Första gången jag lade märke till Jonas illustrationer var när jag skulle recensera en bok under temat ”Lättlästa böcker”. På en julmarknad mötte jag illustratören i egen hög person och fick vidare upp ögonen för hans varierade utbud. Men det var först vid besöket i hans ateljé som jag – åtminstone till en del – insåg vidden av hans produktion och lätt gapande höjde på ögonbrynen för en minernas mästare.
Efter ett tryck på klockan för ”Jonas Bok & Bild” blir mötet ansikte mot ansikte med Jonas Anderson och hans karaktärer i Uppsala-ateljén ett faktum. Mötet mellan hans mångskiftande uttryck, i olika bemärkelser och skepnader, och mina intryck, resulterar i en givande och böljande dialog – eller kanske trialog, där karaktärerna utgör en egen, tredje och på annat sätt talande, part. Men fler och fler har en tendens att bli inblandade – eller blanda sig i.
Men stopp nu, en sak i taget – låt oss ta det hela från början: Redan som liten fångades Jonas, eller snarare hans intresse, av klassiska monster som Frankenstein, Mumien och Dracula; och lite duktig på att rita var han faktiskt i lågstadiet.
– På mellanstadiet kom jag av mig, men när det var dags för gymnasiet valde jag sam med estetiskt tillval. Eftersom jag alltid har gillat att läsa tänkte jag bli bibliotekarie eller kanske journalist men tecknandet tog över allt mer.
Sedan följde konstutbildningar i Falkenberg och Göteborg, olika tekniker och material prövades, den grafiska utbildningen genomfördes före datorns intåg på området. Självklart använder sig Jonas i dag av datorns möjligheter i vissa moment men tecknar gör han med blyerts och sedan utvecklas karaktärer, detaljer och miljöer vidare med bland annat pensel och flytande tusch. Ljusbordet är centralt. På väggar och hyllor trängs skisser att distansera sig från eller att ta ställning till.
– Digitalbräda, att rita på skärmen, känns nästan som att jobba på det gamla sättet, säger Jonas och berättar vidare om arbetsprocess, samarbetspartners, produktion och karaktärer.
På ljusbordet ligger skisser och layoutsidor till ytterligare en bok i ”Lättläst” serien om Erik, som ges ut av Nypon förlag, Torsten Bengtsson skriver texterna och Jonas har frihet att färdigställa samspelet mellan text och bild – han skissar direkt på textsidan och skickar till förlaget för godkännande. De korta textradernas berättelse ska kompletteras av bildernas berättelse, kroppsspråk och mimik hos karaktärerna är av yttersta vikt. Ingen behöver egentligen läsa sig till hur Erik känner sig – det syns, och man känner det i sin egen kropp med hjälp av egna erfarenheter. I Erik blir rädd möter jag också prov på Jonas monsteruttryck för första gången. (Denna finns recenserad under temt Lättläst här på Barnboksprat.)
Oftast kommer texten först: ”Vi har fått in ett manus som kan passa dig”, och graden av samarbete mellan förlag, författare och illustratör varierar.
– Mitt första uppdrag fick jag på stående fot på en bokmässa; jag skulle köpa en bok och nämnde att jag var illustratör. Även kontakten för nästa jobb skedde på en bokmässa och för ett mindre förlag; när Jonas däremot bokade möte med ett större förlags redaktionschef gick det sämre. Kreativa marknadsföringsidéer gav så ett monsterjobb:
– Jag hade gjort vykort som giveaways – typ gamla filmisar men med klassiska filmmonster som Frankenstein och Dracula, som jag lade upp på bordet, förlaget nappade på exempelbilderna och ville att jag skulle jobba med en egen text till just de bilderna. Jag tog kontakt med en filmvetare och gjorde research – texten växte fram med bilderna som utgångspunkt.
Resultatet Monster på vita duken (Eriksson & Lindgren, 2003) presenterar de personligt tolkade och avbildade monstren tillsammans med korta dramatiserade berättelser samt faktarutor om film, skådespelare, författare och samtid. Jonas Anderson bevisar att han behärskar att uttrycka sig i helheten bild, text och layout – och för en bred åldersgrupp i ett gemensamt intresse.
Monsterminer och häxuppsyner grinar mig rakt i ansiktet när jag läser seriehäftet Vera En riktig häxa, och här får man även en glimt av det Jonas säger att han vill jobba mera med; kluriga pysselsidor, givetvis med inblandning av magi och monsterinsikt. Karaktären Vera, hon som köper trollstav på eBay och söker trollformler på internet, finns som egen bok, även den i lättlästformat, textberättelsen är i bägge fallen författad av Mårten Melin.
Inblandningen i Uppsalas kulturliv gör Jonas till något av en uppsala-profil. Dels finns hans figurer och kreativa idéer representerade på några av stadens museer/deras hemsidor och dels figurerar hans karaktärer i seriesammanhang med anknytning till stadens kulturliv. Plötsligt handlar vårt samtal mest om serier, ett annat av Jonas stora intressen.
Anna & Blomsterkungen består av 47 seriestrippar, ursprungligen gjorda i samband med Linnéjubileet, texten är skriven av Anders Björkelid, vän sedan gymnasietiden. Resultatet av samarbete och ämne ligger på en ’akademisk nivå’ av realism/skröna, student- och vuxenhumor mot uppsalahistorisk bakgrund. Och karaktärernas miner och minkommunikation är karaktäristiska för Jonas – om man nu kan uttrycka sig så.
– Man vet hur bra det kan bli – du kan göra allt i en serie som du kan göra i andra medier, säger han som har deltagit i seriemässan Uppsala Comix som SerieZonen arrangerade. I samarbete med dem gav Jonas och Daniel Tholin ut serietidningen 1000 ögon: Tupilak första gången på Kulturnatten i Uppsala 2010, 2011 kom uppföljaren och cliffhangern förutsätter en fortsättning…
I alla böcker och serier som jag har sett där Jonas har varit inblandad lämnar han personliga avtryck, han berättar på olika sätt om sig själv och sitt arbete i ord och skiss, visst är det lite extra marknadsföring över greppet men det väcker också nyfikenhet hos den som själv är sugen på att illustrera. Vykort, klistermärken, att åka runt och berätta i skolor och delta i mässor är andra sätt att marknadsföra det han gör.
Under maj har Jonas penna varit inblandad i fem nyutgivna böcker – kanske är det en magisk monsterpenna han har – eller också är han helt enkelt bara kreativt begåvad och målmedveten…
Reportaget finns även bland annat på: Formom www.formom.nu under ”Övriga reportage”
Dina och Isak har varit ett par ända sedan de gick i åttonde klass. Nu är de unga vuxna och bor ihop i en lägenhet. Enligt Dina är Isak underbar; han har ett härligt skratt, finaste ögonen, ger henne presenter och gör henne glad. Men ibland blir Dina osäker, för Isak säger konstiga saker. Redan här i det första kapitlet anar jag som vuxen att det är något som inte stämmer i Dinas och Isaks förhållande, och känslorna späs på när man fortsättningsvis läser att Isak inte hjälper till hemma, att han mest bara spelar och att han vill ha väldig kontroll på vad Dina ska göra och med vem.
Christina Wahldén är skicklig på att skriva om svåra saker på ett sätt som passar ungdomar. Jag har läst flera av hennes böcker; både ”vanliga” och de som getts ut på Nypon förlag (Nypons böcker är mycket lättlästa och passar mycket bra för läsovana, läsovilliga eller ungdomar med läsproblem). Ny här handlar om en ensamkommande flykting, en tonårspojke som inte har några föräldrar eller andra vårdnadshavare med sig till eller i Sverige. Enligt