Bokomslaget tilltalar mig direkt; en vit mystisk varelse sittandes i en skog omgiven av vatten och sten. Peter Bergting har illustrerat omslaget och det lockar säkerligen unga läsare med intresse för mystik. Om jag fick önska hade det gärna fått vara någon liknande illustration som på omslaget även inne i boken.
Detta är andra delen i en serie som började med Skogens systrar (recenserad av Malin Skals) och trots att jag inte läst första delen så kom jag direkt in i historien och blev engagerad och tagen. Kapitel 1 beskriver hur den ena systern Tuva lever i en fosterfamilj och där i texten fick jag direkta kopplingar till Harry Potter och hans tråkiga familjeliv. Men då Harrys fosterföräldrar är elaka så är Tuvas snälla, dock trista och Tuva verkar tydligt ogilla dem. Sonen i huset, Kevin, påminner mig i sin (enligt Tuva) frånstötande uppenbarelse en hel del om Dudley i Harry Potter:
Sedan sätter han igång och äta, då går jag därifrån. Det är likadant varje morgon. Jag står inte ut med hans smaskande och tunga suckar. Han låter precis som sin pappa Niklas. Inte konstigt, han ser ut som en kopia av honom. Den låga pannan med hopväxta ögonbryn, den breda uppnäsan och den fjuniga överläppen.
Här vill jag inte övertolka, men att beskriva någon med en låg panna (lågpannad=dum) samt hopväxta ögonbryn och bred uppnäsa, ger i alla fall mig rasbiologiska vibbar från en svunnen tid. Dagens barn och tonåringar tolkar möjligen detta annorlunda. Beskrivandet av Kevins (och även pappans) utseende skulle i alla fall kunna uppfattas negativt och kanske fördomsfullt av läsaren, oavsett ålder och egna slutsatser. Avspeglar Kevins utseende hans inre? Tuva anser honom hur som helst vara äcklig och vidrig rakt igenom. Resultatet blir att jag önskar höra Kevins historia och se om han kan räddas från sitt miserabla beteende och instängda liv. Men det är alltså Tuva vi får följa och hennes tre systrar, varav en befinner sig i världen mellan död och levande. Hon har inte fått ro på andra sidan och spelar en central roll i boken.
Alla fyra systrarna har vackra, lite trolska namn: Tuva, Månfare, Vilda och Tilda. Deras föräldrar har övergivit dem och finns inte längre i deras liv. Skogen är systrarnas tillflykt och hem och det är dit de vill igen, bort från fosterfamiljer och inrutade liv. En noga planerad flykt med Tuva i spetsen tar med läsaren in i denna andra bok och detaljer kring flykten bör inte berättas för spänningens skull, men jag kan avslöja att det som följer i flyktens spår är både lite läskigt och dramatiskt.
Systrar som kan höra varandras röster inom sig spelar en stor roll och en uppgörelse i skogen likaså:
Mörkret gör det svårt att orientera sig. Trädens grenar rispar våra armar och ansikten. Min kropp skakar av kylan och det spelar ingen roll hur mycket jag springer. Skakningarna slutar inte. Två gånger har Månfare känt av Tildas närvaro, men efter ett tag har hon tappat bort henne igen.
Det finns en person från första boken, Tom, han som nästan fick sätta livet till där i deras trygga skog. Han omnämns kort i boken och frågan som hänger i luften är om de någonsin kommer att få se honom igen? Svaret på den frågan får läsaren inte i denna bok, men det finns en tredje och avslutande del: Brunnen.
Skogen är alltså systrarnas riktiga hem och där vill de för alltid förbli, men allting har förändrats sedan föräldrarna försvann och systern Tilda dog och nu har de bara varandra: Tuva, Månfare och Vilda. De tre tillsammans måste skapa sig en ny framtid i en miljö som de känner att de hör hemma i. Boken är lättläst och har ett bra driv som gör att jag vill veta mer och historien intresserar både mig och min 11-åring.
Flykten
Författare: Petrus Dahlin
Omslag: Peter Bergting
Förlag: Rabén & Sjögren (2010)
Antal sidor: 108
ISBN: 9789129675429
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris
