Legenden om en mossig dvärg eller ett spännande äventyr?

Jag har precis läst fjärde delen i legenden om bergsdvärgen Tanarog för mina barn. Det är en lite mysig fantasyserie om Tanarog och hans vänner skogsflickan Aina och den gamla levande eken Bladhus, som tillsammans ger sig ut på äventyr.

Tanarog är kortvuxen, lite klumpig och hör egentligen inte riktigt hemma ute i de djupa skogarna och vida slätterna. Men han lyckas ändå komma långt ut i sina äventyr och ju längre man läser i boken desto tydligare visar författaren hur långt man kan komma enbart med godhet, som här personifieras i Tanarog, en mästare på att visa just godhet och välvilja mot andra individer trots att vissa av dem verkar riktigt läskiga.

Men hur snälla, mysiga och spännande böckerna än må vara har såväl jag som mina barn lite svårt att känna med Tanarog. För mina barns del kan det bero på att Tanarog ser ut som en gubbe och för min del att jag tycker att han är en aning mossig och patriarkal. Till exempel beskrivs Tanarogs vän Aina, genom Tanarogs repliker, dels som något vackert att titta på, dels som någon som behöver hjälp att hålla ordning på sig, och det är jäkligt irriterande. Men trots att varken jag eller mina barn är så förtjusta i huvudkaraktären är det ändå inte dåliga böcker. Mina barn är snarare väldigt förtjusta i serien. Det är stort fokus på vännernas gemensamma äventyr och där tänker man inte Tanarogs utseende eller attityd. Så, om jag fick bestämma hade fokus i berättelsen legat på skogsflickan Aina istället för bergsdvärgen Tanarog eftersom hon är mycket häftigare.

Läs tidigare inlägg kring Legenden om Tann


Legenden om Tann: Nidaros vrede
Författare: Niklas Krog
Illustratör: Johan Egerkrans
Förlag: B Wahlströms (2011)
Antal sidor: 100
ISBN: 9789132159770
Köp:  t.ex. från Adlibris eller Bokus

zp8497586rq

Barnradion

I dagens utbud av medier för barn har jag en känsla av att radion har hamnat rejält i skuggan. Vad har radion att komma med jämfört med andra medierande apparater, där man ofta kan välja både ljud, bild, film, spel, musik, text och språk, samt att vara aktiv eller passiv? När man lyssnar på radio utgår man från sinnet hörseln, man lyssnar.

Jag blev inbjuden till ett seminarium ”om radions betydelse för barn”, spännande tyckte jag, som gärna lyfter fram berättande och lyssnande i olika sammanhang. Efter en del förberedelser, bland annat ägnade jag en dag åt att lyssna den helg då barnen ’tog över’ P4 och gjorde en del sökningar på nätet, begav jag mig till Stockholm.

En av seminariets frågeställningar löd: ”Vad har radion, lyssnandet och det muntliga berättandet för roll i barnens verklighet?” Medverkade gjorde, förutom radions egen personal, föreläsare från Stockholms universitet. Kajsa Ohrlander talade bland annat om barns delaktighet generellt och om att delaktigheten alltid är relaterad till någon typ av utveckling, och vidare handlar om en kommunikativ relation. Malena Janson lyfte fram olika varianter av barnperspektiv som berättargrepp, problematiserade generaliseringar av barn, och berättade om barns delaktighet i radio och TV under olika årtionden. Hon ifrågasatte också begreppet ”kvalitet” inom barnkulturen. Frågan vi åhörare fick att ta med oss löd: ”Vad är bra barnprogram, och varför är de bra?” ’Delaktighet i förändring’ kan noteras som nyckelbegrepp för dessa båda föreläsare den dagen.

Ulla Sundberg fokuserade på berättandet och vikten av barns tillgång till ett språk, och på språkutveckling och ordförståelse. Hon talade om associativa nätverk; uttryck (ord kanin), referent (allmän bild på en kanin vilken som helst) och begrepp (representant bild på ’Kalle Kanin i den tecknade sagan’). Jag tänker semiotik och att denna företeelse är tidlös eller kännetecknar ett oföränderligt förhållande.

Det är här vi möts: för att ord ska få en innebörd och kunna utvecklas i nya sammanhang krävs egna referenser och inre bilder, radiolyssnande kräver erfarenheter, dessa kan komma från bilder eller den egna verkligheten. Men när man ständigt matas med ljud och bild tillsammans hur går det då med fantasin, kreativiteten, föreställningsförmågan och den inre koncentrationen? Hämmar ständigt färdigsammansatta intryck från olika håll den egna erfarenheten och skapandet av egna referenser – den egna referensbanken?

Radiolyssnande utvecklar: de inre bilderna/minnena man har att relatera till utifrån egna eller förvärvade erfarenheter kopplas upp; lukt, smak, rörelse, syn, känsel, känslor och andra ljudminnen aktiveras. Att få utgå från den man är, där man är, i sin egen utveckling utan ständig inblandning av färdigpaketerade sammansättningar, tror jag är viktigt. Så långt om lyssnarupplevelsen.

Barnradiopersonalens uppgift för dagen var att berätta hur de/barnradion med sitt utbud matchade forskarnas tankegångar. Det framhölls att vi är ensamma världen om att ha ett barnutbud på radio. Ett viktigt budskap var ’det icke-kommersiella’; det breda utbudet och barns växande lyftes fram, och deras delaktighet presenterades. Vi lyssnare fick ett par smakprov på radioteater: vid det första tillfället dämpades belysningen, först satt alla andäktigt lyssnade men efter en stund märktes en viss svårighet att behålla koncentrationen – intressant. Till inslagen med barnreportage och sagoläsning visades några bilder – och så var magin bruten.

Sveriges Radio har breddat sitt utbud och tagit ett kliv in i den digitala världen. Under länken www.sr.se hittar man barnradion, där sagor, teater, musik, reportage och nyheter varvas med exempelvis spel och pyssel.

Om man klickar på den lilla blå apan i fönstrets övre menyrad  kommer man till barn och junior, där hittar man en större apa att klicka på – ja, just det klicka, på gott och ont är vi inne i datavärlden och trots viss kritik så erkänner jag användarvänlighet för tänkt målgrupp och ett brett utbud med ett stillsamt bildflöde/-användande.

Visserligen sker aktiviteten på sajten på mottagarens villkor och det finns ’inga’ ekonomiska intressen, med hänvisning till påståendet att Sveriges Radio är ”ett viktigt alternativ till det kommersiella barnutbudet”, men någon annan än barnet har gjort urvalet, valt vad som är bra och följer ’bra för barn normen’.

Självklart inser och tycker jag att vi måste leva i nuet och använda oss av de möjligheter som bjuds. På den outsagda frågan om radion har något att erbjuda dagens barn svarar jag: Ja! Ljudets universum är obegränsat för de flesta och man kan förflytta sig vart som helst på sina ’egna villkor’.

Temat döden inom barnbilderböcker

Jag skriver B-uppsats på min kurs i litteraturvetenskap just nu och har inriktat mig på temat döden inom barnbilderböcker. Jag trodde i min enfald att det skulle vara svårt att få tag i böcker men det finns faktiskt en hel del och ämnet är inte alls tabu. Från tankar om livet och döden till djupaste sorg – precis som livet kan vara är de skildringar som jag stött på.

Som många andra småbarnsföräldrar så tror jag de flesta kan känna igen sig då jag säger att barn redan börjar fundera över döden i 3 års ålder. De kanske frågar varför det ligger en död fågel i trädgården och varför den dog. De kanske undrar var mormor är nu när hon är död osv. Jag har plockat ut tre böcker som riktar sig till lite större barn, 5-8 år och är alla väldigt olika. För många av oss människor är det viktigt med ritualer och ceremonier vid sorg och så är det naturligtvis för barn också. Det är ett sätt att hantera sorgen.

