rabén & sjögren – Sida 39

Ska vi va?

Det här med vänskap kan vara riktigt komplicerat, till och med när man är så ung som 4-5 år ungefär. Ibland vill man bara vara för sig själv och greja med något fastän det kommer någon och vill leka. Man kanske till och med tycker att personen i fråga är lite konstig…Så är det för Flisan i boken Ska vi va? Hon tycker mest att Berit kommer och stör (Berit som till och med varit omtänksam nog att ta med en extra pinne till Flisan, ifall dom ska peta på saker). Hon gör inte många rätt stackars Berit; hon hittar på saker, hon har galonisar fast det inte regnar och det var hennes fel att katten smet in! Flisan är så irriterad att hon smäller igen dörren mitt framför näsan på Berit.

Man skulle kunna tro att Berit blir ledsen och ger upp, men icke! På’t igen tänker hon antagligen, blir insläppt av Flisans mamma och frågar igen om hon och Flisan ”ska va?” Men Flisan säger att hon ska borsta tänderna…och gosa med sin katt och att Berit kan gå nu! Men ger Berit upp och går hem? Nej, hon stannar kvar och sitter på golvet nedanför soffan där Flisan ligger: ”Jag behöver aldrig gå hem”, säger Berit. Man riktigt känner hur det kryper i Flisan; ska hon aldrig bli av med Berit?

Berit gör flera försök för att få Flisan att leka med henne utan att lyckas. Men så börjar historien så sakteliga att vända…för rätt som det är börjar Flisan lyssna och titta efter Berit. Hon har ingenting att göra och börjar få tråkigt! Hon hämtar sandalerna i hallen, tar till och med på galonisar ifall det skulle börja regna….och så knatar hon iväg…plockar upp en pinne som hon hittar längs vägen…om det skulle behövas. Sen ser hon Berit, som också har en pinne i handen, och nu är det Flisan som frågar Berit om de ”ska va?”

Det är lätt att tycka om Pija Lindenbaums böcker. Hennes karakteristiska illustrationer känner man sig vid det här laget bekant med, barnen med sina stora huvuden och spinkiga armar och ben, de vuxna som är lite tvärtom med sina stora kroppar och små huvuden. Det finns många fina detaljerna och jag tycker om sättet som Pija använder när hon ”planterar” föremål/figurer i bilder för att de senare ska få en mer framträdande roll (hunden i koppel som man ser bakom Berit på första uppslaget till exempel).

Vänskap är inte någonting enkelt. Ibland vill man vara för sig själv – och det är helt ok – men man kanske får tänka efter på hur man talar om det för kompisen som vill komma och leka. Ibland kanske man behöver ta hjälp av någon vuxen för att förklara också. Bra bok om man vill prata med barn om detta ämne.

Läs ett smakprov ur boken här.

Hör Pija Lindenbaum själv berätta om boken…

Ska vi va?
Författare & illustratör: Pija Lindenbaum
Förlag: Rabén & Sjögren
Antal sidor: 32
ISBN: 9789129687194
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Mumintrollet och det lilla spöket

Jag och dottern har på sistone lyssnat mycket på Tove Janssons bok ”Hur gick det sen?” i form av en iPad-app (som varmt kan rekommenderas!) där skådespelerskan Stina Rautelin är berättarröst. Det gör det svårt att läsa Mumintrollet och det lilla spöket utan att höra hennes härliga finlandssvenska inuti huvudet; det är nästan så man börjar försöka låta så själv när man läser högt för att det ska bli riktig ”muminstämning”!

I den här boken har Muminfamiljen åkt på semester till Ensliga ön där de övernattar några nätter i fyrtornet. Det låter som en riktigt spännande och mysig plats att tillbringa ledigheten på, men för Mumintrollet blir det inte särskilt skoj. Han kan nämligen inte sova; dels på grund av att sängen känns annorlunda och dels för att det är mörkt överallt. Dessutom hör han ett konstigt ljud – det är liksom små fötter som tassar…Han smyger iväg och väcker sin mamma och berättar för henne att han tror att det finns ett spöke i hans rum. Mammor gör som mammor brukar; följer med barnet tillbaka till rummet och tänder en lampa bredvid sängen så att det inte ska vara så mörkt och läskigt. Men på morgonen när pappan frågar om alla sovit gott säger Mumintrollet att han inte ens kunde sova fast lampan var tänd och att han tror att det spökar. Lilla My blir lycklig av att höra om spöket och säger att hon ska bita det i benet!

Mumintrollet fortsätter att vara lite småskakig resten av dagen. När han ser Too-ticki komma bärande på en hög brädor och bara ser fötterna tror han att det är spöket igen! Mumintrollet blir bara mer och mer ängslig, och när det blir natt igen ser man åter hur han ligger vaken i sin säng (och man ser även ett spöke där i rummet..). När flera dagar gått blir Snorkfröken riktigt orolig för Mumintrollet, men så slår hon och Too-ticki sina kloka huvuden ihop och kommer på något som de tror kan hjälpa Mumintrollet – det enda sättet att bli av med sin rädsla är att visa hur modig man faktiskt är. Så man kan säga att de iscensätter en situation där Mumintrollet får chansen att besegra rädslan. Tror du att det lyckas, eller blir Mumintrollet bara ännu mer rädd?

