Lises hemlighet

lises hemlighetEn bok om ett barn som har en hemlighet och pysslar och hemlighetsmakar kring detta. Finns det något roligare att som barn ha en hemlighet? Hela barndomens lilla värld som plötsligt får en extra utgång till något större och något som de vuxna inte nödvändigtvis måste få reda på. Nu talar vi bara om de roliga hemligheterna. Boken handlar om en mycket efterlängtad och klassisk önskan, som kan bli verklighet, men som först måste hållas hemlig. Det är drömmen om en hund! En alldeles egen hund och denna önskan finns säkert på minst varannan önskelista runt om i hela världen.

Huvudpersonen Lise har sin hemliga lilla nyfunna hundvän gömd i potatiskällaren. Lillebror Gulle blir precis så där ettrigt nyfiken, som bara småsyskon kan bli. Men Lise är stoiskt hemlig. Hur länge kan hon hålla hela familjen utanför? Hon planerar givetvis att berätta snarast, men det måste gå rätt till.

En inte så önskvärd moster kommer på besök. Hon har höns och pratar mest om dessa hela tiden. Ingen i familjen verkar gilla henne så särskilt. Lite oklart varför hon nödvändigtvis måste ingå i berättelsen, kanske för att vidga bilden kring familjen, så vi lär känna dem mer? Mamman och pappan framställs bitvis som komna från en annan tidsålder. Mamman har lagat maten (tyvärr något med kött) och pappan ber om att få ”hjälpa till” med kaffet, fast han egentligen inte vill det, han vill bara få en chans att undkomma den där småtrista mostern. Och det är pappan som tänder brasan på kvällen förstås. En traditionellt framställd familj med andra ord, men ett tämligen glatt och positivt gäng. Kommer föräldrarna också att se det fantastiska med valpen, Chicko kallad? Kan och får han bli kvar hos dem?

NattmysLise har en vän, Fanny, som jag inte får reda på så mycket om, mer än att hon är en klasskompis och sitter i rullstol. Jag blir nyfiken på deras vänskap då hon verkar viktig för Lise, men som just för tillfället bara kan tänka på hundvalpen. Det uppstår en önskan i mig om en fortsättning på Lises vidare äventyr, kanske med Fanny?

Valpen

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det är en bilderbok, men i kapitelform och med många illustrationer. Roligt och välskrivet språk av nya författaren Lena Jeppsson. Jag tycker denna bok är ett fullgott alternativ till de mer traditionella lättlästa kapitelböckerna. Det blir liksom mer mustigt och mer givande med alla dessa bilder som flödar fram. Anna Andersson heter den skönt, galet bejakande illustratören och stilen i denna bok är som gjuten för själva bilderboksidén.


Lises hemlighet
Författare: Lena Jeppsson
Illustratör: Anna Andersson
Förlag: Idus Förlag (2013)
Antal sidor: 26
ISBN: 9789175770109
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Ullfåren som försvann

Tulpaner

Jag tänker tillbaka på min barndoms landskap som jag tror mig nu låg i ett vilset hörn av vår värld.

Det kom en saga till mig i inläst form. Sara Solblomma har skapat en egenhändigt skriven och tecknad berättelse om en flicka som upplever ett mysterium tillsammans med en god vän och de båda möter i slutskedet en helt ny vänskap. Illustrationerna är naivistiskt spretiga och oerhört färgrika. Texten är poetisk fri, men i den tydliga sagans form och stundom är orden nydanande, som guldbollen (solen).

Mina två små barn (4 år och 6 år) satt blickstilla i de 20 minuter det tog att se och lyssna in sagan och de tog in budskapet på barns vis. Ulliga får i skilda kulörer, lingonkaka, en försvunnen älskad älg och naturens nyckfulla uttryck. Huvudpersonen Solblom och hennes vän Torkel häpnar den dagen då älgen Gullmor försvinner och guldbollen far i backen. Vad ullfåren anbelangar, så står det inte rätt till med dem heller. 

Trollet har kommit till byn, sa Torkel.
Hon har stulit guldbollens ljus,
lockat ullfåren i vidunders gap och lurat Gullmor i en fälla.

En syndabock var utsedd. Nu gällde det att ställa allt till rätta och Solblom är inte rädd.

Jordgubbssaft

När jag vant mina känsliga ögon vid det gränslösa och färgstarkt bejakande i bilduttrycket, så möter jag en historia med en ömsint önskan om att inte döma så hastigt, som så ofta sker, och i stället invänta en mer korrekt förklaring på varelsers och sakers tillstånd. Vi lär om förlåtelse och att vi ska se oss omkring för att berika vår tillvaro med varandra och inte på enklaste vis snegla misstänksamt på vår nästa. Naturen har talat och den är både magisk och fullständigt logisk.

Slutet på sagan andas ljus, om än ingen kan undkomma tidens gång. Vår visshet om den oundvikliga klockan som går och går gör oss sårbara. Och nog är det så att åldern sliter på våra kroppar, men inte på vår längtan efter gemenskap! Jag tänker plötsligt på författaren och konstnären Slas (Stig Claesson), som med sina berättelser och berättarkonst berikade många stunder i min barndom. Det är likt hans berättelser underfundigt med en existentiell sorglig grundton, men Sara Solblomma låter oss vandra i en hoppfull värme. Boken existerar för tillfället i stillbilder på Youtube, inläst med inlevelse av författaren och illustratören själv. Livet kan vara härligt om vi väljer och vill:

– Nu ska vi smaka lingonkaka och dricka jordgubbssaft av godaste slag ur ett strå.


Ullfåren som försvann
Författare & illustratör: Sara Solblomma

Embla mitt i kosmos

embla mitt i kosmosMamman läser saga. Barnet Embla kan inte somna. Klassisk scen på kvällskvisten när tankarna börjar röra på sig då mörkret faller och ingen väg tillbaka. En existentiell liten berättelse möter mig i denna andra bok om Embla. Majken Pollacks och Sara Lundbergs första bok: Emblas universum, vilade även den på ett djupt och drömmande fundament.

Vi är alla ensamma i grunden, även om vi först hörde ihop i gemenskap med vår moder. När insikten når Embla om att hon nog bara är en liten prick i kosmos, är den både skrämmande och sorglig och då hon inte får sin mamma att förstå oron som denna visshet skapar, så blir Embla rädd. För dem som har kontakt med barn är detta en nära och bekant berättelse, som författaren skapat med få och kärnfulla meningar. Illustrationerna förstärker mycket väl de olika känslor vi möter hos både Embla och mamman.

Det är tyst i Emblas rum. Tyst och stilla.
Men Embla kan ändå inte somna.
Kroppen bara vägrar, totalt.

EnsamrymdMamman i sin förstående välvilja, vill närma sig sitt barn och försöker verkligen lyssna även om Embla ropar: ”Du lyssnar inte!” Det är så svårt, för även en förälder står maktlös inför allas vår stora ensamhet. Mot slutet når mamman fram i trötthetens utmarker och för denna gång finns lite tröst att få inför att hantera individens oundvikliga villkor. Vi påminns om att stundligen vävs individer in i ett möte med andra och utplånar för en kort tid den medvetna tanken på att vi är mycket små och ensamma i kosmos och dess oändliga och ofattbara rymd.

I de färgflödiga illustrationerna framställs denna ofattbara oroskapande insikt på ett fantastiskt vis. Sara Lundberg använder sin konstnärskraft i en mycket personlig anda tillsammans med flera inspirationsinslag från vår konsthistoria. Det är intressant att se och nu minns jag en dag på festivalen LitteraLund, där mina barn i ett möte med Sara Lundberg fick känna på den egna kraften till att skapa. Hon lyckades göra intryck och ge en glimt av att alla bär ett viktigt uttryck. Vi må vara ensamma i det stora hela, men då och då tillsammans med andra bidrar vi till att uppfylla mönsterbilden så att vi hänger ihop.

En bok som visar på livets och ensamhetens eviga grundtankar. De väcks i de tidiga barnaåren och följer oss människor till avskedets dag.

Ensamblick

Goskram


Embla mitt i kosmos
Författare: Majken Pollack
Illustratör: Sara Lundberg
Förlag. Alvina förlag (2014)
Antal sidor: 26
ISBN: 9789186391188
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Månkan och jag har en hemlighet

mankan och jag har en hemlighetDet är så vidunderligt att vara barn och ha den tilliten till att det finns magi livet.

Jag har en hemlighet.
Det är min första.
Jag tänker på den så fort jag vaknar,
då känns det underbart.

