Etikett: Ellen Sundquist

Hon bara är där och tittar vänligt, men uppfodrande på mig. En blå liten unge, oändligt älskad av mor och storebror. Lilla Quains fick hon heta för det ville storebror och hon är blå, som havet och himlen, inte brun som de andra i familjen. Befriande att hon i denna konstnärliga form framställs som den för människors hud fantasiartade färgen blå. Illustrationerna är skönt humoristiska, men ibland också med en ömsint känslighet.

Hon är en cooling, som älskar sin tyllkjol och kalsonger på huvudet. Och hon älskar storebror Mo och bäst är när han berättar historier. Regnet öser ner och hon vill inte gå ut i sörjan, utan bli kvar inne i huset och höra Stora Mo berätta om när hon mötte honom och mamman för första gången. När just de tre skulle bli en familj.

På resan i Lilla Quains hemland är det livligt och färgglatt och varmt och gott. Men varför är två i familjen bruna och Lilla Quains blå? Färgen på hud är verkligen helt oväsentlig för att känna närhet och släktskap, det vet vi ju. Eller som Lilla Quains mamma säger: ”Kärleken är färgblind.”

I första mötet med mamman omfamnas Lilla Quains av henne och Stora Mo berättar:

Hon viskade på ett konstigt språk att hon var din mamma och att hon aldrig någonsin skulle lämna dig.

Det här är just en sådan fin historia som behövs för att visa på det gränslösa och vackra i att vi är människor som hör ihop hur vi än ser ut och var vi än bor från början. Kärlek och längtan och så att få mötas och få födas i varandras ögon och bli en del av varandras liv och sammanhang för tid och evighet. ”Läs den sagan nu!” ropar min 4-åring. Han har hört den förut och liksom jag ser och märker han det härliga och det fina.

Läs gärna om författarens inspiration här.