En odödlig tomte lämnar spår

En finstämd gammaldags saga där man förstår att tomten har egenskaper som ingen annan; han ger frid, uppmuntran och hopp, pysslar och myser. Tomten är vän med alla djuren på gården, går runt i uthus och bodar – det är hans domäner sedan urminnes tider. Även människornas boning besöker han, men de sover, ingen människa har någonsin sett honom, bara spåren som han lämnar.

Riktiga små tomtar som vakar över djur och människor, gård och hus – finns de? Ja, om man lyssnar till gamla sägner och skrönor och riktigt håller sina sinnen öppna så kan man nog ana att de finns där – de lämnar nämligen spår – i alla fall om man får tro Astrid Lindgren, min farmor och en mängd andra människor från en annan generation som kunde konsten att berätta om de grå små odödliga varelserna med röda luvor. Men folktrons tomtar var inte alltid enbart vänliga, de kunde bli lite stötta och vreda då och då. En liten extra gnutta fantasi skadar inte när man ska förmedla fenomenet till den yngre generationen. De kan finnas lite var stans de där små.

Astrid Lindgren skrev berättelsen Tomten är vaken omkring 1960 men den är aldrig tidigare utgiven på svenska, berättelsen skrevs och gavs ut för utländska förlag, då illustrerad av Harald Wiberg. Originalmanuset återfanns för några år sedan och nu kan vi med hjälp av Kitty Crowhters bilder hålla berättelsen om den klassiska tomten levande ännu en tid.

Det är en kall vinternatt med mycket snö, månen lyser, på gården ute i skogen sover alla. Men i en vrå på höskullen finns en mycket gammal tomte, han är vaken. Nu är hans tid inne, alla gårdens djur ska han besöka, prata lite, tyst på tomtevis, på ett språk som bara djuren kan förstå. Tassa omkring, pyssla om och mysa runt. In i alla husen går han, i snön finns spåren kvar. Djuren tar emot honom när han kommer, de känner sin vän. Men människorna sover – dem kan han inte prata med. Han skulle gärna vilja prata med barnen, men de sover ju – som barn gör på natten.


Det är en fin och sammanhållen berättelse som slutar som den börjar, för att lätt kunna börja igen och igen. Budskapet är enkelt; vänskap, trygghet, upprepning – någon finns där och ser till allt och alla i mörkaste vinternatten, alla andra årstider också – dag ut och dag in, utan att vi märker det. Text och bild förmedlar ett märkligt, nästan magiskt, lugn.

Kitty Crowther lyckas förmedla tomtekaraktären så som jag själv uppfattar den: som rysligt gammal och nästan organisk – kanske är näsan lite väl lång för att helt motsvara min tomtebild. Även det grågrönblå vinterljuset som måne, skog, kyla och snö bildar i olika varianter beroende på plats har hon fångat.

Det jag känner mig lite främmande för är att tomten tar av sig kläderna, kryper i säng och läser en bok – det ingår liksom inte i min tomteuppfattning.


Kanske är inte allt begripligt för målgruppen, det är lite gammaldags – men å andra sidan är tomten både gammaldags och lite obegriplig – hur som helst är det en mysbok om en liten doldis. Glädjande är det att berättelsen har fått komma tillbaka till oss att förvalta.

 

 

Titel: Tomten är vaken
Text: Astrid Lindgren
Bild: Kitty Crowther
Förlag: Rabén & Sjögren  (2012)
ISBN 9789129680935
Antal sidor: 24
Jämför priser 
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Julförberedelser

En liten argsint tomte, en storfamilj av kaniner i flera generationer, tillfälligheter, traditioner och decenniers sagobilder mixat och sammansatt till en saga i 25 kapitel om våra västerländska traditioner inför och under julen. Saga, realitysåpa, deckargåta, parodi – eller trådar för sagoläsaren att nysta vidare i inför julen tillsammans med barnen.

Hustomten Vrese håller till på en övergiven gård, där möbler och ting lämnats i bostadshuset. Under sin dagliga runda räddar han en humla, som han tar med till sin inredda hundkoja och pysslar om, annars är han tvär och vresig mest hela tiden och vill helst vara ifred. Dagen är den första december, och då tänder han ett ljus – oavsett vilken veckodag det är. Men det går inte så bra för den argsinta tomten: när han ska tvätta sina vantar och sin luva får vinden tag i dem och de försvinner.


I en annan del av skogen bor en kaninfamilj, i hålan sjuder det av aktivitet – de vuxna pysslar med sitt och barnen leker vilda lekar. Mamma kanin skickar ut ungarna och säger att snart är det vinter. Det är så allting börjar, ungarna vet inte vad vinter och snö är men går ut för att vänta på det mamma säger ska komma snart. Det är då de finner: först något rött – som nog är en huvudsak, och sedan två av något – som man nog kan stoppa saker i och så en fyrkantig sak med krumelurer på. Med lite list kan man klura ut att samtliga ting har med tomten och julen att göra.

’Barnen’ bär hem sina fynd för att få hjälp att förstå vad det är de har funnit. Och så går decemberdagarna medan kaninfamiljen samlar ledtrådar. Ryktet sprider sig i skogen och bit för bit vidgas deras kunskaper, det handlar om en tomte som ska komma och om julen, det ena ger det andra, och ska någon komma så måste man förbereda sig: det ska bjudas på godsaker, göras fint, diktas visor och tal… Och så kommer äntligen snön.

I hundkojan ligger den vresige tomten i sin säng, avsnittet har nummer tretton: en stjärna lyser starkare än de andra, faller och förvandlas till en kvinna i vitt med vingar och ljus i håret. Omgiven av ett stort ljus bjuder hon på kaffe, bullar och pepparkakor, säger till tomten att han inte ska vara rädd och berättar den glada nyheten att han ska få barn. Och att han blir snäll om han tar en till pepparkaka! Det må vara en tomtedröm eller ej, men det är just detta sammelsurium som präglar hela historien – som pågår som ett sökande och ett konstruerande av ett julpussel bestående av alla bitar som tänkas kan.

En lek med språkliga uttryck, invävda talesätt och en mix av traditioner och julförberedelser, som pågår utan att kaninfamiljen egentligen vet varför, för tankarna till att allt är en konstruktion samtidigt som den relaterar till vår mänskliga tillvaro före jul och vår vilsenhet i att förmedla, och kanske förstå, vad vi egentligen firar/väntar på/sysslar med. Helt enkelt vad som egentligen sker under tiden före den 24-/25:te och varför.

Till Ulf Starks textberättelse hör Eva Erikssons bildberättelser – ja, de är på ett märkligt sätt flera; en hel väv med spår av traditionella sagor som följt med eller uppdaterats under decennier. Lättast att relatera till är Beatrix Potters djursagor, Nalle Puh och hans vänner, Pricken, Alice i Underlandet, Elsa Beskows Ocke, Nutta och Pillerill och Tomtebobarnen. Sagovärlden är trots allt inte så stor.

Med alla referenser från sagor, traditioner och verklighetens julförberedelser är jag en aning skeptisk mot denna kapitelbok som slutar med en julotta för alla födda barn i en ljusstrålande isigloo, anordnad respektive byggd av tomten för kaninfamiljen och skogens djur. Men om man accepterar att läsningen ställer krav, är beredd att ge stort utrymme för dialog där man diskuterar egna traditioner och reflekterar över händelserna i de korta kapitlena, som är tänkta att läsa dag för dag, kan det bli en riktigt mysig och lärorik ’i väntan på julen saga’ för både läsare och lyssnare.

Kapitlen kommer även att finnas som julkalender på bokus.com och på rabensjogren.se.

 

Titel: Jul i stora skogen
Text: Ulf Stark
Bild: Eva Eriksson
Förlag: Rabén & Sjögren  (2012)
ISBN 9789129681062
Antal sidor: 101
Jämför priser
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Snömannen

Eva Susso och Benjamin Chaud visar oss att Snömannen kan vara en vänlig figur. Han kan vara någon som bjuder på grankotts- och blåbärssoppa  när man har varit ute och åkt snowboard med sin bror och gått vilse. Han kan ha en farfar som gillar att tälja träugglor, och som husdjur kan han ha en get, som han mjölkar… Det främmande kan förstås göra en lite på sin vakt ändå, det är ju inte varje dag man hamnar hemma hos en Snöman, trots allt. Då är det ju skönt om Snömannen fnittrar gulligt, är vegetarian och har ett skojigt och charmerande språk:

”Vad fint Snömannen bor, säger Max, nästan som i ett hus.
Här kan vi bo, säger Uno.
Men bara på låtsas, säger Max.
Tycker du om oss?
Yetin pletin plack, säger Snömannen och fnittrar.
Sen känns allt liksom roligt.”

Snömannen har burit hem Max och Uno till sin grotta.

Snömannen är en tämligen oemotståndlig liten historia, ett äventyr som kan passa både små och större förskolebarn. Syskonen Max och Uno gestaltas fint i både text och bild, och även om historien berättas i tredje person så är det Max, den yngste, som vi kommer närmast. Susso balanserar skickligt det spännande – som inte tippar över och blir skrämmande – med det varma, humoristiska och bekanta.

Benjamin Chauds illustrationer är som alltid välgjorda, stilsäkra, lättillgängliga… På förlagets hemsida kan man läsa om honom: ”Han är en av Frankrikes mest kända och omtyckta illustratörer. Han säger: ’Sedan 1999 bor jag i Marseille. Jag ritar för att flickor ska tycka om mig. Jag tycker om berg också.’ Hm. Ja, bilderna tycker jag i alla fall mycket om!

Max och Uno går vilse.

(Chaud har nu även debuterat som författare. Hans bilderböcker Min kanin Sockan och Björnens sång har också de utkommit på Rabén och Sjögren. Helena Ferry har skrivit om båda titlarna här på bloggen; följ länkarna.)


Snömannen
Författare: Eva Susso
Illustratör: Benjamin Chaud
Förlag: Rabén och Sjögren (2012).
ISBN: 9789129680621
Sidantal: 32.
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris.

Snart har vi en baby!

Min biblioteksräd efter syskonböcker resulterade ju i endast ett hemlån, nämligen den gamla klassikern Snart har vi en baby! av Gunilla Hansson. Det är en kartongbok med tjocka sidor, men ovanligt innehållsrik för att vara en sådan bok. Jag kände på mig att den skulle passa oss bra och den blev verkligen en smash hit, så jag har nu klickat hem ett eget exemplar.

Handlingen i korta drag: Egons mamma har en bäbis i magen. Egon har en massa funderingar och får svar på sina frågor. Sen är det dags, Egon får en lillasyster!

Ganska mycket fakta, men på ett enkelt sätt.
Den här boken tycker jag passar utomordentligt för barn som ska få sitt första syskon. Jag gillar att den innehåller fakta, utan att bli för detaljerad, men allra mest att den håller en huvudsakligen positiv ton kring hela att-få-syskon-spektaklet. Väldigt många andra syskonböcker fokuserar ju på syskonsvartsjuka eller hur jobbigt det är att ha en bäbis, och visst, det är väl bra att förbereda det blivande storasyskonet på det, men samtidigt känner jag mig tveksam till att gå på alltför hårt om sådant om nu barnet självt har en positiv bild av att få syskon. Det har i alla fall min snart fyraåriga dotter och jag vill inte bombardera henne med alltför mycket negativa tankar och idéer. Däremot kan jag tänka mig att vi får stor glädje av böcker om syskonsvartsjuka och rivalitet sedan när hon själv upplevt det och behöver bearbeta det på olika sätt.

Mamma har en bäbis i magen!
Har Egon det också?

Jag tycker också om att boken låter barnet få känna sig smart ibland. Jag tänker särskilt på när frågan ställs om Egon också har en baby i sin mage (se bild till höger). Då svarar min dotter genast ”Nääää, det är ju bara mammor som kan!” Men kanske tycker Egon precis som hon själv att det är roligt att låtsas att en har en bäbis i magen, precis som mamma.

Avas allra, allra mesta favoritdel i boken är när telefonen ringer hem till mormor och Egon medan föräldrarna är på BB. Det är bäbisen som skriker i luren! Av någon anledning tycker Ava att det är hysteriskt roligt, så detta parti brukar vi läsa om ett par gånger och härma bäbisens skrik.

Ava tycker det är jätteroligt
när bäbisen ringer till Egon!

Jag är inte 100% kompis med språket alla gånger, men det gör inte så mycket, för den här boken passar bra att läsa nästan ordagrant och göra lite egna avvikelser, tillägg och ändringar. Förutom vissa komplement, som att flika in personliga reflektioner och knyta an till Ava, byter jag konsekvent ut ordet ”baby”, som känns väldigt onaturligt i min mun. Jag vet knappt ens hur jag ska uttala det – bejbi, bäby..? – och väljer hellre att säga ”bäbis”.

Jag förstår mycket väl varför denna bok är populär nog att motivera nytryck. Vill man ha en ”vanlig” syskonbok, så är detta nämligen en riktigt bra sådan. Den är inte den mest nyskapande, originella syskonboken, men den kommer ju undan med det i och med att den är en klassiker. Jag kan tänka mig att det är svårare att få en ”vanlig” syskonbok utan särskild edge utgiven idag. Men ibland är det vanliga och väntade precis det man vill ha.


Snart har vi en baby!
Författare & illustratör: Gunilla Hansson
Förlag: Rabén & Sjögren (nyutgåva 2008)
ISBN: 978-91-29-66789-9
Antal sidor: 16
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Only väg is upp

Augustnominerade Only väg is upp av Emmy Abrahamson blev jag sugen på efter att ha varit på ungdomsboksfrukost hos Rabén & Sjögren – och sedan naturligtvis ännu mer sugen efter nomineringen. Nu har jag läst och njutit!

Boken är alltså första delen av tre om Filippa Karlsson som åker till London efter gymnasiet. Hennes mål är att hitta en cool engelsk pojkvän och att komma in på anrika Royal Drama School. Dessutom måste hon såklart fixa en del praktiska saker som bostad och försörjning.

Jag har extra stor behållning av boken, eftersom jag också åkte till London efter gymnasiet. Många av Filippas upplevelser känner jag igen. Jag har också varit på intervju och tester hos kontorsbemanningsföretag – men i mitt fall slutade det med ett bra skrivhastighetstest (Filippas går inget vidare, men hon hittar på ett fint CV i stället…) fast ändå inget jobb, utan det blev caféjobb i stället. Jag har också hängt på pubar och klubbar och bott dyrt och obekvämt. Fast Filippa hittar ganska snabbt ett boende som verkar rätt schysst, förutom den lilla detaljen att hyresvärden är både galen och våldsam. Men jag känner igen det där med att en skum kille kommer och knackar på dörren för att be om hyran. I vårt fall bodde vi sju personer i en trea, jag delade rum med tre andra och säng (queen size, skulle jag tro) med en killkompis (!), i heltäckningsmattan hade vi dessutom inneboende i form av larver och på balkongen förvarade värden sina vinterdäck. När min pojkvän kom på besök från Sverige sov vi tre i sängen… Så Filippas egna rum känns som en främmande lyx för mig. :) Men jag betalade ”bara” £60 i veckan.

Filippas pojkvänsjakt går inget vidare, killarna är antingen falska svin eller bara fel. Jobbet blir till en början ganska hemskt, eftersom ragatan from hell styr och ställer över avdelningen Filippa hamnar på. Hon har redan bestämt sig för att Filippa är värdelös, utan att ge henne en chans. Fast det stämmer visserligen att Filippa mest är intresserad av att få tiden att gå, medan det ser ut som att hon jobbar…

Scenskolan går det bättre med. Efter tre auditions kommer Filippa in! Och ungefär där slutar boken. I nästa bok får vi veta hur det går med utbildningen: Stjäla the show, kommer i april. Jag vill läsa den!

Jag kommer inte att bli besviken om Emmy Abrahamson kammar hem August-priset för Only väg is upp. Det är en härlig bok som jag gärna rekommenderar – framför allt till alla som någon gång bott i London, eller fantiserat om att göra det.


Only väg is upp
Författare: Emmy Abrahamson
Förlag: Rabén & Sjögren (augusti 2012)
ISBN: 978-91-29-68350-9
Antal sidor: 234
Smakprov: smakprov.se
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris. Finns även som e-bok.