En bok så sorglig att jag vid högläsning för min 10-åring gråter i kapp med henne. Hur kan vi inte beröras av en ensam lungsjuk flicka, som har drömmar om en framtid och skriver dagbok en liten tid året 1932 och sedan dör 11 år gammal. En bok som visar på vår oändliga ensamhet och att livet och det levande är viktigare än det materiella. En bok som också skapar en mystisk stämning med ett fint språk.
Katarina Genars tidigare böcker, som vi recenserat här på Barnboksprat: En hemlig vän och Pensionat Vidablicks gåta, har alla lite mystiska inslag och så är det även i Den magiska kappan. Allt tar sin början när Livia upplever en dröm där en flicka gratulerar henne på födelsedagen och säger något om en bok. Livia tänker inte så mycket på detta, utan blir överraskad och lycklig över en av sina födelsedagspresenter, en vacker röd kappa från en antikaffär. Det är den vackraste kappa hon någonsin sett. Den passar henne perfekt, men ingen annan som någonsin provat den verkar har tyckt om att ha den på sig. Kompisen Klara kan inte ta på den och vara bekväm, så som Livia, som helst vill ha den på hela tiden. Kappan är början på en ny tid i Livias liv. Det kommer sig att Livia på en kyrkogård upptäcker en gravsten med namnet Elin på, en flicka som bara blev 11 år.
Det är lagom spännande läsning och samtidigt tryggt vardagligt. Det enda jag ogillar är att Livia ibland tar till nödlögner för att inte oroa sina välmenande föräldrar och Klara, även om allt nog får sin förklaring för dem sedan. Och trots tårarna som stundtals skymde min sikt vid läsningen, så var det en fin läsupplevelse vi delade dottern och jag. Slutet kändes lite ljusare och gav en insikt om att vi alla är ensamma, men om vi tar oss tid så kan vi mötas och berika livet för varandra. Vill absolut nämna det mycket vackra bokomslaget av Lina Bodén. Stämde så väl in i bokens lite mystiska och vemodiga anslag.
Den magiska kappan
Författare: Katarina Genar
Förlag: Bonnier Carlsen (2012)
Antal sidor: 107
ISBN: 9789163872136
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris
En pytteliten rosa elefant vid namn Pomelo är tillbaka i en bok där det ges lite nya infallsvinklar på färger. Ute i sin omgivning ser Pomelo plötsligt olika färger överallt. Det är underbart att upptäcka den färgrika världen och t.ex. vänners, sakers, fenomens och tillstånds olika kulörer och även färgnyanser. Färger ramar in tillvaron och ger den en tydlighet och tillika kan både känslostämningar anges och livet förses med en humoristisk ton. Bilderna ihop med texten är en enhet, de talar så väl ihop och bör ej separeras, men läs här ändå ett axplock från de över hundra sidorna:
Så läser jag sista delen i fantasyserien (
Min 12-åriga dotter, som väl tillhör främsta läsgruppen med tanke på temat om att gå igenom en förändring/förvandling till något annat, tycker mycket om böckerna. Hon levde sig in händelserna och såg fram emot varje gång en ny bok kom ut. Precis som jag kunde förutse så uppskattade hon verkligen Fälthandboken – en fauna över Havsrikets alla invånare. Denna ger ingående svar på vem som är vem och vad som är vad och mer därtill. Det är fascinerande vilka varelser vattnet verkar rymma, inte utan att jag blir lite mörkrädd. Alla delar i serien är fantasirikt illustrerade i svartvitt av Katarina Dahlquist, men Fälthandboken är dessutom rikligt och ofta detaljrikt illustrerad.
Nu har jag läst min första bok om hästen Sigge. Äntligen! Den är nummer 12 i samlingen och det kommer att ges ut 15 stycken böcker om Sigge i BUS-serien (Brobyungarnas shettisar). Jag börjar förstå min hästintresserade dotter, som redan har läst ett par av dem och varför hon tycker de är bra. Boken väcker egna minnen där det allra roligaste var att få lämna det inhägnade området eller ridhuset och få ge sig ut på egen hand med hästen, ut i skogen. Den frihet som en upplevd galopp kan ge, kom plötsligt till mig. Känslan att leva ut något ursprungligt, där hästen och naturen och en själv är i samspel, är obeskrivlig.