De svältande barnen i Afrika

Vad hände egentligen med barnen i Afrika? De som svalt när man var liten? Min enda bild av Afrika som liten var att det fanns en massa barn där som bodde i lerhyddor och som hade ont om mat och kläder. Nyhetsinslagen om svältande barn duggade ganska tätt, som jag vill minnas det. Och varje gång satt jag där och tittade på TV-skärmen för att se om något av barnen hade på sig mina gamla avlagda kläder. För så var det ju: det som kunde undvaras, inklusive mina för små tröjor, skulle skänkas till barnen i Afrika.

Nu vet jag ju att Afrika inte är så litet att det bara består av några enstaka lerhyddor. Jag vet också att inte alla barn svälter. Men vad som är lite märkligt är att när nyhetsinslagen om svältande barn i Afrika började avta ersattes de inte direkt av någon annan bild av Afrika. Det märkliga i det hela är hur en hel världsdel kan kategoriseras in i ett så litet svält- och nödfack. Det känns därför väldigt spännande att det är just Afrika som belyses extra denna omgång av Bok- och Biblioteksmässan. Kanske kan det föra med sig att vi får upp ögonen för något annat än svältande barn.

Det är ju lite orättvist att påstå att svenska författare inte uppmärksammar afrikanska länder alls. Vi har ju till exempel Henning Mankell som skriver om och delvis lever i Moçambique samt  Mekka Lind som skrivit ett par barnböcker med afrikanska barn som huvudkaraktärer. Här på Barnboksprat kommer vi även att ge fler exempel under den här veckan med afrikafokus. Men det finns ju förstås en del skillnader mellan att läsa böcker av svenskar som skriver om Afrika jämfört med afrikaner som skriver om Afrika. Den största skillnaden, som jag ser det, är att för en svensk författare är Afrika en möjlig miljö vid sidan om den svenska miljön där miljöbytet kan ge ett magiskt skimmer. En afrikansk författare däremot har Afrika som en mer självklar omvärld och behöver inte skapa något extra fokus på Afrika som exotisk miljö. Om en person från ett annat land skulle skriva om Sverige, skulle det säkert finnas med flera naturskildringar och säkert en och annan älg. På samma sätt skriver svenskar, som tar in en afrikansk miljö, ofta om fattiga barn.

Barnlitteratur pÃ¥ danska – testa dina kunskaper

Nu har vi pÃ¥ Barnboksprat pratat lite extra om dansk barnlitteratur ett tag och vill passa pÃ¥ att avsluta detta fokus med ett quiz. Här kan du prova dina kunskaper om barnlitteratur pÃ¥ danska. Fyll i de alternativ du tror är rätt. När du är färdig trycker du pÃ¥ ”Visa resultat” sÃ¥ fÃ¥r du fram ditt resultat.

______________________________________________

[QUIZZIN 2]

Såhär i valtider

Det här är inte en partipolitisk blogg och det här är inte ett partipolitiskt inlägg. Men här kommer en liten röst för barnen. Jag skulle vilja prata lite om två böcker som ger perspektiv bland all pajkastning bland vuxna politiker och debatter om stulna chokladbitar, om två böcker som istället lyfter barnen i det moderna samhället.

Först ut är den föräldralösa flickan Momo i Michael Endes bok Momo – eller kampen om tiden. Hon bor ensam i en liten byggnad vid en övergiven amfiteater. Men hon har ändÃ¥ människor runt sig hela tiden. För Momo är fenomenal pÃ¥ att fÃ¥ tiden att gÃ¥ pÃ¥ bästa möjliga sätt. Hon har dessutom en underbar förmÃ¥ga att lyssna pÃ¥ människor. Hon ger dem av sin tid för att bara lyssna och fÃ¥r pÃ¥ det sättet ett lyckligt och rofullt folk kring sig. Barnen leker med henne och de vuxna lÃ¥ter henne lyssna pÃ¥ dem. Hennes tvÃ¥ närmsta vänner, Gigi med alla berättelserna och den kloke gamle Beppo, finns heller aldrig lÃ¥ngt bort.

Men allt förändras när de gråa herrarna kommer. Likadana, med hattar, gråa kostymer, grå hy och cigarrer i munnen dyker de upp med ett enda syfte: stjäla tid från folk. De är listiga dessutom och lyckas lura människorna att själva lämna över sin tid genom att få dem att tro att de kan spara sin tid till ett bättre tillfälle. Vad folket inte vet är att all den sparade tiden konsumeras upp av de gråa herrarna. Ju mer människor som lämnar bort sin tid, desto snabbare sprider sig det stressade beteendet. Det finns inte längre någon tid till att njuta på caféer, umgås med vänner eller ta hand om sina barn. All tid måste användas effektivt för att sparas in. Momo märker hur det blir tommare och tommare runtomkring henne och inser att hon och de som fortfarande finns kvar vid hennes sida måste göra något för att stoppa stressen. Men vem ska stoppa de gråa herrarna när ingen har tid att lyssna på de som står emot?

Kronotopen ligger nÃ¥gon stans i fantasin, eller mitt i vÃ¥r nutid. Det kan vi själva välja. Men det är väldigt svÃ¥rt att inte träffas av den här berättelsen. Momo ser rakt in i oss och tvingar oss att stanna upp och se oss omkring. Jag skulle säga att det här är en bok frÃ¥n yngre tonÃ¥ren. Men uppÃ¥t finns det inte nÃ¥gon begränsning i Ã¥ldern. Det här är bÃ¥de en barnbok och en vuxenbok. Jag har inte läst Momo – eller kampen om tiden för mina barn, men jag har däremot Ã¥terberättat den för dem. Numera har jag Momo sittandes pÃ¥ min axel och när jag glömmer bort henne dÃ¥ och dÃ¥ brukar mina barn pÃ¥minna mig. ”Mamma, har de grÃ¥a herrarna stulit din tid nu eller?”. SÃ¥ kan jag varva ner och tänka efter lite, varför stressar jag egentligen, vad är det för tid jag sparar och till vad?

Det finns också en väldigt intressant bilderbok med samma tema: Måste ha mer! av Ann Hingström och Erika Kovanen. Boken berättas genom ett litet barn och handlar hens familj och vänner. Gemensamt för dem alla är att de har för mycket av en del saker och för lite av annat vilket gör att ingen någonsin är nöjd. Alla verkar ha för mycket saker, men vill ändå ha mer. Alla har för mycket önskemål, men för lite ork. Alla stressar de för mycket och har för lite tid.

Min mamma har ingen tid.
Min pappa har inga pengar.
Benjamin har ingen makt (över sitt liv) och ingen flickvän.
Helena har inte lockigt hår och ingen midja.
Jag har ingen lust.
Det har inte min lillebror heller.
Celsius är knappt vaken en timme om dagen.
Greta har ingen swimmingpool.
Emmy har ingen pappa (vad hon vet i alla fall).
Min mormor har ingen ork.
Min morfar känner ingen glädje längre.
Min farfar har ingen båt.

På ett sett är det lite tragiskt att läsa om de här människor, men parodin på vårt stressade samhälle är samtidigt väldigt humoristiskt. Boken är dessutom väldigt vacker. Det är ett väldigt schvung i texten med sin takt och upprepande stil. Bilderna är skapade med starka färger och mycket liv. De är väldigt innehållsrika och berättar en hel del i sig själva. Även det här är en bok som såväl barn som vuxna kan ha stor glädje av.



Momo – eller kampen om tiden
Författare: Michael Ende
Svensk text: Roland Adlerberth
Förlag: Berghs
Antal sidor: 311
ISBN: 9789150216547
Köp: jämför priser

MÃ¥ste ha mer!
Författare: Ann Hingström
Illustratör: Eva Kovanen
Förlag: En bok för alla
Antal sidor: 28
ISBN: 9789172214026
Köp: jämför priser

Mumindalen: En läskig fantasivärld mitt i verkligheten

Som barn var jag riktigt rädd för Mumins värld. Därför känner jag mig själv lite förundrad över hur mycket jag uppskattar Muminböckerna nu. Det är inte så att de blivit mindre läskiga, de är fortfarande riktigt läskiga, eller kanske
snarare läskiga på riktigt. För Tove Janssons värld berör på ett väldigt speciellt sätt. För att en bilderbok ska kännas läskig räcker det inte med att det finns en massa läskiga typer i den. Det som jag tror gör att Muminböckerna kan betraktas som läskiga är att stämningen går att känna igen från det verkliga livet. Mimindalen är mörk, men inte för mörk. Några händelser är lite magiska, men mycket är också väldigt verklighetstroget. Det finns en del otrevliga typer och en del snälla, men de är aldrig helt onda eller helt goda. Hela tiden detta täta samspel mellan fantasins och verklighetens värld. Som barn var jag mest bara rädd för den här världen, men som vuxen har jag lärt mig att tycka om den med viss rysning genom kroppen.

I Hur gick det sen?: boken om Mymlan, Mumintrollet och lilla My är den här känslan, av såväl underbar fantasi som verklig vardag, väldigt tydlig. Det är dessutom en intensiv blandning av becksvart mörker och solvärmande ljus. Mumintrollet har varit och handlat mjölk och på vägen hem finner han Mymlan i tårar. Mumintrollet får veta att Lilla My är försvunnen, varpå de startar ett stort räddningsuppdrag. Trots att de inte har någon aning om var Lilla My är har de inte svårt att hitta på ställen att leta på, både i verklighetens och fantasins dimensioner.

Den värld som skapas i samspel mellan Tove Janssons olika former av fantasi och kreativitet, dels i texten dels i bilderna, skapar ett unikt konstverk.

I det här konstverket som presenteras i Hur gick det sen?: boken om Mymlan, Mumintrollet och lilla My får dessutom läsaren/lyssnaren lov att vara med aktivt. I varje blad i boken finns det nämligen ett hål som ger en viss hint om vad som kommer att hända på nästa sida. Med hjälp av texten, som är på vers, uppmuntras vi dessutom att själva gissa historiens fortsättning.

Med den här boken skickar distributören Bulls Presstjänst en inbjudan att besöka deras muminmonter på Bokmässan i Göteborg 23-26 september. Det går bra att gå dit för att titta på och diskutera Tove Janssons verk, eller tävla om glass och resor.

Läs mer om muminmontern här.

Pressbild från Bonnier Carlsen

Hur gick det sen?: boken om Mymlan, Mumintrollet och lilla My

Författare och illustratör: Tove Jansson
Förlag: Alfabeta
Antal sidor: 32
ISBN: 9789150104004
Köp: jämför priser

Nu har vi en vinnare av ”LÃ¥t alla vara med– tillsammans är vi starka: Rosa-Emma”!

Nu har vi fått fram en vinnare av boken Låt alla vara med– tillsammans är vi starka: Rosa-Emma. Vinnaren utsågs med hjälp av tärningskast och är: Viktoria Golebiowski Olsson

Barnboksprat säger grattis till henne och hoppas att boken ska finna sig väl hemma hos henne!

Se tävlingen här