Man får alltid en nostalgitripp när man läser böckerna om Mumintrollet och hans familj och vänner. I den här fina boken finns bra uppslag för en pratstund med barnet/barnen man läser för: rädsla för mörker och spöken, sova borta, vänskap…för att nämna några stycken. Illustrationerna är fina och jag blir alltid lika fascinerad över att det så tydligt framgår vilka känslor mumintrollen känner fastän man inte kan se deras munnar. Läs och njut!

Mumintrollet och det lilla spöket
Författare & illustratör: Tove Jansson
Förlag: Rabén & Sjögren
Antal sidor: 24
ISBN: 9789129690231
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Rädslor och kurragömma bland nattens mörker, ljud och ljus

Var bor egentligen mörkret och vad är det bra för? Alfred bor i ett stort hus med många trappor och vrår; där finns ljus, mörker, knarriga tak och blanka svarta fönsterrutor. Alfred har ett problem: han bor i samma hus som mörkret – och han är rädd för mörkret. Men Alfred är nyfiken och har en ficklampa, och när mörkrets röst leder honom följer han med.

För första gången skulle barnbarnen på 2 och 4 år sova över ’alldeles ensamma’ hos oss. En hög med nya böcker låg och väntade på sina lyssnare och medläsare, sängen var bäddad. Barnen kom, och så snart föräldrarna hade åkt berättade de små om sina förväntningar och önskemål: skumbad, chokladbollar, den egna tandkrämen och så massor med sagor! Jag upplevde en känsla av tankeöverföring mellan mig och 4-åringen, ändå infann sig en viss tvekan… den fjärde boken – skulle jag verkligen våga läsa den, skulle jag lägga på dem en rädsla som de inte hade uttalat… Tvååringen valde genast just den boken bland de andra, vi satte oss till rätta bland kuddar och gosedjur och öppnade boken.

Svarta sidor, en pojke med ficklampa lyser oss vidare till nästa uppslag. I ljuskäglan står titeln: Mörkret längst ner. Det vidgade ljuset leder en sida vidare – till ett rum där Alfred i pyjamas leker i ett rum, ficklampans sken får konkurens av den uppgående solen genom fönstret. Två ljuskällor möts men ännu bor mörkret i vrårna. Ett möte mellan ljus och mörker sker.

Rädd för berättelsens inledande ord: ”Alfred var rädd för mörkret.”, valde jag att modifiera dessa till: ”Alfred tyckte inte om mörkret” och fortsatte min ’läsning’ utifrån dem. ”Mörkret bodde i samma hus som Alfred – ett stort hus med knakande tak, blanka, kalla fönster och många trappor.” Bilderna visar en liten pojke längst upp, de mörka trapporna och ljuset som leder mot en öppen dörr i våningen under. Mörkret själv gömmer sig i husets olika vrår, men oftast håller det till i källaren – får vi veta – där väntar det under hela dagen. På natten kryper det fram och brer ut sig och på morgonen är det tillbaka i källaren. Varje morgon kikar Alfred ner på mörkret i källaren; ”Hej mörkret”, säger han, och tänker ut en strategi: han ska hälsa på mörkret där det bor – så kanske mörkret inte behöver komma till honom.

Nästa gång mörkret kommer lockar det barnet med sin röst – har något det vill visa. Alfred leds av mörkret och sin ficklampa i sökandet efter mörkrets hemvist och budskap till det rädda barnet. Tillsammans möter de vrå efter vrå tills de når platsen dit Alfred aldrig har vågat sig, längst ner i källaren. Närmare och närmare; barnet lockas att upptäcka och bearbeta sina rädslor… tills det finner ljuset, mörkret bjuder på ljuset – räddaren: en mörk låda full med glödlampor som bekämpar mörkerrädslor när man vågat utmana dem.

Avslutningen överraskar och förbryllar, hänger inte riktigt ihop, men budskapet är klockrent: utan mörker inget ljus utan ljus inget mörker; för att se och uppleva mörkret behöver man ljus och vise versa.

Mörkret fortsätter att bo i Alfreds hus, men han vet var det bor och är inte rädd längre, ljuset finns i mörkret. Rädslan för mörkret och de mörka makterna i underjorden har alltid funnits och ska inte förnekas. Ljuset står för de positiva krafterna; liv och hopp – utan ljuset kan Alfred inte leka och inte växa, han kan heller inte uppleva mörkret. Och ljuset segrar alltid. Den sista scenen är lik den första: solen återvänder, smyger över fönsterkarmen och lyser in på den lekande Alfred.

Kanske ska man inte föregå rädsla genom att sätta vuxna färdiga ord på den naturliga instinkten, men inte heller förneka fenomenet. Att förmedla upplevelser genom bilder och berättelser och hjälpa barnen att möta och acceptera sina känslor är viktigt, att sätta ord på och kategorisera det man känner kommer i nästa skede – en egen erfarenhetsbank med egna referenser.

Att läsa för och tillsammans med barn är viktigt – hur mycket hinner man tänka och resonera om när man ser en film tillsammans?

Barnbarnen, som också är stora ficklampsälskare, gillade verkligen Mörkret längst ner: ”Farmor, läs den igen” uttrycktes på många sätt den kvällen och under följande morgon. Jag fortsatte konsekvent att undvika vissa färdigformulerade och onödigt dramatiska orduttryck eftersom de kändes onödiga, upplevelsen och dramatiken gick ändå fram.

Titel: Mörkret längst ner
Text: Lemony Snicket
Bild: Jon Klassen
Översättning: Katarina Kieri
Förlag: Rabén & Sjögren (2013)
ISBN 9789129688955
Antal sidor: 38
Jämför priser
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Mitzi i mitten

Vad gör man när mamma och pappa beter sig som barn? När de ständigt bråkar och bara tänker på sig själva? Och när man själv bara är ett litet barn som behöver struktur, trygghet och lugn och ro.

Med Mitzi har Mårten Sandén skapat en ovanligt sympatisk och varm huvudperson. Hennes lugn och förståndighet står i skarp kontrast till föräldrarnas självupptagna stökighet.
Mitzi tycker om att spela schack med farfar, hon önskar att det vore tyst när hon ska göra sina läxor och hon vill att mamma och pappa slutar bråka. Önskemål som i den här bohemiska familjen tycks vara svåra att uppfylla.

Berättelsen inleds med att Mitzis föräldrar har ett stort gräl, som slutar med att pappa flyttar ut på balkongen och att mamma låtsas som att han inte finns. Och mitt emellan står Mitzi. Hon tycker synd om pappa och gör sitt bästa för att han ska slippa vara hungrig och försöka se till att de blir sams igen. En uppgift som blir övermäktig för en liten sexåring. Långsamt krymper Mitzis vardag ihop, det mesta känns grått och trist och Mitzi vet inte vem hon ska vända sig till, för det här känns inte som något man talar om.
Som tur är finns Mitzis farfar. När han förstår vad som pågår blir han bekymrad, men så kommer han på en plan. En plan lika storartad som ett berömt schackparti som han och Mitzi läser om i en biblioteksbok.

Att skriva om relationen mellan föräldrar och barn är måhända inte något särskilt nytt grepp, men i Mårten Sandéns version om Mitzi känns det väldigt nytt och spännande. På ett rakt och ärligt sätt ifrågasätter han föräldrarollen, ansvaret man har som förälder, och hur det påverkar barnet när vuxna inte längre beter sig som vuxna. Det är en bok att läsa högt, att ha samtal kring, en bok om känslor helt enkelt. I mig hänger känslorna kvar länge efteråt.

Mitzi i mitten är första delen i en utlovad trilogi.

Mitzi i mitten
Författare: Mårten Sandén
Illustratör: Åsa Arnehed
Förlag: Rabén & Sjögren
Antal sidor: Sidantal 77
ISBN: 978-91-29-68728-6
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Inget för mörkrädda

Ella är 12 år och går i sexan. En dag möter hon den nyinflyttade Dylan, som går i åttan. Dylan är en pinnsmal skejtare i mörka kläder. Och trots att han är två år äldre så vill han vara med Ella. Första gången Ella får följa med hem till Dylan varnar han henne för att hans mamma kan vara rätt jobbig. Det kan hända att hon är full. Hon är alkoholist.
En dag är Dylan blålila runt ögat. Nästa gång har han ett bandage. Sju stygn fick han sy.

Samtidigt köper Ellas föräldrar ett torp ute på landet, dit Ella tvingas följa med på helgerna, trots att hon hellre skulle vilja vara hemma med sina kompisar och gå på skoldisco. I torpet drömmer Ella konstiga drömmar om en flicka som ber Ella att släppa in henne. Och vem är flickan på väggen som ständigt följer Ella med blicken?
Genom lite efterforskningar får Ella reda på vem flickan är och mysteriet kring hennes försvinnande den där iskalla natten då hennes pappa druckit för mycket.

Flickan på tavlan är ingen bok för mörkrädda. Det spökar verkligen i torpet och flickan, Nelly, har ingen vacker historia att berätta. En historia som påminner mycket om Dylans. På samma sätt som Ella sugs in i tavlan på väggen, sugs jag in i Rebecka Åhlunds debutroman. Hennes enkla och inkännande språk beskriver dubbeltydigt barnets utsatthet, osynlighet och ilska när vuxenvärlden sviker. Boken har inga illustrationer, men omslaget säger mycket. Boktiteln i stora spretiga bokstäver signalerar spökhistoria, kanske till och med skräck. Den genomskinliga flickan som ser allt annat än glad ut. Kanske är hon faktiskt mer synlig som spöke än hon var som levande.

Flickan på tavlan
Författare: Rebecka Åhlund
Förlag: Rabén&Sjögren
Antal sidor: 144
ISBN: 978-91-29-68729-3
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris