsäcken. Håret börjar resa sig och är ostyrigt – de inre känslorna behöver komma ut. Under flykten till en annan verklighet, där Doris är accepterad för den hon är, får bestämma själv och där människor lyssnar på henne, växer sig håret långt, vilt och vackert. Ganska snart råkar hon på motgångar och upptäcker att inget är förändrat i världen, den är fortfarande mot henne. Men kraften i håret består och den inre styrkan tar över – nästa fas, hon börjar bli till freds med sig själv och kan tänka klart: de saknar henne nog, bäst att gå hem.
Men ingen tycks ha saknat henne, ingen gråter eller letar, de spelar spel och låtsas som om inget har hänt. Då ryter hon till med all kraft och det nu röda håret tycks anfalla de förskrämda, hela hennes väsen vrålar: se mig, ta mig på allvar! Först då reds alla missförhållanden upp och det långa håret lägger sig i fina rullar.
Som snusförnuftig vuxen tänker jag inledningsvis som de vuxna: äh, låt henne vara, hon är i trotsåldern, sekunden efter tänker jag: respekt! Som vuxen ska du ha respekt för den lilla människan, inte ignorera henne och slentrianmässigt säga vad som faller dig in utan att tänka dig för.
Fast ibland vill vi människor helt enkelt inte ha uppmärksamhet utan bara vara ifred med vårt och oss själva och vara motvals tills vi är färdiga med det.
(Motvals föresten, vem avgör vad som är mot och med – i vals gäller det mest att vara överens så man inte trampar varandra på tårna, kanske är det därför brudvalsen är så viktig, och att paret dansar den ensamma och alla tittar på hur samspelet fungerar. Men valsreglerna är satta av någon annan liksom dansnormen, ofta utan hänsyn till sammanhanget. Individuella- och friare pardanser där man uppmärksammar varandra och tar hänsyn ger bättre flyt i den samordnade rörelsen.)
Doris drar
Författare: Pija Lindenbaum
Förlag: Lilla Piratförlaget (2015)
ISBN: 9789187707384
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris
Att se med andra ögon
Manal kan inte se, men i mörkret är det hon som berättar sagorna som syskonen längtar efter: hon besitter den unika förmågan och har statusen sagoberättare. Plötsligt förändras allt, deras värld rasar samman, sagorna vill inte infinna sig. Manal har stängt alla sinnen, bilderna berättar att hon är innesluten i sorg och texten talar om rädslor för världen utanför. Vem ska leda henne vidare när hon har förlorat sago-käpp, roll, självförtroende och fotfäste – förlorat sig själv i tillvaron? Och hur ska syskonen klara sig?
Fem syskon i ett utrymme som mest består av sängkläder, och en tänd lampa: alla leker, läser och spelar spel, en ligger nerbäddad. Alla gränser tycks flytande: täcket är ett hav som är en bok, där ett barn simmar flygande omkring på ytan, en ligger under en stol och läser i havsboken med nedslagna ögon, och en ligger med huvudet på kudden och kör bil med stängda ögon i boken, på vattnet i bädden…
Syskonen har roligt och tycker inte om när det är läggdags, för då kommer deras mamma in och släcker lampan, så är det varje kväll. Men samvaron i sängutrymmet fortsätter även om leksakerna är lagda åt sidan – alla samlas istället kring den blundande flickan som har huvudet på kudden och vars händer håller i en polkagrisrandig käpp. Manal kan inte se, men alla syskonen tittar förväntansfullt på henne, hon ska berätta en saga.
Då kommer en mamma in i bilden, hennes ansikte är rart men bestämt: sova var det! Givetvis finner vi efter en stund åter syskonen samlade: på bilden syns fyra små ansikten i Manals famn, nära hennes hjärta, små händer håller i den magiska sagokäppen som efter två slag levererar de allra vackraste sagor. Eller, egentligen kommer sagorna från Manals huvud, som är som en skattkista full med sagor.
Men så händer något. På nästa sida sitter Manal under sängen, hopkrupen, som om hon utestänger allt – hela hennes väsen vittnar om sorg och onåbarhet. Hur mycket de seende syskonen än försöker släpper hon varken in eller ut något. Dagarna går, hon gråter, säger tillslut att käppen har gått sönder och att hon inte vågar gå ut; hon är rädd, rädd för att ramla, rädd för de andra barnen.
Vad som egentligen har hänt framgår inte, något har gått sönder – det kan ju vara så mycket som gör att vi människor tappar modet, självförtroendet, livsglädjen, fotfästet och tilliten – något man har hört, upplevt eller bara förstått. Det viktiga är att någon eller något som är större vägleder och hjälper oss vidare: att växa, till en ny insikt, ny nivå, nytt hopp eller att hitta balansen i tillvaron. Här är det mamman som står för den funktionen, stabiliserande och trygg, den som har erfarenhet att leda vidare, vilket ju är den vuxnes roll i en familj men kanske någon annans i ett annat sammanhang.
Mamman tar med Manal på en gungtur i natten utanför, bland stjärnorna, där lyfter hon sin dotter till nästa nivå och följer själv med på vägen dit, hon säger: ”Det är dina sagor som är förtrollade, Manal. Inte din käpp! Dina ögon ser det som ingen annan ser och därför är dina sagor inte som andra sagor. Kom, så går vi tillsammans ut i världen och samlar nya!” Tillsammans ger de sig alla iväg; de seende syskonen leker medan Manal med alla sina sinnen samlar intryck som hon sparar i sin magiska kista. Den kvällen väljer Ahmed en saga om en flygande cykel med sex sadlar, för mamman ska också med, på bilden är det hon som håller i styret, resan går rakt upp mot himlen – de flyger!
Centralt i berättelsen är dels tryggheten i familjen, den vuxnes roll och syskonens sammanhållning, där till och med berättelsen framförs i vi-form (hur vanligt är det bland svenska författare), och dels sagans betydelse och dess magiska helande kraft. Som läsare tänker jag på den blinda flickans roll i familjen, det hon som individ och del i familjen tillför, och på hur ett defekt sinne kompenseras av de andra – delar och helheter. Det finns mycket att reflektera över vad gäller relationen mellan blinda och seende och vad olika förmågor kan tillföra, bara tanken på ett annat sätt att tolka/se på världen fascinerar – och ordet sinneserfarenheter. Jag tänker också på vad olika kulturers erfarenheter tillför världen – helheten. Och på Tusen och en natt, att berätta sagor för att överleva.
I Vår systers sagokista är Manal huvudpersonen kring vilket allt kretsar. Mest betydelse har den som kan föra de andra till fantasins dimension, kan leda dem bort från mörker och verklighet till de magiska sagornas värld. Att hennes ögon inte ser det som finns i ’verkligheten utanför’ är centralt, liksom det alla hennes andra sinnen tillför – från dem utgår sagorna. Ibland har jag tänkt att fantasin hör till sinnena, kanske är den till och med en sorts sammanfattning av sinnena och bland de viktigaste mänskliga egenskaperna… vårda och värna fantasin, den kan röra sig över alla gränser!
Fin bok att läsa tillsammans, stora bokstäver och korta meningar bidrar även till läsa-själv-vänlighet. Viktigt verk författat av ingenjören Maya Abu-Alhayyat född i Libanon, vackert illustrerad av Lubna Taha, verksam vid Qattan Foundation i Ramallah. En av flera böcker i serien Barnkultur från Palestina.
Titel: Vår systers sagokista
Text: Maya Abu-Alhayyat
Bider: Lubna Taha
Översättning: Elisabet Risberg
Förlag: Bokverket
Vår systers sagokista
Författare: Maya Abu-Alhayyat
Förlag: Bokverket AB (2015)
ISBN: 9789186413125
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris
Spökjubileum
Spöken – finns de, och i så fall: har de någon ålder? Originalpersonerna har ju gått ur tiden, spökena borde alltså vara utanför tideräkningen och tidlösa. Precis så är det med det lilla spöket Laban, han föddes – eller snarare kom till – för femtio år sedan och är fortfarande liten, alltså finns han! Som alla spöken fyller han en funktion, dessutom har han och hans familj nu spelat en stor roll i flera generationers liv. Han är liksom Lilla-Spöket-Laban med mer än halva svenska folket…
I denna första bok om spöket Laban ges i inledningen tidsperspektivet ”för över hundra år sedan” – sedan Inger och Lasse Sandberg presenterade spökfamiljen i slottet Gomorronsols källare första gången har det gått ytterligare femtio år. ”För över hundra år sedan var det vanligt att kungar hade prinsar, prinsessor och slott… , …var det mycket vanligt att människor var vidskepliga.” Troligen skulle man inte börja en berättelse så i vår tid eftersom vi knappast kan förneka att kungar ofta bor i slott och att deras barn ännu kallas prinsar och prinsessor, och nog tror jag att de flesta håller med mig om att många människor i dag är minst lika vidskepliga som förr… (Däremot är dvärgar, tomtar och troll i skog och mark inte så vanliga nuförtiden.)
Spöken är däremot lika levande som alltid – visst ja, de är ju odödliga… 
Redan i vaggan tränas den lilla spökbebisen av sin pappa, han får lyssna till kedjerassel och hemska spökstön. Förväntningarna på Laban är stora: han ska ta över spökrollen och bli minst lika bra på att skrämmas som sin pappa. Givetvis vill föräldrar prägla sina barn och givetvis går barn sina egna vägar – även om en del så småningom går i de vuxnas fotspår (som tur är, för Laban, lämnar spöken inga fotspår). Lilla Laban grejar hellre i köket med sin mamma, som tar hans uppväxt med ro till skillnad från pappan, vars bekymmersrynkor inte går att ta miste på. Men allt har sin tid även i spökenas värld, när Laban har upptäckt och lärt sig det mesta i sin närmiljö tillsammans med mamman – som att kärna smör, torka hårt bröd och mala kaffe – som man gjorde för hundra år sedan, med renässans i vår tid, är det dags för nästa fas i livet.
Det är dags att följa med pappa spöke i hans uppdrag att skrämma slottets innevånare, göra spökpraktik. Karriären börjar inget vidare, Laban tycker att det är kusligt – och kommer på: han har ju glömt sin ficklampa. Inte blir det bättre när han ska prova att rassla med kedjor som är för tunga och fastnar i hans ficka som är full med saker, eller när han ska gnissla med tänder som han just har tappat. Han är helt enkelt inte mogen. När Laban blir avslöjad av drottningens kammarjungfru sviker pappa spöke – eller gör det enda rätta – han gör sig osynlig och glider iväg. Laban blir väl omhändertagen av alla som bor i slottet, och han vill mycket heller leka med sin nyfunna kompis Lillprins Bus än att vara spöke. Så klart hälsar han på sin mamma och pappa då och då.
Men visst är det bekymmersamt för spöksläktets fortlevande att återväxten är hotad, jag kan förstå pappans oro men också dela mammans lugn, att det ordnar sig.
Berättelsen handlar om rädsla och om att få vara den man är.
Laban är rädd för spöken, rädsla är viktig, den går inte att trolla bort eller bortse från, den finns och är verklig. Men om spöken inte är skrämmande fyller Laban som spökgestalt ingen funktion. Lilla-Spöket-Laban är också viktig just för den han är, vore han som sin pappa eller mamma så var det ju inget märkvärdigt med honom – de är ju som folk är mest (eller ja, spöken då).
Laban är viktig för alla som har svårt att identifiera sig med andra förebilder än sina egna, för alla som bara vill vara som de själva är, utan att bry sig om att de borde vara på något annat sätt, för alla som vill vara accepterade av sin omgivning för den de är, och sist men inte minst: en förebild för alla spökrädda barn – någon att tänka på och ha i sitt bildminne när rädslan för spöken, nattmörker och skrämmande ljud kryper i närheten och vill tränga sig på.
