Djangon

Med anledning av romernas nationaldag idag vill jag lyfta den underbara bilderboken Djangon. Levi Pinfold har, med bild och text, skapat en fantasifull och fyndig bok om den romske jazzlegenden Jean ”Django” Reinhardt.

En dag träffar Jean en liten filur, Djangon, som älskar bus. Djangon fattar tycke för Jean vilket han visar genom att stoja och skoja med Jean, men bara för Jean. Så när banjon går sönder eller när hästen stegrar sig i skräck syns plötsligt Djangon inte till och Jean får skulden. Till slut blir Jean så arg att han skriker åt Djangon att försvinna, men det är först då han inser att även han fattat tycke för Djangon.

Djangon visar på ett levande sätt hur det kan vara att ha ett busfrö som ständig kompis och att hitta sig själv. I fokus står också relationen mellan barn och förälder, mellan Jean och hans pappa och hur de visar ömhet och värme för varandra, mitt i alla rackartyg som kommer emellan.

Bokens illustrationer beskriver en värld i för nästan 100 år sedan och som levs kringresande i tältvagnar. Illustrationerna beskriver detta liv på ett vackert sätt och det här är en sådan bok som man skulle vilja gå in i. Men bilderna är också så mycket mer än bara vackra och visar även sådant som är svårt att beskriva med ord. När karavanen går genom en fransk stad bestämmer sig Djangon för att busa och får Jean att räcka ut tungan och säga fula saker. Man kan verkligen känna kylan från stadsfolket, trots de i övrigt så varma bilderna. Vem vill väl inte räcka ut tungan åt sådana människor? Ett barn som inte hört om romernas historia lägger kanske inte samma betydelse i de frånvända snorkiga blickarna, men Djangon är ett sätt att börja prata om intolerans.

 

 


Djangon
Författare och illustratör: Levi Pinfold
Svensk text: Emeli André
Förlag: Karneval Förlag (2012)
ISBN: 9789185703814
Antal sidor: 36
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Romska nationaldagen

 

Idag, 8 april, firas romernas nationaldag. För precis 41 år sedan hölls den första romska världskongressen i London och det var även då som FN erkände romerna som en internationell minoritetsgrupp.

Nyligen annonserade Tidskriften Le Romané Nevimata och bokförlaget Podium om  skrivtävlingen ”Att vara ung rom idag”. 19 mars var sista dag att lämna in bidrag och det ska bli spännande att se resultatet av den tävlingen. I ett annat samarbete med bokförlaget Podium lyftes en annan minoritesgrupp i Sverige: samer. Då vann Ann-Helén Laestadius, som idag är en etablerad författare.

När man söker på böcker av och om romer är det lätt att konstatera att en tävling för att inspirera unga att utöka utbudet är välbehövt. Den här veckan har dock UR uppmärksammat romernas nationaldag med bland annat boktips och radiosagor på romani chib (finns även på svenska).

 

Syskonkärlek i en grym värld

Marias docka är en läsa-själv-bok från åtta år och det är en bilderbok. Det samspel mellan text och bild som man finner i bilderböcker kan vara väldigt fascinerande och det är välkommet med bilderböcker för barn i skolåldern. Eftersom den rekommenderade åldern är så hög hamnar bokens innehåll på en nivå som är utmanande för lite äldre barn.  För visst är boken utmanande i såväl språklig stil som tema. Bokens berättare är en storebror, som hela tiden finns med, men namnges aldrig, vilket däremot hans lillasyster Maria gör, genom broderns berättande. Brodern berättar om livet som skräpsamlande gatubarn. Han berättar om de vuxna som utnyttjar deras arbetskraft och han berättar om kompisen som bara försvann efter att ha fått ett inflammerat råttbett. Och han berättar om handlingar som visar på en ofantlig syskonkärlek. En dag hittar Maria en vacker och värmande docka som de båda syskonen vet att de vuxna inte kommer att tillåta dem att behålla, ändå väljer de att göra det.

Bilderna är mörka och har vissa spöklika drag. Trots det innehåller berättelsen inte några övernaturliga drag utan visar mänsklighetens mörka nyanser i verkliga livet.

Morten Dürr berättar om Marias docka och hur han fick idéen till boken. (På danska)

Till den svenska versionen av boken hör även en CD med boken inläst av Peter Öberg.


Marias docka
Författare: Morten Dürr
Illustratör: Lars Gabel
Svensk text: Carina Gabrielsson Edling
Förlag: Hegas
LIX-tal: 17
Antal sidor: 29
ISBN: 9789186625689
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

I midvinternattens mörker

Natten mellan tjugoförsta och tjugoandra december är den längsta på hela året. Och vad passar väl bättre kvällen till en sådan natt än berättande. I min farmors barndomshem, liksom i många andra torpar-  eller statarhem i början av förra seklet fanns det bara en bok med berättelser. Men det var en ganska tjock bok och den var full med fantastiska berättelser om långa äventyr, vackra platser och otroliga hjältar. Den finns i många hem nu också, en del har dock ratat den och andra har liknande böcker med fantastiska berättelser. Jag tänker förstås på bibeln.

Berättande och religion har varit tätt knutna till varandra genom historien. För vad hade religion varit utan berättande? Visst kan man säga att någon form av gud kan ha tagit kontakt med oss människor, men för att det ska bli en religion behöver ju fler få veta om det och få det berättat för sig. Då återstår att att välja om man vill tro på berättelserna som sanna, använda dem som sagor eller rata dem helt.

Vid midvinter kommer jag att berätta om jesusbarnet, som en saga. Det kommer också att bli en annan klassiker: Viktor Rydbergs Tomten. Och tomten har ju sin gåta, som man kan välja grad av religiositet för att svara på, precis som med jesusmyten.

Står där så grå vid ladugårdsdörr,
grå mot den vita driva,
tittar, som många vintrar förr,
upp emot månens skiva,
tittar mot skogen, där gran och fur
drar kring gården sin dunkla mur,
grubblar, fast ej et lär båta,
över en underlig gåta.

Men något lite nyare  vill jag bjuda på också, nämligen Lurix av Eva Lindström. Den är förvisso från 1996, men ny jämfört med Tomen och definitivt ny jämfört med berättelsen om Jesus.

Lurix handlar om vänskap, att ta hand om varandra och att inte behöva vara ensam. Alltså ganska passande till den traditionella bilden av julen. Lurix är ett ovanligt djur som hamnat vilse mitt i en öde skog. Hen vet ej vem hen är eller var hen ska. Men då kommer djurvännen, en ensam kvinna, och tar med sig Lurix hem och plåstrar om de skador som Lurix fått. Kvinnan letar i böcker för att ta reda på vem det kända djuret är medan Lurix gör sig hemmastadd och en vänskap byggs upp mellan de två ensamma individerna. Så kommer det sig att såväl Lurix som kvinnan finner någon att titta på TV och äta ostbågar tillsammans med.

Det är en berättelse med lugn och språket befinner sig i barnets värld. Bilderna är mörka och Lurix är egentligen ganska ful, men det är en väldigt fin och mysig berättelse och en del spänning blir det också, särskilt när en djurparksdirektör vill föra bort den ovanliga Lurix.


Tomten
Författare: Viktor Rydberg
Illustratör: Harald Wiberg
Förlag: Rabén & Sjögren
Antal sidor: 32
ISBN: 9789129655919
Köp: t.ex. på Adlibris eller Bokus
eller låna på bibliotek

Lurix
Författare och illustratör: Eva Lindström
Förlag: Alfabeta (1996)
Antal sidor: 26
ISBN: 9177124928
Låna på bibliotek eller köp begagnad

zp8497586rq

Huset i dimman

Vilke har precis flyttat till en stor fin lägenhet i Vaxholm, tillsammans med sin mamma och pappa. Vilke är en blyg kille, som tycker att det är skönt att vara ensam och till exempel föra statistik över antalet bilar på färjorna. Men vi möter Vilke när han upplever ensamheten som ett tvång. Utåt sett bor han i en välmående kärnfamilj, men innanför hemmets väggar rymms alldeles för mycket skrik och bråk mellan föräldrarna för att Vilke ska våga ta hem några kompisar och bygger istället upp en mur kring sig.

Men under en ensamvandring i Vaxholm råkar Vilke stöta på den lilla butiken Hammars Antik & Kuriosa och dess ägare, en äldre lite märklig men snäll, man. Hammar räcker ut en hjälpande hand mitt iallt kaos och blir någon som frågar hur Vilke har det.

Huset i dimman påminner om en annan bok, Det gömda huset. Handlingen och böckernas teman är mycket lika. Men Det gömda huset handlar om en flicka som ses som avvikande för att hon är utåtagernade medan Huset i dimman handlar om en pojke som är inåtvänd. Det är lite intressant att böckerna är så lika, men att det i den ena ses som problematiskt att en flicka tar för mycket plats och i den andra att en pojke tar för lite plats. Samtidigt låter båda böckernas författare barnen ha kvar sin karaktär och de blir stärkta i sina roller utan att tvingas ändra sin personlighet vid böckernas slut. Även om det ses som avvikande att vara pojke och blyg respektive flicka och rivig får vi ändå med oss budskapet att det är okej att vara som man är.

Huset i dimman ger en trevlig lässtund och lite upprättelse till alla blyga barn. Samtidigt måste jag göra en invändning mot bokens slut. Under konflikten mellan föräldrarna flyr pappan fältet och åker till Thailand och mamman stannar hemma, tar hand om allt och mår dåligt. Boken lyfter normer kring familjen, men trost det känns slutet lite för traditionellt och låter kärnfamiljen självklarhet vinna över ett kanske mer jämställt och fantasifullt slut. Trots att att pappan struckit iväg utan att säga ett ord blir han förlåten direkt när han kommer hem och familjeidyllen startar igen. Det köper jag inte riktigt.


Huset i dimman
Författare: Cecilia Davidsson
Förlag: Alfabeta (2011)
Antal sidor: 128
Rekommenderad ålder:  9-12 år
ISBN: 9789150113747

Köp: t.ex. på Adlibris eller Bokus

zp8497586rq