Subtilt utanförskap. Ni vet den där sortens utanförskap som väldigt många av oss någon gång har befunnit sig i. Det är det som Elin går igenom. Känslan av att det inte finns en plats för lilla mig i någon av de gruppkonstellationer som skapats i klassen. Att man förvägras delta i leken trots att man försöker ta kontakt. Att kallas för mammig när man har svårt att skiljas från sin förälder vid lämning. Men den här boken antyder också att det finns en passivitet från de vuxna i skolan. Det finns ingen som Elin kan ty sig till och få hjälp av när hon känner sig utanför. Det finns ingen som hjälper till eller som kan ”läsa mellan raderna” när Elin ber om hjälp. Till exempel när hon ber om att få gå in för ”att hon fryser” i stället för att vara på skolgården på rasten så gör hon det för att undfly känslan av ensamhet men får svaret av rastvakten att det är klart att man fryser när man inte leker. Men Elin har ingen att leka med så hon är överlämnad till Moment 22. Här får man som läsare ont i magen och ställs inför många tankar och frågor. För vem bör se vad som egentligen sker? Vems ansvar är det att hjälpa Elin? Var går gränsen för vad man kan förvänta sig av ett barn, en förälder eller personal i skolan vid utanförskap?
Elin finner tröst och mod i vänskapen med lilla Elin, en låtsaskompis som finns i hennes ficka under skoldagen. Lilla Elin ger Elin styrkan att stå upp för sig själv mot en pojke som mobbas. Det blir vändningen i hennes vardag. Situationen öppnar upp för nya vänskaper med skolkamrater som tidigare inte har vågat vara vänner med henne och hon blir också kompis med pojken som retats. Boken är självbiografisk och det är glädjande att det löste sig för Elin till slut. Jag hoppas att andra barn kan finna tröst och känna hopp efter att ha läst denna bok!
Ingen vill vara med Elin
Författare: Elin Bisander
Bild: Karin Severed Gerlach
Förlag: Visto förlag
ISBN: 9789178850211
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris
