Författare: Malin Alvasdotter

Mitt namn är Malin och jag har 6 barn födda mellan 1998-2015 och jag tycker att deras bokintresse ger mig en bra inblick i olika sorters böcker för olika åldrar. Jag är utbildad inom Biblioteks- och informationsvetenskap och skriver själv på olika bokprojekt, så där som säkert många skrivande drömmande själar gör. I mitt skrivande för barn är det poetiska i livet och i naturen min drivkraft. Mitt intresse för miljö är mycket stort och tidigare drev jag bloggen MalvaLin, som också är mitt miljövänliga företags namn. Jag tilltalas oerhört av vackra eller spännande illustrationer. Det kan avgöra om jag tar en bok i min hand och sådan var jag även som barn, på gott och ont. Men det är ju så att bilder kan vara fantastiska ihop med en text och jag uppskattar även när böcker för äldre barn har illustrationer.

Barnens roliga pysselbok

barnens roliga pysselbok Det finns otroligt många barn där ute som älskar att pyssla och så några ganska många färre föräldrar som gör detsamma. Nu kan det bli ännu fler föräldrar! Jag är med på ett hörn vid pysselbordet! Boken bara strålar glädje och en känsla av ”Kom igen!”. Författaren Ulrika Hjorth har låtit sina egna barn och sitt eget närområde vara till inspiration och det gör boken ömsint personlig och vardagsverklig. Fantastiskt levande bilder på tre glada barn som pysslar och därtill snygga bilder på själva pysslet och allt detta fördjupar intresset för att förhoppningsvis komma igång själv. Det är inte svårt att pyssla! Det är härligt! Och kan göras lite då och då. Av barnen själva eller tillsammans med vuxna. Ett budskap som framkommer är att det inte måste dras igång en stor apparat för att låta barn få uppleva en stunds glädje och kreativitet.

För mig känns det ovärderligt att författaren återkommande vurmar för loppisfynd, dels att förvandla dem till något fint och användbart och dels att ha dem som de är. Med denna idé med loppis som en grund, är det viktiga miljötänket i fokus och att det kan bli möjligt att pyssla för allas plånböcker.

Som en pedagogisk snilleblixt är pysseltipsen uppdelade i våra 12 månader med blick på några högtider, vilket gör det överskådligt och mer strukturerat, speciellt för den ovane pysslaren. Rubriker som finns med under varje månads pysseltips är:

Loppislek
Skapa med barnen
Bebispyssel

Läsaren får också fin vägledning genom de olika pysslen med orden:

Det här behövs
Gör så här
Tips
Hitta på loppis

Barnens roliga pysselbok – fint med loppisfynd!
Författare: Ulrika Hjorth
Fotograf: Maria Rosenlöf
Förlag: Semic (2102)
Antal sidor: 112
ISBN: 9789155257699
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Dömd

Tre barn och tre öden. Deras mammor anses vara farliga då de är dömda för mord. Stämmer det verkligen? Barnen kan inte tro det och lider verkligen när de tvingas komma till en fosterfamilj, som styrs med okuvlig järnhand av den ytterst osympatiska Gunvor, en slags härskarinna på gården Himmelsfrid. Hennes religiöse make Gillis framstår i inledningen mer som en blid statist, men det verkar vara en slags yta. De båda döljer något gruvligt. Vad?

På Himmelsfrid sätts barnen under en satanisk bevakning, därtill med generös utdelning av olikartade straff. Tanken är att barnen ska bli till gott folk, trots deras skamfulla bakgrund. De tre barnen: Amir, Lo och Vidar ser att deras enda möjlighet till att stå ut den tid som de tvingas vara inspärrade, är att hålla ihop, och denna tillit och styrka ska leda dem till en väg ut från fosterfamiljshelvetet och kanske kan det ske inom en snar framtid? De måste helt enkelt fly och göra allt för att ta reda på sanningen om sina älskade mammor.

Det är på ett sätt starka barn alla tre, Lo tycker jag dock framställs som den starkaste av dem. Amir är mer naiv i sin framtoning, men han är också den yngste av dem. Sedan är det Vidar, som varit ett tag på Himmelsfrid innan de andra två anlände. Går han verkligen att lita på? De har även varsitt magiskt skyddsdjur, egid kallad, ett djur som beskyddar och vägleder. De finns omkring barnen och vakar och uppenbarar sig oväntat för dem. Det är som om djuren inväntar något. Djuren är grävling, lodjur och örn och så sakteliga inser barnen att de själva är en del i något fullständigt magiskt.