I Mitt svarta liv av Amanda Eriksson så handlar det just om ritualer. Ett barn, som jag förmodar är en flicka, följer med sin mormor på mormoders kusins begravning. ”Efter begravningen blev alla glada”, står det i texten och det är lite uppsluppen stämning efteråt. Det visas i både bild och text då mormor skrattar medan hon står med andra släktingar och pratar. Att det faktiskt kan vara en riktigt trevlig upplevelse förstärkts då flickan kommer hem till morfar och utbrister; ”Du missade världens fest”.
Nu tycker inte morfar om begravningar men han har hittat en död mus och flickan bestämmer att de ska begrava musen, precis som på en riktig begravning. Sagt och gjort, en hel massa saker ska vara iordning innan. Vänner och familj bjuds in och det blir en fin ceremoni ute i trädgården då musen ska begravas. Men så plötsligt blir allt så verkligt för den lilla flickan då hon inser att den lilla musen aldrig mera kommer att få leva. Hon får springa iväg en stund då tårarna väller fram. Jag tycker det här var väldigt fint skildrat och hur olika vi kan uppleva sorg. Mormors gamla kusin väckte inga nära känslor hos barnet men hon fick genom leken leva ut de känslor och tankar hon ändå bar på och inte kunde kanske uttrycka i ord. När musen skulle läggas i den kalla jorden blev allt väldigt klart för henne var döden egentligen innebar. En mycket finstämd bok med roliga bilder att titta på.

Våra svenska barn möter ofta döden i samband med att ett husdjur dör eller en nära familjemedlem men runt om i världen dör människor också av svält, våld eller i krig. Jag fann en barnbok på biblioteket som handlar om Andra världskriget. Rose Blanche var en liten grupp av människor som satte sig upp mot Hitler. Alla avrättades.

Här får man följa en flicka som heter just Rose Blanche, samma som bokens titel, som lever i Tyskland just under pågående krig. Det berättas från ett barns synvinkel och det är endast vi vuxna, med facit i hand som vet historiens gång. Rose förstår inte allt som sker omkring henne då soldaterna tar över staden. En dag tar hon sig genom skogen och fram till ett koncentrationsläger där hon ser flera utmärglade människor bakom taggiga stängsel. Rose börjar gömma mat och medan hon själv blir magrare och magrare så ger hon bort mat till barnen på lägret. Så en dag försvinner Rose då hon är utanför de taggiga stängslen.
”Skuggor rörde sig bland träden. Det var svårt att se dem, men soldater ser fiender överallt…”
Befrielsen är alltså nära då det kommer soldater med andra uniformer och främmande språk men flickan kommer emellan en strid. Plötsligt finns inte flickan längre men våren kommer, blommorna blommar och livet går vidare. Varken i text eller i bild ser vi att flickan är död. ”Ett skott hördes” är det enda vi har som ledtråd. Det är sista bilden vi ser av flickan. Bokens sista blad är en vacker sommarbild, för övrigt är alla bilder i boken detaljrika och vackra, men sista bilden bär spår av taggiga stängsel som är sönder. ”Rose Blanches mamma väntade länge på sin lilla flicka”.
Min egen tolkning av boken är att den handlar om godhet och inte ondska. Flickan följde sitt hjärta av godhet men belönades med döden men en god gärning lever alltid kvar och vem vet hur många liv hon räddade genom att skänka mat från sin egen ranson. Kanske ingav hon också hopp till fångarna som mötte henne vid stängslet att det även finns godhet i världen.

Den sista boken jag vill nämna är den mest tragiska barnbok jag någonsin läst.
Farväl Rune av Marit Kaldhol & Wenche Oyen är en bok med inga försköningar eller tröst. Bilderna är dramatiska och ibland suddiga som minnesbilder eller drömsekvenser. Texten är egentligen utformad som en gullig saga vilket gör att kontrasten till den kalla verkligheten blir så brutal. Rune och Saga är bästa vänner och de bor grannar. Varje dag traskar Rune ut från sitt röda hus och går över till Sara för att leka. De drömmer om att gifta sig som vuxna. De leker mamma, pappa och barn tillsammans nere vid sjön. Men så blir Saras vantar blöta och hon måste hämta nya. När hon kommer tillbaka har Rune drunknat. Det finns ingen lindring i varken text eller bild. Rune är borta – för alltid. Det finns ingen tröst. Sorgen är så påtaglig – i både bild och text att jag fick tårar i ögonen och en klump i halsen medan jag läste. Den är så där kvävd och hemsk som sorg kan vara när man helt plötsligt mister någon man älskar. Förtvivlan i flickans ögon på en bild är väldigt påtaglig och fylld av ångest.

En svart-vit suddig bild av en naken ihopkurad pojke med en nalle i famnen får mig att tänka på vilken hemsk känsla det måste vara att stoppa ned ett barn i en kista. Jag känner stort motstånd till att läsa den här boken för mina egna barn och då är jag ändå öppen för att prata om det mesta. Men den här boken öppnar alla mina moderskänslor inför rädslan att förlora mina barn och den fruktansvärda känslan vill jag inte möta i en barnbok. Om en barnbok skapar ångest istället för en må bra känsla, ja då lägger jag den ifrån mig men i studiesyfte var den intressant att se vilka egna gränser jag hade i mitt läsande.

Mitt mörka liv
Författare & illustratör: Amanda Eriksson
Förlag: Natur & Kultur
Antal sidor: 26
Utgivningsår: 2007
ISBN: 9127105814
Köp: t.ex. på Adlibris

Rose Blanche
Författare & illustratör: Roberto Innocenti
Antal sidor: 26
Förlag: Raben & Sjögren
Utgivningsår: 1985
ISBN: 9129575443
Köp: t.ex. på Adlibris men finns bara i engelsk version där.

Farväl Rune
Författare: Marit Kaldhol
Illustratör: Wenche Oyen
Förlag: Fripress
Antal sidor: 26 sidor
Utgivningsår: 1986
ISBN: 91-7896-023-1
Köp: t.ex. på Adlibris men finns bara i norsk version där.

Jag ♥ I den tysta minuten mellan


Fjortonåriga Torvi har bott mer än halva sitt liv i Sverige med sin mamma. Barndomsminnena från Island, när hela familjen var tillsammans, är suddiga. Nu ska han åka dit alldeles själv och gå på sin pappas begravning.

Hur sörjer man en pappa som man egentligen förlorat för länge sedan? En pappa som lovade att komma, som fick Torvi och mamma att hoppas, men som svek. En pappa som gjort en så arg, så ledsen, så besviken. En pappa man ändå så gärna ville träffa igen.

Mötet med Island och släktingarna blir en resa genom dunkla minnen såväl som ett utforskande av både Torvis tonårsidentitet och av pappan, vars bild sakta träder fram tydligare. Kanske finns en väg till försoning och förståelse.

I den tysta minuten mellan är baske mig det finaste jag läst i år. Berättelsen tar ett stadigt tag om hjärtat och det stämningsskapande språket målar så vackra bilder både av Island och trasiga själar. Därför får den många hjärtan av mig.


I den tysta minuten mellan
Författare: Viveka Sjögren
Förlag: Kabusa böcker (2011)
ISBN: 9789173551663
Antal sidor: 180
Köp: t.ex. hos Adlibris eller Bokus

Viggos ord

Här hemma har vi bara läst en Viggobok tidigare; nämligen Viggo kan själv och den gillade vi. Tidigare i höstas, lagom till Viggos 25-årsdag kom så Viggos ord som är en bildordbok med faktainslag (och även lite skönlitterära inslag tycker jag). Mati Lepps illustartioner är som vanligt klockrena, jag gillar stilen, färgerna och humorn!

Den här boken kan man läsa/använda på många olika sätt. För de minsta fungerar den som en pekbok, sen kan man börja läsa texterna som finns där. För de större barnen kan den faktiskt användas vid läsinlärning också tror jag då alla ”ordboksord” är skrivna med versaler. Det är svårt att sammanfatta vilka ämnen ordboken rör sig kring med några få ord – det varierar så väldigt. Jag får nämna några få exempel helt enkelt: mat, trädgård och djur, badrummet och kläder. Bokens sidor varierar mellan berättande text om vad Viggo gör, känner och säger och faktasidor med bilder och ord.

Min personliga favoritsida är den där man ser Viggo sitta på golvet med sin mammas handväska och dess innehåll utspritt runt omkring sig. Han är iklädd mammans solglasögon och halsband och sitter och grejar med hennes mobiltelefon. Tror ni Viggos mamma blir glad när hon upptäcker detta?

Här kan du provläsa några sidor ur boken!


Viggos ord
Författare: Birgitta Westin
Illustratör: Mati Lepp
Förlag: Bonnier Carlsen
Antal sidor:
ISBN: 9789163855597
Köp: t.ex. på Adlibris eller Bokus