Mitt hjärta borde slå någon annanstans

Madeleine tror inte att de hon bor med är hennes riktiga föräldrar. Hon är så olik dem att det måste blivit något fel på BB. Därför har hon ett uppdrag under sommarlovet efter nian: att hitta de rätta föräldrarna. Sedan måste hon reda ut om hon är gravid (eftersom hon vaknade upp bredvid skolans töntigaste kille och inte visste hur det gick till) och hur hon ska göra med det faktum att hon kommit in på naturbruksgymnasiet fastän hon vill gå estet.

Att vara tonåring handlar mycket om att söka sin identitet och sitt sammanhang. Detta behandlas i många ungdomsböcker men jag tycker att Mia Öström gör det extra bra. Liksom i hennes tidigare bok Vacuum kretsar Mitt hjärta borde slå någon annanstans kring detta och oroligheten och vilsenheten i att inte vara säker på sitt sammanhang. Kompisen Alice hjälper Madeleine i sökandet men tycker att det går lite för långt. Särskilt när Madeleine ska försöka ta sig in i sjukhusets register för att ta reda på vilka som har samma födelsedag som hon.

Madeleine är en karaktär att känna igen sig i. Hon är en grubblare som bestämt sig för att ta reda på sanningen, även om hon ibland kanske blir lite väl enkelspårig och låst vid vad hon tror är sanning. Det är skönt att hon får fortsätta vara en lite naiv och tunnelseende karaktär, men samtidigt växer något annat fram i henne.

Jag tyckte bättre om Vacuum men Mitt hjärta borde slå någon annanstans är läsvärd. Öström skriver riktigt bra och i den här boken väver hon genom Madeleines intresse in filmtermer som voice over, scenbeskrivningar och bildperspektiv. Texten är inget filmmanus utan en lättillgänglig romantext med många fina passager. Boken har ett trovärdigt tilltal som många vilsna personer kan känna igen sig i och samtidigt är författaren mån om virvlande, förvirrande tonårstankar och vikten av att få söka sitt eget jag.


Mitt hjärta borde slå någon annanstans
Författare: Mia Öström
Förlag: Gilla böcker (2019)
ISBN: 9789178130702

Spökjubileum

lillasl1Spöken – finns de, och i så fall: har de någon ålder? Originalpersonerna har ju gått ur tiden, spökena borde alltså vara utanför tideräkningen och tidlösa. Precis så är det med det lilla spöket Laban, han föddes – eller snarare kom till – för femtio år sedan och är fortfarande liten, alltså finns han! Som alla spöken fyller han en funktion, dessutom har han och hans familj nu spelat en stor roll i flera generationers liv. Han är liksom Lilla-Spöket-Laban med mer än halva svenska folket…

 

I denna första bok om spöket Laban ges i inledningen tidsperspektivet ”för över hundra år sedan” – sedan Inger och Lasse Sandberg presenterade spökfamiljen i slottet Gomorronsols källare första gången har det gått ytterligare femtio år. ”För över hundra år sedan var det vanligt att kungar hade prinsar, prinsessor och slott… , …var det mycket vanligt att människor var vidskepliga.” Troligen skulle man inte börja en berättelse så i vår tid eftersom vi knappast kan förneka att kungar ofta bor i slott och att deras barn ännu kallas prinsar och prinsessor, och nog tror jag att de flesta håller med mig om att många människor i dag är minst lika vidskepliga som förr… (Däremot är dvärgar, tomtar och troll i skog och mark inte så vanliga nuförtiden.)

Spöken är däremot lika levande som alltid – visst ja, de är ju odödliga… lillasl2

Redan i vaggan tränas den lilla spökbebisen av sin pappa, han får lyssna till kedjerassel och hemska spökstön. Förväntningarna på Laban är stora: han ska ta över spökrollen och bli minst lika bra på att skrämmas som sin pappa. Givetvis vill föräldrar prägla sina barn och givetvis går barn sina egna vägar – även om en del så småningom går i de vuxnas fotspår (som tur är, för Laban, lämnar spöken inga fotspår). Lilla Laban grejar hellre i köket med sin mamma, som tar hans uppväxt med ro till skillnad från pappan, vars bekymmersrynkor inte går att ta miste på. Men allt har sin tid även i spökenas värld, när Laban har upptäckt och lärt sig det mesta i sin närmiljö tillsammans med mamman – som att kärna smör, torka hårt bröd och mala kaffe – som man gjorde för hundra år sedan, med renässans i vår tid, är det dags för nästa fas i livet.