Om man bortser från smådetaljer, som bara vuxna märker, så blir nog lilla Laban aldrig omodern, han får fortsätta att vara aktuell och tidlös ännu en tid. Collagetekniken och karaktärernas ansiktsuttryck bidrar till att denna första Lilla-Spöket-Laban-bok utan problem kan fortsätta vara en överlevare.
Lilla spöket Laban
Författare: Inger Sandberg
Förlag: Rabén & Sjögren (2015)
ISBN: 9789129695588
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris
En historisk guide genom bildkonsten
I Bildriket; En konstbok för unga erbjuds närgångna möten med några av världens mest kända bildkonstverk, och deras skapare, genom tiderna. Mona-Lisas leende granskas, Monets näckrosor synas och Jackson Pollocks teknik presenteras; vi får exempelvis läsa historien bakom van Goghs avskurna öra och att Michelangelo tillbringade fyra år i en ställning 20 meter över golvet. Men framför allt blir läsaren uppmärksammad på fantastiska målningar och vägledd i att uppleva konst!
Kanske kan man kalla boken en introduktion: att titta på bilderna innebär att man får en inblick i konstens värld, att läsa parallellt med tittandet utvecklar seendet i ett fortsatt bildupplevande. 
I princip är upplägget ett uppslag per konstnär och verk: en stor bild på hela konstverket och en löpande text med infogade detaljbilder/förstoringar. Ytterligare detaljer och reflektioner finns tillagda i marginalerna i annat teckensnitt och med hänvisande konstfulla pilar, ungefär som anteckningar. Vissa bilder är i utvikbart dubbelformat.
Bildbetraktare och läsare vägleds i konstupplevelsen, först översiktligt beskrivande, sedan sätts motivet in i ett sammanhang av något slag. Vi uppmärksammas på olika typer av historisk bakgrund, konstuttryck och konstnär i tid och rum eller berättelsen bakom motivet; på konstnärens intentioner, tekniker och måleritekniska effekter, på hemlighetsfulla detaljer som man inte skulle lägga märke till om ingen berättade om dem. Ett konstanalytiskt tänkande väcks: vad föreställer motivet – om det nu är ett föreställande verk och inte ett abstrakt mönster eller arrangemang – vad berättar bilden, hur är den uppbyggd och komponerad, vilken teknik och vilket material har konstnären använt? Hur fångas en betraktare med hjälp av ljus och skuggor, penseldrag i olika tjocklek, lek med speglar, former och linjer, och symboler vi känner igen? Kan man avbilda något som inte finns, har storleken någon betydelse, hur påverkas vi av olika färger? De outtalade och uttalade frågorna kan bli många, och vägledning i förståelse, seende och bildupplevande ges.
Med några undantag är det den västerländska konsthistorien från 1400-talet och fram till 1970-talet som får plats, men att urvalet representerar olika typer av färger, material och flera grafiska tekniker väger hjälpligt upp balansen – någonstans måste man ju börja! Ibland börjar man som ung och ibland som gammal – det är aldrig försent, titelns målgrupp ”unga” tycker jag vilseleder och förminskar innehållet i denna storartade bok. Hos min 90-åriga mamma vaknade vilande konstupplevelser, hon njöt i fulla drag och säkert upptäckte hon flera för henne tidigare okända detaljer. En grundläggande konstguide för alla åldrar som väcker nyfikenhet på bilder, att se, analysera och tolka, eller som fortsatt inspiration och träning i att uppleva och uppmärksamma detaljer. Vem vet: kanske väcker bokens innehåll ett konstkritiskt tänkande. Jämför Warhols Marylin med da Vincis Mona Lisa, hur Dalí och Michelangelo har målat in sig själva i sina verk, eller undersök hur förhållandet mellan par och deras hem gestaltas i olika tider och kulturer.
Bildriket : en konstbok för unga
Författare: Rosie Dickins
Förlag: Ordalaget bokförlag ([2015])
ISBN: 9789174691085
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris