Här är en bok med de kvaliteter som jag efterfrågar, där text och bild samverkar så som jag uppskattar. Eva Eriksson är alltid bra och ingen som hon är så fenomenal på att i bild fånga känslor och ansiktsuttryck i ett tidlöst universum. Ulf Nilsson är författaren och de har samarbetat lyckosamt förr och hans texter har en sådan mjuk och ibland lite sorgsen ton och inte sällan märker jag en vardaglig varm humor. I Ensam mullvad på en scen får vi läsa en jagberättelse i en okänd dåtid och där möta en pojke som är sex år och som plötsligt får ett för honom mycket stort dilemma: han ska tillsammans med sin klass medverka i en liten uppvisning. Hela hans väsen motsäger sig detta, han vill helt enkelt inte. Allt annat förlorar sin glädje och han går in i känslan av att vara utsatt för något gruvligt obehagligt. Pojken har en mycket fin relation med sin lillebror som älskar när han sjunger för honom, speciellt en liten sång som pojken själv kommit på. Sjunga och spexa för lillebror är roligt, men inte inför många tysta i en stor mörk sal. Lillebror kommer förresten att spela en stor roll mot slutet av boken och jag finner det intressant när barn gör saker som vuxna inte märker, men som kan förändra allting – till det bättre.
Jag har läst boken både tyst och högt, men även fått den uppläst för mig och när min bror läste den för mina förväntansfulla barn så fick jag en ny upplevelse av boken. Jag uppfattade ännu tydligare det känsliga och tänkande barnets utsatthet och orimliga funderingar om vad som skulle kunna hända i tänkta situationer.
Fröken framställs på ett sympatiskt sätt, en omtänksam person som märker pojkens oro och ger honom en mindre men viktig uppgift i spelet, att iklädd mullvadsdräkt avsluta föreställningen med orden:
Det var den lilla sången,
men nu så är det slut.
Denna uppgift är ändå för stor och otäck och kontrasten blir så tydlig mot de andra barnen, som verkligen ser fram emot att få uppträda. De vågar sjunga och skoja på scen:
Nu började de sjunga. Och de var så duktiga. De sjöng högt och fint. De stampade med fötterna när de skulle och de viftade med armarna och log. Jag var bara en blyg gammal mullvad i sin jordiga hög. Jag kunde bara mumla tyst. Vad var det jag skulle säga? Något om en sång och ett slut?
Pojken lider verkligen, han har värsta scenskräcken, men som just all annan skräck kan den vara övergående. Den känslan när det fungerar, när livsflödet och tryggheten i att finnas i ett sammanhang tar över, den känslan är så väl skildrad i boken. Från rädsla till eufori!
Ensam mullvad på en scen
Författare: Ulf Nilsson
Illustratör: Eva Eriksson
Förlag: Bonnier Carlsen (2012)
Antal sidor: 32
ISBN: 9789163868566
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris
Både Helena Bross och Margareta Nordqvist är två författare inom Bonnier Carlsen som skriver lättlästa böcker för barn som precis börjat läsa själv. Texterna i böckerna är korta och i versaler.
Naturen och äventyret står i fokus i denna episkt äventyrliga saga författad av Malte Persson, vuxenförfattare och kritiker och som nu också tagit sig an barnboksgenren via diktens språk, ett språk han behärskar sedan tidigare. Barnböcker i diktform är något som jag tycker mycket om, när det är ett gott hantverk vill säga. Högläsningen kan få en större effekt och bli mer dramatisk om sagan är författad på rim. I Resan till världens farligaste land passeras de hemskaste platser (ofta världens största eller värsta) som går att finna och barnet som lyssnar får bege sig ut till detta och möta en rad varelser och utmaningar, dock med flertalet viktiga visdomsord, som författaren i all vänlighet förser barnet med.
Linda Skugge debuterar som bilderboksförfattare med en liten berättelse om en katt. Hon arbetar vanligtvis som journalist, författare, bloggare, krönikör och PR-konsult. Jag har läst en del av Linda Skugges verk genom åren och har ofta funnit nöje i det, på senare tid har jag dock ibland upplevt en attityd som förbryllat mig. Ett faktum är i alla fall att i hennes böcker virvlar ofta språket fram och bär med sig tankar och åsikter, som kan drabba läsaren på olika sätt och även väcka egna minnen. I God natt, min katt är texten enkel, varm och med en del faktaambitioner och jag känner att vi plötsligt har ett gemensamt intresse: katten. Detta djur, är ett djur som också följt mig genom livet. Känslorna som vävs kring denna säregna varelse är ofta djupa och ingen kattrelation är den andra lik. ”Minnet av en katt kan rymma så mycket: det allra första mötet, leken, en varm nos som tröstar när man är ledsen…” Linda Skugges katt Sebbe blev 14 år och vi får med inspiration från den katten följa glädje och sorg i bokens katt Sebbe som blev 6 år.
Jonna är en helt vanlig 15-årig tjej som vi får följa med under hennes sista tid i nian. En tid som inte blir riktigt som hon tänkt sig eftersom bästa kompisen Amanda blir ihop med Axel och som så ofta när sånt händer känner sig bästisen åsidosatt, hon är inte längre den viktigaste personen i kompisens liv.