Det är dags att följa med pappa spöke i hans uppdrag att skrämma slottets innevånare, göra spökpraktik. Karriären börjar inget vidare, Laban tycker att det är kusligt – och kommer på: han har ju glömt sin ficklampa. Inte blir det bättre när han ska prova att rassla med kedjor som är för tunga och fastnar i hans ficka som är full med saker, eller när han ska gnissla med tänder som han just har tappat. Han är helt enkelt inte mogen. När Laban blir avslöjad av drottningens kammarjungfru sviker pappa spöke – eller gör det enda rätta – han gör sig osynlig och glider iväg. Laban blir väl omhändertagen av alla som bor i slottet, och han vill mycket heller leka med sin nyfunna kompis Lillprins Bus än att vara spöke. Så klart hälsar han på sin mamma och pappa då och då.

Men visst är det bekymmersamt för spöksläktets fortlevande att återväxten är hotad, jag kan förstå pappans oro men också dela mammans lugn, att det ordnar sig.
Berättelsen handlar om rädsla och om att få vara den man är.

Laban är rädd för spöken, rädsla är viktig, den går inte att trolla bort eller bortse från, den finns och är verklig. Men om spöken inte är skrämmande fyller Laban som spökgestalt ingen funktion.  Lilla-Spöket-Laban är också viktig just för den han är, vore han som sin pappa eller mamma så var det ju inget märkvärdigt med honom – de är ju som folk är mest (eller ja, spöken då).

lillasl3Laban är viktig för alla som har svårt att identifiera sig med andra förebilder än sina egna, för alla som bara vill vara som de själva är, utan att bry sig om att de borde vara på något annat sätt, för alla som vill vara accepterade av sin omgivning för den de är, och sist men inte minst: en förebild för alla spökrädda barn – någon att tänka på och ha i sitt bildminne när rädslan för spöken, nattmörker och skrämmande ljud kryper i närheten och vill tränga sig på.

Om man bortser från smådetaljer, som bara vuxna märker, så blir nog lilla Laban aldrig omodern, han får fortsätta att vara aktuell och tidlös ännu en tid. Collagetekniken och karaktärernas ansiktsuttryck bidrar till att denna första Lilla-Spöket-Laban-bok utan problem kan fortsätta vara en överlevare.


Lilla spöket Laban
Författare: Inger Sandberg
Förlag: Rabén & Sjögren (2015)
ISBN: 9789129695588
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Hitta hem

Hitta hem är den fjärde boken om sametjejen Agnes, jag har tidigare recenserat Sms från Soppero och Ingen annan är som du (bok två heter förresten Hej vacker, men den har jag dessvärre missat att läsa). När jag hade läst Ingen annan är som du skickade jag ett mail till författaren Ann-Helén Laestadius för att ville veta om hon tänkte skriva mer om Agnes, och som tur var fick jag snabbt svar att det var en bok till på väg. Jag gillar verkligen att läsa om Agnes, hon är en mysig tjej som står med en fot i Solna och den andra i Soppero (där hon har sina samiska rötter). Alla böckerna om Agnes har ett återkommande tema; det där med identitet – att veta var man hör hemma och vem man är. Detta har inte varit helt lätt för Agnes och det fortsätter vara komplicerat även i Hitta hem.

Det är sommarlov mellan årskurs 8 och 9 och för första gången ska hennes (samiske) pojkvän Henrik från Soppero komma till Solna och hälsa på. Hon vill såklart att allt ska bli perfekt men det är inte helt lätt för Henrik att passa in. Agnes kompisar fnissar bakom ryggen på honom åt hans ”Sopperosolbränna” och hans dialekt bland annat. Henrik bor hos en släkting och förutom att träffa Agnes besöker han konstmuseum och går på vernissage eftersom han tycker om att måla. Agnes försöker få honom att fundera på om det inte skulle vara roligt att söka någon utbildning i Stockholm och bo där ett tag men han är så fastrotad i Soppero, den samiska kulturen och de måsten som finns där (i form av renskötsel som mer eller mindre är ett tvunget yrke för Henrik).

I slutet av sommaren får Agnes oväntat chansen att åka upp till Soppero en vecka eftersom de ska ha återträff med de som var på konfirmationsläger i Nikkaluokta. Nu ska hon få träffa Jåke igen (en kille med samiska rötter som också bor i Solna och som visat sig vara släkt med Agnes) och sin kusin Kristin och den gamla samekvinnan Ella som är så klok. Något som förvånar Agnes är dock att hennes mamma insisterar på att följa med. Mamman som fått flera samtal (där hon gått undan för att prata ostört) med riktnummer 0981…som är riktnumret till Soppero. Vem är det mamman pratar med? Vad är det hon håller hemligt? Agnes fantasi skenar (i vanlig ordning) iväg med henne och hon är säker på att mamman har en otrohetsaffär med någon där uppe.

Augustiveckan i Soppero kommer att bjuda på många jobbiga, komplicerade och oväntade händelser. Men också fina upplevelser och upptäcker som gör att Agnes kanske äntligen kan känna att hon har hittat hem där uppe i norr.


Hitta hem
Författare: Ann-Helén Laestadius
Förlag: Rabén & Sjögren
Antal sidor: 320
ISBN: 9789129681970
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Ingen annan är som du

I februari förra året publicerade jag ett inlägg om samisk ungdomslitteratur i samband med Samernas nationaldag den 6 februari. Då skrev jag bland annat om Ann-Helen Laestadius bok ”SMS från Soppero” som handlar om tonåringen Agnes från Solna som börjar intressera sig för sina samiska rötter (som hennes mamma sedan länge förnekar). Den andra boken om Agnes, ”Hej vacker”, har jag tyvärr inte läst men enligt förlaget skildrar den ”den första kärleken och jakten på identitet. Men det handlar också om den känsliga frågan – vad händer när man inte accepteras av sina egna?”

Nu har jag läst den tredje boken om Agnes, som även den handlar mycket om den samiska identiteten. Den handlar också om hjärtesorg (pojkvännen Henrik har gjort slut utan förklaring), den fina vänskapen med den gamla samekvinnan Ella, om Jåke som dyker upp och ska läsa samiska tillsammans med Agnes i skolan och om en stor händelse i 14-åriga Agnes liv; konfirmationslägret för samiska ungdomar i Nikkaluokta.

Det mesta i boken kretsar kring det stundande konfirmationslägret, men också kring några sedan länge försvunna silverknappar som gjort att det blivit en konflikt i Agnes släkt. Det visar sig att Jåke också är inblandad när han på konfalägret avslöjar att han faktiskt är släkt med Agnes och hennes kusin Kristin. På lägret dyker också Henrik upp som ungdomsledare! Känslorna är många och stora för Agnes, som har mycket att fundera över och ta ställning till under sin tid i lägret.

Det är lätt att tycka om Agnes och känna med henne. Att vara tonåring är inte alltid enkelt och många av hennes funderingar kan man själv relatera till. Det här med att vara same är ju något som är speciellt med Agnes och som jag inte har någon erfarenhet av men som jag tycker är mycket intressant att läsa om. Att läsa om Agnes får mig att vilja lära mig mer om den samiska världen, och jag blir nyfiken på om det kommer fler böcker om henne. Jag hoppas det, för jag tycker mycket om att läsa om Agnes!


Ingen annan är som du
Författare: Ann-Helén Laestadius
Förlag: Rabén & Sjögren
Antal sidor: 316
ISBN: 9789129676518
Köp: t.ex. på Adlibris eller Bokus