Det är en spännande berättelse i en bra språklig framställning och den skapar en känsla för utsatta människor. Det är enkelt att ta ställning för barnen. Känslan för fosterföräldrarna ger kalla kårar och en avsmak för de uppenbart onda sidorna de framvisar. Är de onda på riktigt och varför? Boken väcker många frågor och även barnen upplevs sammansatta, då de kan reagera oväntat och inte alltid gott, för de är under ständig utveckling. Denna bok är del ett i en magisk trilogi, Amargi kallad, för omkring åldern 9-11 och då både språk och innehåll är lovande, så är det verkligen något att se fram emot.

Författaren Pascale Vallin Johansson har flera budskap i sin trilogi och ett är att barn aldrig får dömas för sina föräldrars eventuella brott och inte heller för vilket socialt arv eller kulturella bakgrund någon har. I DN står vidare att läsa om författaren och hennes tankar:

– Vi kan alltid se på saker och ting från olika håll, och när vi dömer någon annan så har vi oftast inte hela bilden. Att få en djupare förståelse för andra kan också ge en djupare förståelse för oss själva. Det vi själva brottas med, som exempelvis vilka vi egentligen är eller varför det finns orättvisor, brottas också andra med.

Dömd
Författare: Pascale Vallin Johansson
Förlag: Rabén & Sjögren (2014)
Antal sidor: 182
ISBN: 9789129689051
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Blorpen och alla färgerna

Känslan av att en bok är så in i tusan onödig. Ni vet den? Den har nu kommit till mig. Boken Blorpen och alla färgerna har en så god tanke: visa fram färgerna och så in i rum efter rum och möta dem i ett sammanhang. Blorpen gör något tokigt i varje rum och det kunde väl gå an.

Men…, Blorpen är störig och stundtals våldsam och dum i huvudet helt enkelt. Inte rolig! För mig vill säga. Säkert för en gladtokig liten unge. Som ett barn i min närhet som sa: ”Läs den igen.” Jag svalde och ångrade att jag alls hade låtit barnet vara testperson. Senare läste jag på nätet om några barn som intervjuades och de hade uppskattat boken. Den är ju färgglad, roligt tecknad och här finns en aktiv huvudperson.

Förvisso är Blorpen en liten monsterliknande varelse, men inte ursäktar det allt som följer: djurplågeri, våldsam skada på kroppsdel på en levande snögubbe, gruvlig förnedring av en hunds utseende och naturbehov. Ja, detta är alltså min tolkning, men att utföra följande beskrivna händelser i text och illustrerat i bild, kan lätt få den hobbyanalysen: Alltså, Blorpen svingar sig hårdhänt i en orm, äter upp en stackars mask, biter bort och sönder en del av en snöbollskastande snögubbes näsa, skrattar hejdlöst åt en ful(!?) brun hund som råkat göra ifrån sig och av just denna sistnämnda händelse blir Blorpen på riktigt extra gott humör. Förresten, varför i hela friden måste brunt ofta få en så entydigt negativ association?

Blorpen gör förstås andra lite mindre elaka saker också, som att dricka upp allt vatten så att en båt går på grund, kissa på en eld som kunde spritt sig, skrämma ett rytande lejon och förvandla en trollkarl till en snigel.
Jag blir lite matt under läsningen av Blorpens aktiviteter, men jag vrider mig plågsamt i slutet då Blorpen träder in i det ROSA rummet och plötsligt möter Blorpan (som bara liksom alltid står där?) i rosa rosett, målandes läppar med rosa läppstift. Det är bara så att jag saknar ord. Eller är detta skön ironi? För den vuxne då? För ännu fungerar inte det ironiska tilltalet på mina minsta barn. Och mina stora barn suckade bara uppgivet.

I alla fall, Blorpen blir plötsligt kär (och snäll?) och omtöcknad av mötet med denna otidsenliga Blorpan, (som dessutom kallas ”lilla Blorpan”, trots att hon är lika stor som Blorpen) somnar han sedan i det svarta rummet. Där kan han stanna.

Är jag extra utsatt i vårt märkliga samhälle? Går jag åt fel håll? Har jag ingen humor? Ja, så måste det vara säger säkert någon, men i så fall är jag glad över det. Och missförstå mig inte i att jag skulle ogilla att den kvinnliga delen av befolkningen ska få närma sig färgen rosa i någon form. Det handlar inte om det. Färger är till för alla! Alla kulörer och alla nyanser, så långt har vi äntligen kommit i vårt land, även om det ännu tar emot i en del stugor.

Jag tänker så här: förlag i stort har ett viktigt ansvar i att ha en dialog om lämpligheten i vissa avsnitt i en text med bild. Jag lastar inte nödvändigtvis författaren och illustratören, som har sin fulla konstnärliga frihet och rätt att uttrycka vad som finns i personens kreativa flöde. Jag utgår ändå ifrån att en viss diskussion existerar i vad som ska visas fram för mycket små barn. Alla som arbetar med att nå ut och glädja och berika kommande släkte, kan behöva få goda råd. Jag vill inte att mitt barn, eller något barn överhuvudtaget, ska få minsta inspiration från denna lilla märkliga Blorp. Tokigheter är det bästa jag vet, men inte på andras bekostnad! Och så detta med den förföriskt rosa ”lilla Blorpan”…

Blorpen och alla färgerna
Författare & illustratör: John Carling
Förlag: Idus Förlag (2014)
Antal sidor: 48
ISBN: 9789175770239
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Lilla Quains får en storebror

Hon bara är där och tittar vänligt, men uppfodrande på mig. En blå liten unge, oändligt älskad av mor och storebror. Lilla Quains fick hon heta för det ville storebror och hon är blå, som havet och himlen, inte brun som de andra i familjen. Befriande att hon i denna konstnärliga form framställs som den för människors hud fantasiartade färgen blå. Illustrationerna är skönt humoristiska, men ibland också med en ömsint känslighet.

Hon är en cooling, som älskar sin tyllkjol och kalsonger på huvudet. Och hon älskar storebror Mo och bäst är när han berättar historier. Regnet öser ner och hon vill inte gå ut i sörjan, utan bli kvar inne i huset och höra Stora Mo berätta om när hon mötte honom och mamman för första gången. När just de tre skulle bli en familj.

På resan i Lilla Quains hemland är det livligt och färgglatt och varmt och gott. Men varför är två i familjen bruna och Lilla Quains blå? Färgen på hud är verkligen helt oväsentlig för att känna närhet och släktskap, det vet vi ju. Eller som Lilla Quains mamma säger: ”Kärleken är färgblind.”

I första mötet med mamman omfamnas Lilla Quains av henne och Stora Mo berättar:

Hon viskade på ett konstigt språk att hon var din mamma och att hon aldrig någonsin skulle lämna dig.

Det här är just en sådan fin historia som behövs för att visa på det gränslösa och vackra i att vi är människor som hör ihop hur vi än ser ut och var vi än bor från början. Kärlek och längtan och så att få mötas och få födas i varandras ögon och bli en del av varandras liv och sammanhang för tid och evighet. ”Läs den sagan nu!” ropar min 4-åring. Han har hört den förut och liksom jag ser och märker han det härliga och det fina.

Läs gärna om författarens inspiration här.

Lilla Quains får en storebror
Författare: Linda Mjölner
Illustratör: Ellen Sundquist
Förlag: Idus Förlag (2014)
Antal sidor: 26
ISBN: 9789175770321
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Selma har myror i brallan

Maximal igenkänning kan inträffa för både en vuxen och ett barn i situationen kring att sitta still, som vi får uppleva i denna bok. Vid ett matbord blir det så påtagligt. Maten förresten, jag ogillar (som mamma till vegetariska barn) att det poängteras att Selma hellre vill ha köttbullar än det som serveras, det är troligen en sanning från verkliga livet, men just därför kan det med fördel tonas ner i moderna barnböcker. Det lilla barnet som hör sagan suger i sig orden nämligen och även om det är just så mångas verklighet ser ut, så behöver det inte fortgå på det viset. ”Vi måste börja ta ansvar för vad vi äter.” En ny devis att sträva efter?

Selma äter inte upp det som serveras, hon bara tramsar och har liksom myror i brallan. Mamman retar sig mest, det syns i bildspråket och kan så även avläsas i texten:

Sitt still på stolen, har du myror i brallan, säger mamma irriterat.

Selma undrar så var myrorna kan finnas. Men är de i byxorna verkligen? Alla dessa uttryck som vuxna svänger sig med, hur tar barnen det? Det är en rolig bokidé Mikael Rosengren fått. Selma har charm och en pigg envishet och sagan är fin till små barn som kanske har lite svårt att just sitta still.

Inom sig får Selma en sinnrik tanke. Den har med myror att göra. Riktiga myror. Selma vrider begreppet ett varv av egen kraft och liksom konkretiserar dess verkliga innebörd, hon tar det på orden så att säga.

Hennes pappa framställs som varm och närvarande. Mamman är bitvis mer surmulen, men mot slutet kan hon inte hålla på vuxenfasaden längre. Fem kärnfulla frågor avslutar boken och då framkommer om barnet du läst för alls hängde med. Mina egna små ”myror i brallan-barn” löste frågorna broderlikt ihop.

Illustrationerna av Märta Lindqvist passar bra för att beskriva visuellt en livlig liten en. Det är charmiga bilder med nära ansiktsuttryck. Min personliga favorit syns här:

”En bok om Selma” står det på bokomslaget. Det kan möjligen borga för fler böcker om denna lilla person.

Selma har myror i brallan
Författare: Mikael Rosengren
Illustratör: Märta Lindqvist
Förlag: Idus Förlag (2014)
Antal sidor: 32
ISBN: 9789175770307
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris