spänning – Sida 14 – Barnboksprat

Svart glas

Maud Mangold var en ny bekantskap för mig. En överraskande trevlig sådan. Hade jag haft möjlighet att läsa henne i tonåren hade hon varit en klar favorit.

Boken Svart glas innehåller allt det jag alltid letade efter längs hyllorna på biblioteket som ung. Spänning, melankoli, en vibrerande mystik och en ung, modig, självständig tjej att inspireras av. Även om Umbra faktiskt har det rätt tufft med en bipolär mamma som låter sig uppslukas helt av konsten och totalt glömmer sin dotter emellanåt.
Men Umbra låter sig inte nedslås. Hon skaffar sig en ny kompis, Amos, på det nya lilla stället dit hon och hennes mamma precis flyttat. I det stora huset vid havet, där de flyttat in, upptäcker Umbra också att det redan bor någon annan! Någon som lämnar spår efter sig i köket. Någon som stjäl hennes kläder och som hon sedan hittar nere i den mörka, fuktiga källaren. Ibland hör hon den där varelsen, och hon och Amos bestämmer sig för att avslöja vem det är:
”Jag slänger upp dörren samtidigt som Amos tänder ficklampan. Vi stirrar på den kurande gestalten som naglas fast av ljusstrålen. En massa rufsigt alldeles vitt hår och magra händer som håller i något rött. /…/ Händerna är alldeles genomskinliga. Långa fingrar, för stora på något sätt. Ansiktet är vitt men smutsigt. Och håret alldeles färglöst, som glasnudlar.”

Hon är en hal gestalt, den där lilla flickan. Hon försvinner och hon dyker upp på nytt. Med ett förflutet som hela tiden förändras. Umbra och Amos grubblar och förundras över henne. Vem är hon egentligen?

Det finaste i boken är Maud Mangolds vackra språk. Här är litteratur och konst verkligen ett. Umbra och hennes mamma målar med färger. Maud Mangold målar med ord. Hennes språk är rikt på färger och känslobeskrivningar och allt flyter ihop till en skimrande, nyanserad tavla.

Svart glas
Författare: Maud Mangold
Förlag: Rabén & Sjögren
Antal sidor: 159
ISBN: 9789129681123Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Magiker och riddare med Igraine den modiga

I jakten på bra fantasyböcker har jag och mina barn mött Cornelia Funkes bok Igraine den modiga från 2007, ett högläsningsäventyr för barn som gillar spänning.

Igraine bor på det magiska slottet Bibernell tillsammans med sin mamma, pappa, storebror, en talande katt och en uppsättning sjungande trolleriböcker. De övriga i Igraines familj är magiker, men Igraine vill helst av allt bli en ärofylld riddare. På sin tionde födelsedag får Igraine en magisk rustning som är superstark och lätt. Ganska snart visar det sig att Igraine kommer att få nytta av rustningen snabbare än hon trodde. Utanför borgen förbereder den onde magikern Gilgalad ett anfall för att ta över de unika trolleriböckerna på Bibernell. Det hela blir inte lättare av att Igraines föräldrar råkar förvandla sig själva till grisar och därmed inte kan trolla. Det blir upp till Igraines storebror att försvara borgen med magi medan Igraine, den modiga, rider iväg för att samla en ingrediens som behövs för att trolla tillbaka föräldrarna till människor. Men det är inte vilken ingrediens som helst, utan hårstrå från en jätte!

Boken har ett lättbegripligt språk och rikligt med illustrationer. Dessutom är äventyret relativt snällt, utan en massa död och våld, vilket gör boken lämplig även för lite yngre barn. Enligt förlaget passar boken för 8-12åringar, men jag tycker att 5-9åringar är en lämpligare målgrupp.

Det är positivt att det hela utspelar sig i en riddarvärld, men att det ändå aldrig är något problem att Igraine, som tjej, tar plats och är den modigaste i berättelsen. Visserligen lyfts det på ett par ställen i boken, till exempel när den onde borgvakten ifrågasätter Igraines roll som väpnare, men hans ord avfärdas snabbt som fjanterier. Genus i fantasyberättelser är lite spännande på det sättet att i en påhittad värld kan den jämställdhetsmedvetna författaren välja att förhålla sig till könsroller på olika sätt. Det går ju att skapa en värld med omkullkastade könsroller/ att kön inte har betydelse eller också går det att skapa en värld med en patriarkal struktur, men som karaktärerna gör uppror mot. Igraine den modiga tillhör främst den senare kategorin. Igraine är modig och självsäker och vet dessutom hur hon ska svara på nedsättande kommentarer.

Igraine den modiga
Författare och illustratör: Cornelia Funke
Förlag: Opal (2007)
Antal sidor: 191
ISBN: 9789172992443
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

De glömda barnen

Vad händer när ett barn blir osynliggjort? När ett barn misshandlas eller utsätts för övergrepp?
I De glömda barnen försvinner dessa barn långsamt och vaknar upp i ett totalt mörker. De hamnar i ett hål i jorden utan känsla för vad som är natt och för vad som är dag. De är alla lika rädda och lika ensamma när de kommer hit. Skillnaden mellan det här mörkret och det mörker de levde i innan de kom hit är, att här är de inte längre ensamma. Här finns andra barn, med liknande historier.
Här hamnar Misan en tisdagseftermiddag 2013. Hennes mamma jobbar hela dagarna och hennes pappa bor i Norge. Misan är alltid ensam. Flickan som varit längst i hålet kom hit en tisdag 1901. Alla väntar de på att någon ska längta tillräckligt mycket efter dem så att de kommer härifrån. Många gånger en lång väntan.
”Man skulle kunna tro att barnen kunde leka med varandra, finnas till för varandra och skapa en egen familj, men bortglömdhet är något som äter upp en inifrån, kraften går förlorad och inget av barnen varken orkar eller vill ha roligt. Inte så länge de inte vet om någon letar efter dem”.

Men när Misan kommer är det något som förändras. Hon för samman barnen i en gemenskap som inte funnits tidigare. Och viktigast av allt: hon ger dem hopp! ”Sträck ut din hand när du inte orkar hålla samman. Tillsammans blir vi starkare när vi har varandra.”
Misan är ingen som ger upp. Hon förtvivlas och stärks av de andra barnens berättelser. Om lilla Gökungen, 2 år, vars pappa misshandlade hennes mamma till döds. Om Nick, som blev utelåst i vinterkylan och glömdes bort. Om Klockan, som hade föräldrar som hånade och skrattade åt honom.

Hemma hade vi högläsning ur De glömda barnen på kvällarna. Redan när jag hämtade nioårige sonen i skolan på eftermiddagen undrade han när vi skulle läsa. Han är i vanliga fall ingen bokslukare, som sin mamma, så det var uppenbart att den här boken berörde honom på ett särskilt sätt.
Precis som barnen slukas upp av sitt hål, slukades vi in i texten. Jag längtade lika mycket jag, samtidigt som gråten hela tiden satt i halsen på mig. Det är inte lätt att läsa högt då.
De glömda barnen är en stark bok, som berör. Otäck, men samtidigt väldigt varm. Och det finns massor att prata om när man läser den här boken tillsammans med barnen, saker man måste prata om, därför tycker jag att den här boken passar perfekt för högläsning. Trots att rösten stockar sig emellanåt.

Även om boken har en smått övernaturlig ton, är det en högst realistisk berättelse. Det finns inte alltid lyckliga slut. Men det finns kärlek och det finns samhörighet. Det är viktigt att komma ihåg i en kall värld. Tillsammans kan man bygga människotorn som sträcker sig mot ljuset.

För varje såld bok skänker Sagolikt Bokförlag 5 kronor till BRIS, Barnens Rätt I Samhället.Perioden 9 november – 9 december stöder de dessutom Alexandra Bylund och Maria Arnesdotter i projektet Låt alla barn få en God Jul. Enligt Rädda Barnens rapport om barnfattigdom finns det 248 000 fattiga barn i Sverige och detta projekt går ut på att ge dessa barn en chans till en god jul. Sagolikt skänker under den här perioden 25 kronor per bok till projektet, utöver de 5 kronor som går till BRIS.

De glömda barnen
Författare: Anette Skåhlberg
Illustratör: Katarina Dahlquist
Förlag: Sagolikt Bokförlag
Antal sidor: Sidantal 141
ISBN: 9789186861049
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Megakillen – den gåtfulla deckaren

Det här är åttonde boken om Melker Jonson, aka Megakillen, hans smarta syster Molly och deras halvtama kråka Zeppelin. De bor i Småtorp, en stad där det såklart händer både det ena och andra titt som tätt men syskonen ordnar alltid upp mysterierna på endera sättet. I princip kan man säga att det är Molly som är hjärnan bakom planerna medan det är Melker som utför dem, båda två behövs för att de ska kunna lyckas.

Till allas stora glädje har en berömd deckarförfattare, Knut T. Coltman, flyttat till Småtorp och i hans böcker förekommer de mest listiga skurkar, smartare än någon skurk som Melker och Molly någonsin stött på, vilket är ganska många. Plötsligt börjar mystiska saker att hända i staden. Det börjar med ett bankrån och den som utfört rånet verkar vara en riktig mästertjuv. Kvällen därpå blir deckarförfattaren kidnappad och det allra konstigaste är att händelserna är som tagna ur hans nya bok!

Böckerna om Melker och Molly är både roliga och spännande och passar bra för lågstadieläsaren. De fungerar utmärkt både för den som vill läsa själv och för den som vill höra dem högläsas. Jag har läst de flesta av de åtta böckerna och de är precis den typen av igenkännande mysterieböcker som göder läslusten hos unga läsare. Helt enkelt slukarböcker!

Megakillen – den gåtfulla deckaren

Serie: Megakillen 8

Författare: Martin Olczak

Illustratör: Anna Sandler

Förlag: Rabén & Sjögren (2012)

ISBN: 9789129681253

Antal sidor: 88

Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Flickan vid glastornet

Det här kunde ha varit en riktigt bra bok, om huvudkaraktären hade känts trovärdig vilket hon tyvärr inte gör. Asrin ska föreställa en flicka som byter skola och börjar i åk 6 på Franska skolan i Stockholm. När boken börjar är hon 12 år gammal (men hon fyller 13 under tiden handlingen pågår). Det jag hakar upp mig på är att Asrin verkar äldre än så, visst kan 12-åringar vara mogna till sättet – men brukar 12-åringar verkligen dejta (gå på bio och café på tu man hand) med killar? Och säger en 12-13-årig pojke verkligen ”Tack raring!” till en äldre man som serverar saft? Det kanske är fånigt av mig att låta detta förstöra handlingen men för mig är det precis det det gör. Jag retar mig också på att Asrins farmor hela tiden kallar henne för ”kompis”. Men, som sagt, bortser man från det jag irriterar mig på är det en bok med ganska annorlunda och spännande handling.

I korthet handlar boken om Asrin och hennes två kompisar Max och Lima. De går alla tre på Franska skolan och är medlemmar i en ganska hemlig matematikklubb som har sina träffar i ett hus ute på Djurgården i Stockholm. Det finns flera viktiga personer i boken också, bland annat Asrins farmor Sonia och hennes vän Sören. Sörens bror, professor Styregaard, är den som håller i matteklubbens träffar och där berättar han en legend om speglar som gör att man kan ta sig mellan olika parallella världar, väktare som vaktar dessa speglar och personer från grekisk mytologi vävs in.

Det börjar som en saga, men plötsligt råkar Asrin och hennes vänner ut för fler och fler mystiska saker som gör att de börjar tänka att det kanske inte bara är en saga. En kväll efter matteklubben råkar Asrin höra sin farmor prata med några andra och hör dem säga något i stil med ”…inte ens om vi kan få tillbaka Frank och Stella?” Frank och Stella är Asrins föräldrar, som antas vara döda.

Kommer ni ihåg leken man brukade leka på kalas/partyn när man var liten, Svarta Madam? Själv såg jag då aldrig någonting i spegeln (de gånger jag vågade titta), men för Asrin blir det väldigt väldigt otäckt när hon på en klasskompis fest kallar på Svarta Madam framför en spegel…

Det är en helt ok bok som dock kunde ha vunnit på att vara mer genomarbetad när det gäller huvudpersonen. Men, jag blir i alla fall sugen på att läsa nästa del i trilogin om Speglarnas hemlighet vilket är ett gott tecken. Det är författarens debut, och enligt författarporträttet på B Wahlströms sajt är boken enligt henne en ”scisaga”. Inspirationen kommer från det svenska sagoarvet, klassiska brittiska äventyrsförfattare och från vetenskap.

Flickan vid glastornet
Författare: Erika Vallin
Förlag: B Wahlströms
Antal sidor: 240
ISBN: 9789132160516
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris