Den här boken gillade jag!
Dels för de gulliga illustrationerna men också för att den gestaltar barnens lek och fantasi så fint. Memmuli försöker få både mamma och pappa att vara delaktiga i leken men de är upptagna med vuxna tråkiga saker, som att diska eller dammsuga. Illustrationerna skiftar från att läsaren ser leksakerna som de är till att de är en riktig elefant eller häst som man kan rida på. Verklighet och fantasi smälter samman. Till slut tröttnar Memmuli att tjata på sina föräldrar och rymmer sin väg till en cirkus. Där visar hon sina egna fantastiska konster tills hon ramlar bokstavligt ned i mammas famn och det är dags att äta middag.
Dottern och jag gillar att kolla på detaljer och vi märkte att Memmulis tröja ändrar färg boken igenom. Kikar man närmare på bilden då flickan uppträder på cirkusen, i sin fantasi, så kan man ana föräldrarna i publiken och hur de får tårar i ögonen av dotterns vackra sång som hon utför samtidigt. Det säger mig att föräldrarna visst ser sin dotter, att de trots hushållsarbete och annat, hela tiden är medveten om henne. De låter henne leka ifred.
Jag undrade också över författaren och illustratören Mervi Lindman. Eftersom jag så direkt gillade hennes illustrationer så kändes det som om hon var bekant på något vis. Var tvungen att googla och insåg att det är ju hon som ritar de fina bilderna till Katerina Janouchs barnböcker om Ingrid. Ja, sedan insåg jag att det stod samma sak på bokens omslag också men där glömmer jag oftast bort att kika.
En jättefin bok, helt enkelt.
Memmuli rymmer till cirkusen
Författare & illustratör: Mervi Lindman
Översättare: Janina Orlov
Förlag: Bonnier Carlsen
Utgiven: 201205
ISBN: 9789163851216
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris
En faktabok om djur i vår svenska närhet som direkt fångade mig och mina barn. Jag känner att vi här hemma gillar när det är fakta som är lätt att till sig och till det uppskattar vi fina och roliga bilder, precis som denna bok bjuder på. Den sagostund som inträffar vid kvällningen innehåller med fördel inte de allra tyngsta böckerna. Vid just detta tillfälle är lättsammare text att föredra, för annars somnar föräldern och inte barnet! Det som dock kan hända vid en uppläsning av en faktabok är att det blir en del avbrott för frågor, svar, lite skratt och vidare funderingar. Det hände vid Alla vill ha ett bo och det resulterade i att barnen kommenterade genomgående under läsningen och vi kom in på idéer och andra spår och så tillbaks till boken igen. Vissa gånger passar en sådan saga, om alla är med på det.
Den här boken kändes svår att motstå då jag såg vem som skrivit och vem som illustrerat. Kunde det vara ännu en finstämd berättelse av Sanna Töringe med illustrationer av Kristina Digman? Det såg onekligen så ut. Det är en bok om vänskap med vissa förhinder. Om ett gult hus med barn i och ett grönt hus, också med barn i. Och aldrig möttes de, eller? Huvudspåret är att två barn blir vänner, trots att deras större syskon som varit vänner nu är ovänner. De två barnen som heter Edvin (Idde kallad) och Julia, känner varandra från dagis, men de har aldrig lekt. En dag blir det som så att de leker hemma hos Idde. Han bor i det gula huset och Julia i det gröna. De får, jag skulle vilja säga, omgående en fin vänskap, sådan som barn kan ha i 6-årsåldern med mycket lek i naturen och i det där fantastiska fantasilandskapet som bara existerar en begränsad tid. Deras lek störs stundtals av Iddes storasyster Anna, som är i tonåren, och hon är för det mesta arg, mest på Julias storebror Jim. Anna och Jim var en gång vänner, men när de började skolan så valde han killarna i klassen framför Anna. Ett klassiskt dilemma. Pojkar och flickor kan leka glatt i lekskoleåldern, men så kan sociala förändringar ske vid skolstart. Anna kan förresten vara snäll också, på kvällarna när hon ska lägga Idde är hon snäll, även om hon kan berätta konstiga saker så Idde blir rädd, men då tröstar hon efteråt när hans tankar har satts igång.
Att läsa den sista (visserligen) fristående delen i en serie när jag inte har läst de två första känns lite knasigt, men nu blev det som det blev. Skuggvandrare heter den avslutande uppföljaren till Skuggvarelser och Blodets röst. Jag har läst och gillat andra böcker av Magnus Nordin så jag blev nyfiken på Skuggvandrare när den kom i höstas. När jag börjat läsa den kom jag på att jag faktiskt var med mina elever på en författarträff med Magnus Nordin för ett par år sedan. Han berättade då om Blodets röst som stod på tur att publiceras. Den första boken i trilogin skrev han faktiskt redan 2002!