Embla mitt i kosmos

Mamman läser saga. Barnet Embla kan inte somna. Klassisk scen på kvällskvisten när tankarna börjar röra på sig då mörkret faller och ingen väg tillbaka. En existentiell liten berättelse möter mig i denna andra bok om Embla. Majken Pollacks och Sara Lundbergs första bok: Emblas universum, vilade även den på ett djupt och drömmande fundament.

Vi är alla ensamma i grunden, även om vi först hörde ihop i gemenskap med vår moder. När insikten når Embla om att hon nog bara är en liten prick i kosmos, är den både skrämmande och sorglig och då hon inte får sin mamma att förstå oron som denna visshet skapar, så blir Embla rädd. För dem som har kontakt med barn är detta en nära och bekant berättelse, som författaren skapat med få och kärnfulla meningar. Illustrationerna förstärker mycket väl de olika känslor vi möter hos både Embla och mamman.

Det är tyst i Emblas rum. Tyst och stilla.
Men Embla kan ändå inte somna.
Kroppen bara vägrar, totalt.

Mamman i sin förstående välvilja, vill närma sig sitt barn och försöker verkligen lyssna även om Embla ropar: ”Du lyssnar inte!” Det är så svårt, för även en förälder står maktlös inför allas vår stora ensamhet. Mot slutet når mamman fram i trötthetens utmarker och för denna gång finns lite tröst att få inför att hantera individens oundvikliga villkor. Vi påminns om att stundligen vävs individer in i ett möte med andra och utplånar för en kort tid den medvetna tanken på att vi är mycket små och ensamma i kosmos och dess oändliga och ofattbara rymd.