Min syster är i tusen bitar

När Jamie var fem år gammal sprängdes hans storasyster Rose i bitar vid ett terrordåd i London. När vi träffar honom är han 10 år och håller på att flytta till The Lake District med sin pappa och syster Jasmine (Jasmine och Rose var tvillingar) för att få en nystart. Jamies mamma lämnar familjen för en annan man. Ganska snart upptäcker Jamie att det inte kommer att bli någon större skillnad; pappan är fortfarande lika besatt av sin dotters död, för det första han gör när de kommer till sin nya bostad är att ställa urnan med Roses aska på spiselkransen precis som förut. Vodkaflaskorna och ölburkarna är också en del av pappans vardag, och han skaffar sig inget jobb fastän han sa att han skulle.

Mamman hörs knappt av, kommer inte och hälsar på och verkar ha glömt Jamies födelsedag. De som bryr sig om Jamie är Jasmine, katten Roger och hans nya vän Sunya. Det är svårt för Jamie att vara kompis med Sunya, hon är muslim och enligt pappan är alla muslimer onda eftersom det var de som mördade Rose.

Det är en så otroligt sorglig bok. Pappan i familjen är så utom sig av saknad och nästan otäckt besatt av Rose fastän det gått fem år sedan hon dog. I skolan ljuger Jamie om sin familj när hans fröken hela tiden förser dem med skrivuppgifter där de t.ex. ska skriva om ”Mitt underbara sommarlov” och det blir svårare och svårare att ta sig ur lögnerna ju längre tiden går. Om han sätter ord på det som hänt och händer kanske det känns mer verkligt?

Det finns liksom ingen vuxen som tar hand om Jamie och hans syster, jag väntar hela tiden på att någon ska se hur illa det är ställt men gång på gång sviker vuxenvärlden denna lille 10-åring. En hjärtknipande bok om sorg, saknad och vänskap.

Min syster är i tusen bitar
Författare: Annabel Pitcher
Förlag: Rabén & Sjögren
Antal sidor: 247
ISBN: 9789129679953
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Tävling: Vinn Allt jag säger är sant av Lisa Bjärbo

Tävling på Barnboksprat: Vinn Allt jag säger är sant av Lisa Bjärbo

Nu har du chansen att vinna en bok som har god potential att finnas med på listorna över bästa böckerna 2012, nämligen Allt jag säger är sant av Lisa Bjärbo. Se bara vad bloggarna säger:

”Allting, precis allting, känns så NU och direkt och bra och härligt och sorgligt och sprudlande och exakt på pricken rätt vacklande och…” – bokclara

”Allt jag säger är sant är nog den starkaste och mest engagerande ungdomsbok jag läst sedan sjuttiotalet” – Marit Jonsson, Formom

”Jag har svårt att med ord beskriva hur bra den här boken är. Den är obeskrivlig, fabulös, makalös, fenomenal, lysande, ja helt enkelt helt jäkla fantastisk. Ärlig, välskriven, rolig, sorglig, helt briljant. /…/ Det här är ungdomslitteratur när den är som bäst. Eller rättare sagt, litteratur när det är som bäst.” – Enligt O

Läs också recensionen på Barnboksprat och vår intervju med Lisa Bjärbo.

Så här gör du för att tävla:

Skriv om tävlingen och länka hit. Det kan vara på din blogg, i ditt favoritforum, på Facebook, på Twitter eller var som helst där folk kan läsa det. Låna bilden ovan om du vill!
Lämna en kommentar till detta inlägg. Se till att få med din e-postadress så vi kan kontakta dig om du vinner. Skriv också varifrån du länkat och skicka med adressen så vi kan se, ifall det är möjligt.

Tävlingen är öppen till och med måndagen 2 april, sedan dras vinnaren med hjälp av lottning.

Intervju: Lisa Bjärbo

För två år sedan intervjuade jag Lisa Bjärbo till Barnboksprats kärlekstema, då hennes första ungdomsbok Det är så logiskt, alla fattar utom du just kommit ut. Nu är bok nummer två här: Allt jag säger är sant.

Lisa Bjärbo:

» Född 1980, bor i Örnsberg i Stockholm med sambon Gustav och barnen Rufus och Svante.

» Författare och frilansskribent med journalistutbildning.

» Aktuell med Allt jag säger är sant och Bilderboksretro-serien. Har gett ut flera sorters böcker, se bibliografi på Wikipedia.

» Bloggar personligt på Onekligen, om barnböcker på Bokunge och om att skriva en bok ihop med Johanna Lindbäck på Inte nu.

» Erbjuder skrivarkurser och lektörstjänster tillsammans med Johanna Lindbäck.

Vi träffas över en bit mat på ett café på Söder, inte långt ifrån där Lisa har sin skrivarlya. ”Bilden på baksidan av Allt jag säger är sant är faktiskt tagen just på det här cafét”, säger Lisa. Jag undrar förstås om boken (som jag vid intervjutillfället ännu inte läst) utspelar sig i Stockholm, men den här gången har Lisa valt att förlägga handlingen till en mindre, icke namngiven stad. Förra boken, Det är så logiskt, alla fattar utom du, utspelade sig Växjö, där Lisa är uppvuxen. Det fanns både för- och nackdelar med det. Lisa behövde inte hitta på allt själv, men å andra sidan blev det viktigt att få allt rätt. ”Folk lusläste verkligen på detaljnivå och blev upprörda när de märkte saker som att jag skrivit fel färg på stolarna i biblioteket.” Det behöver hon alltså inte vara nervös för den här gången. Men hon avslöjar att hon ändå såg Växjö för sin inre blick när hon skrev.

Allt jag säger är sant

Nya boken handlar om 16-åriga Alicia som hoppar av gymnasiet eftersom hon känner sig ämnad för stordåd. Varför ska man då mögla bort i skolan? Läs gärna Barnboksprats recension av boken.

En bok blir till

Skrivprocessen börjar för Lisa med skapandet av en karaktär. Sen kommer flera karaktärer som hör ihop med huvudpersonen. Först efter det planerar hon själva handlingen. Mycket av genomförandet handlar om disciplin. ”Jag har nästan aldrig flyt när jag skriver”, säger Lisa. ”Jag får tvinga mig själv att fortsätta. Det är inte alltid jätteroligt att skriva bok, men det jobbiga vägs upp av hur bra det känns när man får till det.”

Skrivandet varvas med författarbesök på skolor ute i landet. ”Det är en alldeles speciell känsla att komma in i en skola”, säger Lisa. ”De är så lika varandra och nästan ingenting har förändrats sedan jag var tonåring. Och det känns positivt för mig, eftersom jag tyckte det var kul i skolan.” Dessutom ger skolbesöken värdefull kontakt med målgruppen, som är nyttig för skrivandet. Hon snappar också upp ungdomsjargong på tunnelbanan, på bloggar och från Twitter.

Bilderbok i höst

Halvt på skämt, apropå att Lisa har väldigt många järn i elden, frågar jag om det inte är dags för en bilderbok snart och det visar sig att jag inte är fel ute. ”I höst kommer faktiskt en bilderbok. Huvudpersonen är Eddie, en viljestark tvååring inte så himla olik min egen son. Den utspelar sig dagarna innan jul, och läsaren får följa julförberedelserna genom Eddies ganska skeptiska ögon. Ett träd vid soffan? Som sticks? Vad ska det vara bra för? Och vem är tomten som alla pratar om? Eddie känner inte honom. Fast det där med paket låter i och för sig kul…” Illustratören heter Jesus Verona, och det här blir hans första bilderbok. ”Jag har nyss sett skisserna på de första bilderna, och är mycket uppspelt”, säger Lisa. ”Han gör Eddie så himla fin och bestämd och bra!”

Bäst just nu
enligt Lisa:

» The fault in our stars av John Green (se Barnboksprats recension)

» I stället för att bara skrika av Elin Nilsson

» Jellicoe Road av Melina Marchetta (se Barnboksprats recension)

Läser gärna ungdomsböcker

Det slukas många bilderböcker och ungdomsböcker hemma hos Lisa. Sonen Rufus kräver daglig läsning av Massor av dinosaurier och Varning för köttgänget sedan han fick dem i julklapp. Själv läser Lisa gärna ungdomsböcker. ”Faktiskt nästan hellre än vuxenböcker”, säger hon. ”Delvis för att jag har nytta av det som ungdomsboksförfattare men också för att jag gillar att de har ett större driv.” Hon är med i en ungdomsbokcirkel och det var där hon fick kontakt med Johanna Lindbäck, som har gett ut fem ungdomsböcker (se Barnboksprats Johanna Lindbäck-etikett, under vilken alla hennes böcker snart kommer att vara omskrivna).

Samarbetet med Johanna Lindbäck

”Johanna ville prova att skriva en bok tillsammans med någon”, berättar Lisa. När erbjudandet gick till Lisa var hon inte sen att nappa. ”Vi sågs över en lunch och klottrade ner hela idén till boken på baksidan av ett kuvert.” Det finns en ganska tydlig planering och de skriver varannat kapitel om varsin karaktär. ”Hittils har vi skrivit fyra kapitel och inte följt planeringen för något av dem”, säger Lisa. ”Men det är jätteroligt att processen inte blir så ensam och att man får respons direkt.”

Bilderböcker förr

Under en period jobbade Lisa som redaktör för Rabén & Sjögren. Där föddes idén till en bokserie om gamla bilderböcker och Lisa fick uppdraget att skriva texterna och göra urvalet tillsammans med Susanna Hellsing, dotter till Lennart Hellsing. ”Susanna är uppvuxen i barnboksvärlden”, säger Lisa. ”Hon var som ett facit, hon kan allt och kommer ihåg allt. Vi kompletterade varandra väldigt bra, hon hade de traditionella ögonen och jag de nya.”

Arbetet gjorde det väldigt tydligt att bilderböcker speglar samhället vi lever i. ”I 50-talets böcker står kvinnan i köket på landsbygden medan mannen arbetar med hammare”, säger Lisa. ”I 60-talets böcker kan man se många skildringar av hur familjerna flyttade in till stan, och att kvinnorna började arbeta i större utsträckning. Den första dagisskildringen i en bilderbok kom till exempel på 60-talet. Och på 70-talet… haha! Att läsa bilderböcker från 70-talet är lite som att ta del av en historielektion. Ingenting var för svårt eller vuxet att skriva om då, och bilderböckerna skildrar allt – vietnamkriget, oljekrisen, klimathotet. Det verkade i många fall inte vara så viktigt att underhålla, det var mer ’nu ska vi upplysa barnen om hur världen ser ut utan omskrivningar’.”

Än så länge är det tre böcker som gäller, om 50-, 60- och 70-talets bilderböcker. Kanske blir det fler bilderboksretroböcker längre fram. ”Det är nog svårare för dagens böcker att uppnå samma kultstatus i och med att utbudet blir större och större”, säger Lisa. ”Men en framtida samling av nutida böcker måste ju nästan innehålla Pija Lindenbaums böcker och de om grisen Benny. Och Herman-böckerna, för att det var så mycket snack när de kom om att de är annat än vad man är van vid”.

När jag lämnar cafét har jag med mig en rejäl dos skrivinspiration och ett stort sug efter att läsa Lisas aktuella och kommande böcker. Dessutom ser jag fram emot att träffa Lisa igen på skrivarkurs i april.

Kuckeliku: Vad säger tuppen i olika länder?

Här i veckan fick jag hem ett paket i brevlådan; recensionsexemplar jag själv inte beställt men som förlaget skickat ändå. Sådana små överraskningar gillar jag skarpt! I paketet fanns två böcker, varav den ena är den som jag skriver om här – en färgglad bok med snygg layout med en tanke bakom illustrationen av varje presenterad tupp.

Förutom ordet ”kuckeliku” på sitt språk har de åtta tupparna sällskap av en känd byggnad från respektive land och andra små kännetecken finns också här och där. Tuppen från Sverige (som naturligtvis säger ”kuckeliku”) har byggnaden Turning Torso som följeslagare, och uppslaget illustreras också av ägghalvor (kanske för att vi svenskar envisas med att äta ägghalvor vid varenda högtid?). Den spanska tuppen med solfjäder i hand står bredvid Barcelonas stolthet Sagrada Familia och säger ”Quiquiriquí”! Från vilka länder kommer tupparna som säger ”Kikeriki”, ”chicchirichì” och ”kukkokiekuu” tror du?

Jag känner mig skeptisk till den här boken som pekbok för barn 0-3 år, jag känner mig också tveksam till den som presentbok till vuxna (som förlaget skriver som förslag). Jag skulle i alla fall inte vilja få den som gåva…Det är svårt att veta hur man ska uttala de olika ”kuckeliku”-ljuden, jag stakar mig och det känns lite jobbigt. Det här med att varje tupp också har en känd byggnad från sitt land och t.ex. pasta på uppslaget hos den italienska tuppen – vilket litet barn kan förstå det fyndiga i det? Funkar ju såklart på vuxna (och lite äldre barn), men inte för den egentliga målgruppen. Jag vill inte totalsåga den här boken, för den är som jag sa i inledningen snygg och har absolut en charm. Men jag skulle inte välja att köpa den som pekbok till ett barn. Kanske tycker du helt annorlunda än vad jag gör om du får läsa den?

Kuckeliku: Vad säger tuppen i olika länder?
Författare: Linda Fridh
Illustratör: Pernilla Lonhage
Förlag: B Wahlströms
Antal sidor: 17
ISBN: 9789132160318
Köp: t. ex. hos Bokus eller Adlibris

Barnens Romanpris

För tredje året i rad ska Barnens Romanpris delas ut. Juryn består fem sjätteklassare från två olika skolor i Skåne som tillsammans ska bestämma vilken som var den bästa boken som utkom 2011 för 11-13-åringar. De håller som bäst på att läsa och fundera, och deras diskussioner om böckerna spelas in och sänds i P1 den 25, 26, 27 och 28 juni klockan 11:03. Av de fem böcker som är nominerade har vi på Barnboksprat läst och recenserat tre, de andra två kommer vi att recensera inom en snar framtid. De nominerade är:

”Flyga högt” av Katarina von Bredow
”Försöksdjuret” av Marianne Strand (läs recensionen här)
”Förvandlad” av Mårten Melin (läs recensionen här)
”I den tysta minuten mellan” av Viveka Sjögren (läs recensionen här)
”Min pappa är snäll och min mamma är utlänning” av Emmy Abrahamsson

Vilken bok som vinner avslöjas i sändningen den 28 juni 2012 i Sveriges Radio P1! Läs mer om Barnens Romanpris genom att klicka här.

Förra året vann boken ”Den gröna cirkeln” som du hittar en recension på här.