Alicia är 16 år och ämnad för stordåd. Exakt vilka stordåd vet hon inte så noga, men hon vet i alla fall att hon inte vill slösa bort sin tid med att mögla i skolan hela dagarna, så hon hoppar av gymnasiet. Mest för att få tyst på de vuxnas tjat om att hon måste upprätta någon sorts plan för sin framtid tar hon ett kaféjobb och flyttar i samma veva in hos sin mormor för att slippa föräldrarnas missnöje. Alicia har en exceptionellt fin relation till sin mormor och trots att hon behöver en paus från sin familj så är det egentligen inget fel på den. Föräldrarna finns där och stöttar och Alicia har dessutom en lillebror som hon älskar.
”Du är rätt kaxig av dig du”, säger the love interest (jovisst finns ett sånt också) till Alicia. Och det är just det som gör henne så härlig och unik. Brukar inte ungdomar i böcker väldigt ofta vara ocoola och ha dåligt självförtroende? Alicia är visserligen inte med i inneklicken i skolan, men det är heller inget hon önskar. Hon går sin egen väg. Hon har sin egen stil. Det enda problemet är att det ibland är svårt att veta vart den egna vägen ska leda. Den egna stilen svajar dock aldrig och Alicia är i grund och botten övertygad om sin egen förträfflighet.
Men det räcker förstås inte med detta…
* SPOILERVARNING *
Alicias nya liv kastas plötsligt omkull när hennes mormor dör. Hon hamnar i ett känslomässigt vakuum och börjar göra (ännu mer) knasiga saker för att känna att hon fortfarande lever. Det dröjer innan sorgen kickar in ordentligt. Den här biten sitter som en kniv i hjärtat och jag fäller äkta tårar över Alicias fina mormor. Lisa Bjärbo har fått till en fin balans mellan humorn, som genomsyrar texten i form av fyndiga formuleringar och Alicias underbara impulsivitet, och det sorgliga som ger boken ett större djup.
Allt jag säger är sant
Författare: Lisa Bjärbo
Förlag: Rabén & Sjögren (2012)
ISBN: 978-91-29-68016-4
Antal sidor: 256
Smakprov: smakprov.se
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris
Låter intressant. Ursäkta om detta är en elak fråga men var den bättre eller sämre än ”Det är så logiskt att alla fattar” ?
Bättre! Och då menar jag inte att ”Det är så logiskt…” inte var bra, bara att den här känns på ett helt annat sätt. Mer och viktigare.
Suverän bok med underbart språk o.s.v., precis som du skriver Helena brukar ungdomar i ’dagens’ böcker ha dåligt självförtroende, de brukar även vara missanpassade på olika vis, om ni förstår vad jag menar, ha problem åt alla håll och kanter med allt och alla; bokens huvudperson har väl i och för sig också problem men det är annorlunda, hon har en sådan enorm utstrålning och är inte osäker!
Jag har recenserat den på Formom: http://www.formom.nu under vänstermenyns ”Litteratur”
Undviker ibland just ungdomsböcker, de kan kännas konstruerade och plågsamma att läsa. Men jag fastnade för denna bok från början och det är jag glad för. Bär med mig en del av den känsla av att inget behöver vara omöjligt som jag upplever att boken gett mig. Att lyssna inåt, våga säga nej och våga säga ja! Synnerligen spontan men ändå också någonstans insiktsfull huvudperson. För min del: igenkänning, skratt och tårar!