För två år sedan intervjuade jag Lisa Bjärbo till Barnboksprats kärlekstema, då hennes första ungdomsbok Det är så logiskt, alla fattar utom du just kommit ut. Nu är bok nummer två här: Allt jag säger är sant.

Vi träffas över en bit mat på ett café på Söder, inte långt ifrån där Lisa har sin skrivarlya. ”Bilden på baksidan av Allt jag säger är sant är faktiskt tagen just på det här cafét”, säger Lisa. Jag undrar förstås om boken (som jag vid intervjutillfället ännu inte läst) utspelar sig i Stockholm, men den här gången har Lisa valt att förlägga handlingen till en mindre, icke namngiven stad. Förra boken, Det är så logiskt, alla fattar utom du, utspelade sig Växjö, där Lisa är uppvuxen. Det fanns både för- och nackdelar med det. Lisa behövde inte hitta på allt själv, men å andra sidan blev det viktigt att få allt rätt. ”Folk lusläste verkligen på detaljnivå och blev upprörda när de märkte saker som att jag skrivit fel färg på stolarna i biblioteket.” Det behöver hon alltså inte vara nervös för den här gången. Men hon avslöjar att hon ändå såg Växjö för sin inre blick när hon skrev.

Allt jag säger är sant

Nya boken handlar om 16-åriga Alicia som hoppar av gymnasiet eftersom hon känner sig ämnad för stordåd. Varför ska man då mögla bort i skolan? Läs gärna Barnboksprats recension av boken.

En bok blir till

Skrivprocessen börjar för Lisa med skapandet av en karaktär. Sen kommer flera karaktärer som hör ihop med huvudpersonen. Först efter det planerar hon själva handlingen. Mycket av genomförandet handlar om disciplin. ”Jag har nästan aldrig flyt när jag skriver”, säger Lisa. ”Jag får tvinga mig själv att fortsätta. Det är inte alltid jätteroligt att skriva bok, men det jobbiga vägs upp av hur bra det känns när man får till det.”

Skrivandet varvas med författarbesök på skolor ute i landet. ”Det är en alldeles speciell känsla att komma in i en skola”, säger Lisa. ”De är så lika varandra och nästan ingenting har förändrats sedan jag var tonåring. Och det känns positivt för mig, eftersom jag tyckte det var kul i skolan.” Dessutom ger skolbesöken värdefull kontakt med målgruppen, som är nyttig för skrivandet. Hon snappar också upp ungdomsjargong på tunnelbanan, på bloggar och från Twitter.

Bilderbok i höst

Halvt på skämt, apropå att Lisa har väldigt många järn i elden, frågar jag om det inte är dags för en bilderbok snart och det visar sig att jag inte är fel ute. ”I höst kommer faktiskt en bilderbok. Huvudpersonen är Eddie, en viljestark tvååring inte så himla olik min egen son. Den utspelar sig dagarna innan jul, och läsaren får följa julförberedelserna genom Eddies ganska skeptiska ögon. Ett träd vid soffan? Som sticks? Vad ska det vara bra för? Och vem är tomten som alla pratar om? Eddie känner inte honom. Fast det där med paket låter i och för sig kul…” Illustratören heter Jesus Verona, och det här blir hans första bilderbok. ”Jag har nyss sett skisserna på de första bilderna, och är mycket uppspelt”, säger Lisa. ”Han gör Eddie så himla fin och bestämd och bra!”

Läser gärna ungdomsböcker

Det slukas många bilderböcker och ungdomsböcker hemma hos Lisa. Sonen Rufus kräver daglig läsning av Massor av dinosaurier och Varning för köttgänget sedan han fick dem i julklapp. Själv läser Lisa gärna ungdomsböcker. ”Faktiskt nästan hellre än vuxenböcker”, säger hon. ”Delvis för att jag har nytta av det som ungdomsboksförfattare men också för att jag gillar att de har ett större driv.” Hon är med i en ungdomsbokcirkel och det var där hon fick kontakt med Johanna Lindbäck, som har gett ut fem ungdomsböcker (se Barnboksprats Johanna Lindbäck-etikett, under vilken alla hennes böcker snart kommer att vara omskrivna).

Samarbetet med Johanna Lindbäck

”Johanna ville prova att skriva en bok tillsammans med någon”, berättar Lisa. När erbjudandet gick till Lisa var hon inte sen att nappa. ”Vi sågs över en lunch och klottrade ner hela idén till boken på baksidan av ett kuvert.” Det finns en ganska tydlig planering och de skriver varannat kapitel om varsin karaktär. ”Hittils har vi skrivit fyra kapitel och inte följt planeringen för något av dem”, säger Lisa. ”Men det är jätteroligt att processen inte blir så ensam och att man får respons direkt.”

Bilderböcker förr

Under en period jobbade Lisa som redaktör för Rabén & Sjögren. Där föddes idén till en bokserie om gamla bilderböcker och Lisa fick uppdraget att skriva texterna och göra urvalet tillsammans med Susanna Hellsing, dotter till Lennart Hellsing. ”Susanna är  uppvuxen i barnboksvärlden”, säger Lisa. ”Hon var som ett facit, hon kan allt och kommer ihåg allt. Vi kompletterade varandra väldigt bra, hon hade de traditionella ögonen och jag de nya.”

Arbetet gjorde det väldigt tydligt att bilderböcker speglar samhället vi lever i. ”I 50-talets böcker står kvinnan i köket på landsbygden medan mannen arbetar med hammare”, säger Lisa. ”I 60-talets böcker kan man se många skildringar av hur familjerna flyttade in till stan, och att kvinnorna började arbeta i större utsträckning. Den första dagisskildringen i en bilderbok kom till exempel på 60-talet. Och på 70-talet… haha! Att läsa bilderböcker från 70-talet är lite som att ta del av en historielektion. Ingenting var för svårt eller vuxet att skriva om då, och bilderböckerna skildrar allt – vietnamkriget, oljekrisen, klimathotet. Det verkade i många fall inte vara så viktigt att underhålla, det var mer ’nu ska vi upplysa barnen om hur världen ser ut utan omskrivningar’.”

Än så länge är det tre böcker som gäller, om 50-, 60- och 70-talets bilderböcker. Kanske blir det fler bilderboksretroböcker längre fram. ”Det är nog svårare för dagens böcker att uppnå samma kultstatus i och med att utbudet blir större och större”, säger Lisa. ”Men en framtida samling av nutida böcker måste ju nästan innehålla Pija Lindenbaums böcker och de om grisen Benny. Och Herman-böckerna, för att det var så mycket snack när de kom om att de är annat än vad man är van vid”.

När jag lämnar cafét har jag med mig en rejäl dos skrivinspiration och ett stort sug efter att läsa Lisas aktuella och kommande böcker. Dessutom ser jag fram emot att träffa Lisa igen på skrivarkurs i april.

Författare: Helena Ferry

Jag heter Helena Ferry och gillar att läsa, skriva och dricka te. Medan barnen var små läste jag såklart mycket småbarnsböcker och skrev ofta om dem här på Barnboksprat. Jag läser fortfarande kapitelböcker med yngsta barnet. och ungdomsböcker läser jag gärna för min egen skull. Jag tycker för övrigt att vuxna borde läsa mer ungdomsböcker! Det händer att jag lobbar för det lite diskret genom att ge bort ungdomsböcker i present. Till vardags jobbar jag med att bygga webbplatser. Det praktiska arbetet med bloggen bakom kulisserna faller därför på min lott, faktiskt är jag mer administratör än skribent numera. Mer om mig finns att läsa på min vardagslivsblogg Helenas dagar. Visa alla inlägg av Helena Ferry