Så tänker ”Jag”, som klär sig fort för att möta sin vän, jämnåriga Månkan. Hon som vet om hemligheten som de delar. Lilla ”Jag” har bråttom ut från huset och lämnar föräldrar och litet syskon vid frukosten. Fort, fort. Ut till Månkan och vidare till platsen där hemligheten finns. Inte kan någonting gå fel nu. Ingen vet ju om den. Men så sker något som förstör, något krackelerar den magiska lyckobubbla de har ihop. Är hela hemligheten saboterad nu? Finns det en möjlighet till att börja om?

MorgonfixEmma Virkes detaljrika illustrationer är i blandtekniker, som klippt och klistrat, målat och tecknat i en dos mjukt pastell. Vad jag uppfattar som naivistiska ansikten och lite stel kroppshållning förstärker min känsla av att det är en viktig bok. Den vill inte locka med söta bilder, utan med mer inlevelse och därmed mer verklighet? Så kan det vara. En svart fågel spelar en viktig roll och ger berättelsen en ännu hemligare ton.

Som barn hade jag initialt en känsla i mig att lita på andra, att de nog också skulle förstå mitt universum och jag kunde vara trygg i att det inte skulle bli förstört det där som var viktigt, spännande eller ens eget. Men så drabbades jag av den stora besvikelsen när sveket infunnit sig. När det fina blivit det fula. Som när två för mig okända släktingar stal mina åtråvärda tuggummin, som jag noga sparat efter att ha fått dem av mina föräldrar på deras resa utomlands. Jag hade lagt dem på ett hemligt ställe och de hittade dem. Det var inga vanliga tuggummin, för mig var de värdeladdade. Och de tuggade, vad de tyckte vara vanliga tuggummin, och skrattade och brydde sig föga. Genast blev jag misstänksam. De kom dock aldrig att se min inre uppbragdhet. Jag talade inte till dem igen och såg dem aldrig mer. Det kan tyckas banalt det som skedde, men så var inte upplevelsen för mig. Fullständigt elaka barn tyckte jag då. Jag hade, likt ett extra känsligt barn, inte full koll på nyanser. Glömde gjorde jag inte. Jag hade nämligen nuddat vid det mänskliga sveket. Det som tär så hårt, om än det kanske sker helt omedvetet och inte alls med den avsikten som mottagaren får lida för.

De två huvudpersonerna i denna bok upplever ett fult svek när ”några himla ungar” finner deras nedgrävda hemlighet. Dessa ungar som inte är del av huvudpersonernas känslor i det fantastiska med en hemlighet, kan tydligen kosta på sig att vara ironiska och förlöjliga det fina de hittar. Med några få ord låter författaren läsaren förnimma de utomståendes upplevelse:

– Kolla vilken fjantig låda, säger de.
– Kolla vad som ligger i den, säger de.
– Kolla vilken ful kula, en riktig fulkula, säger de.

Dumbarn

Så söndersmulas en vacker hemlighet. Eller? Med få och kärnfulla meningar tillsammans med de uttrycksfulla bilderna, växer en historia fram som inger hopp och visar på att respekt för andras drömmar är viktiga. Inte skratta åt andra. Inte ta något som tillhör någon annan. Inte alla har det inbyggt. En lärdom att dra i livet.

Huvudpersonerna får oväntad hjälp av någon som iakttar skeendena noga. Sedan får de förbanna lite och gå vidare, men de hämtar sig. Hoppfulla igen. De är två starka individer som har varandra och de har en hemlighet ihop, på ett annat ”attans” bra gömställe.

”– Det finns något innerligt i att dela hemligheten med någon annan, den blir större och större ju mer de sätter ord på den. 
Att dela någonting är det som för oss samman, det är när vi delar förtroenden som vi kommer varandra närmast, säger Katarina Kieri.” (Norrtelje Tidning)

Katarina Kieri debuterar som bilderboksförfattare i och med Månkan och jag har en hemlighet. Hon är känd för flera uppmärksammade och prisade ungdomsböcker. Jag har recenserat en här tidigare: Mellan dig och dig.

Pumla


Månkan och jag har en hemlighet
Författare: Katarina Kieri
Illustratör: Emma Virke
Förlag: Rabén & Sjögren (2014)
Antal sidor: 28
ISBN: 9789129686678
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris