Barnboksprat

Kenneth tar oss från A till Ö genom Sverige

kenneth Jag blir inspirerad av engagerade människor som är kreativa och sprudlar av idéer. När barnboksskaparna Paulina Bengtsson och Jaana Persson släppte sin allra första barnbok så anordnade de en riktig rejäl releasefest. En dag för barnen i Olofström där en hel massa människor dök upp för att lyssna på sagostund, titta på Kenneth-teater, få ansiktsmålning och fiska i fiskedamm bland annat. Smådockor av karaktärerna från boken kan jag även skymta på en bild från författarinnas hemsida. De anordnar också olika projekt, som ett Kenneth & Calle lopp där barn sprang för livet. Pengarna överlämnades sedan till barncancerfonden hösten 2012. Sådana människor måste man bara beundra! I deras andra bok; Kenneth letar platser i Norden får man även där följa samma gäng som i första boken. Då ger de sig ut i norden för att upptäcka nya platser.

Men vad tycker jag då om boken? Jag får en känsla av nonsenslitteratur när jag läser boken just för blandningen av fantasi och realism. Den är inte förnuftig eller följer en logisk ordning vilket i sig själv kan vara väldigt roligt. Precis som nonsens ska vara. Texten är skriven på rim och meningen är att lära ut alfabetet och troligtvis en viss geografisk kunskap. Hade man velat vara mer pedagogisk så tycker jag man kunde ha gjort upplägget annorlunda. Men det är min åsikt. Jag uppfattar hellre boken som en underhållande berättelse om en äldre man och hans resa genom Sverige. Kanske någons farfar eller morfar. Se här i texten och på bild hur bokstaven F markerar var i alfabetet man befinner sig;

När jag lekt färdigt på Öland

Sätter jag vingar på amazonen.

För att Flyga över havet

Och ta en tur runt månen.

Kenneth reser iväg ensam genom Sverige men finner några vänner längs vägen. Boken pendlar mellan realism och fantasi vilket också märks i bilderna. Jaana Persson är duktig konstnär men jag upplever henne som något ovan som barnboksillustratör. Kanske har det att göra med blandningen av att skildra verklighetstrogna detaljer och den något naivistiska stilen. Samtidigt passar det ihop med författarens text som är lekfull och fantasifull. Tillsammans fungerar text och bild bra ihop.

Min femåring frågade mig hela tiden under läsningen varför inte flickan Annie fick följa med på resan. Som vuxen retade jag mig lite på att det i söder är sommar och när de kommer norrut är det vinter och sedan sommar igen då de reser hem. Inget i texten tyder på att de skulle ha rest under ett helt år. Men just för att boken för tankarna till nonsenslitteratur så kan jag uppskatta boken för vad den är och den är underhållande. Min femåring gillade den medan boken växte för mig efter att jag tagit reda på mer kring barnboksskaparna. En rolig resa genom vårt vackra land.

Kenneth tar oss från A till Ö
Författare: Paulina Bengtsson
Illustratör: Jaana Persson
Förlag: Sivart förlag
Utgiven: 2011
ISBN: 9789185705566 Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Pistolen

I en engelsk stad någonstans bor de tre kompisarna Jonas, Binny och Kamal. I bokens prolog förstår man att det antagligen är någon av de tre ungdomarna som sitter häktad hos polisen. När sedan första kapitlet tar sin början kastas man direkt in i en actionfylld handling:

Vi stod på High Street och frös arslet av oss utanför Lahore Fried Chicken när vi hörde pistolskotten. Bang! BANG BANG BANG! Alla på gatan sprang för att ta skydd samtidigt som en svart, blank Mercedes susade förbi i hög hastighet.

En stund senare försöker alla förstå vad som hänt, och då kommer Mercedesen farande igen och ytterligare skott avlossas. Jonas följer bilen med blicken och ser att den stannar till och en man med en väska i handen springer från bilen in i en gränd för att tjugo sekunder senare komma tillbaka till bilen. Jonas blir nyfiken och drar en lögn för sina kompisar om att han ska titta förbi hos sin syrra; i själva verket letar han sig fram i den mörka gränden och hittar en väska som visar sig innehålla en pistol.

Det dröjer inte länge innan han avslöjat sitt ”fynd” för sina två kompisar, och eftersom våld och hot är en del av deras vardag (det finns ett rivaliserande gäng som kallas BMD i staden) får de för sig att de ska skrämma upp sina fiender med hjälp av pistolen. Men vad händer med dynamiken i deras egen lilla kompistrio när det finns ett vapen med i bilden? Det visar sig att en av dem blir ordenligt personlighetsförändrad och väldigt väldigt farlig – inte bara för BMD-gänget. Kan man verkligen lita på sina vänner i alla situationer?

En spännande och actionfylld berättelse med oväntade händelser. Eftersom man snabbt kastas in i handlingens hetluft kan boken säkert locka många läsovilliga och läsovana ungdomar till läsning.

Pistolen
Författare: Bali Rai
Förlag: Argasso
Antal sidor: 87
ISBN: 9789186579548
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

En bok att bli glad av

Hur motsägelsefullt det än kan låta så är Kivi och den gråtande goraffen en bok att bli glad av. Det är andra boken i serien om Kivi. Den första delen har tidigare recenserats av Malin på barnboksprat. Läs recensionen här.

I den här berättelsen har Kivi bestämt sig. Hen ska ha en gorilla och där med basta! Det finns inget annat. Hela den brokiga familjen med mappor, pammor, storebröstrar, parvelpysar, marfor och morbror Jin ger sig iväg till zoo. En gorilla är svår att hitta, men i stället stöter de på en gråtande, beklämmande och ganska besynnerlig varelse. Utan vare sig namn eller definition. En varelse man gömmer undan. Till den dag då Kivi dyker upp.

fram_kivi_goraff_165x165 Boken är fylld av språkglädje och underfundigheter. Rimrytmen, busigheten och de rappa replikerna får mig att tänka på Barbro Lindgrens vilda bebi. Det är en värld utan gränser där man kan göra precis vad man bestämt sig för, men inte utan samvete.
Jag blir glad av den här boken. Glad över Jesper Lundqvists och Bettina Johanssons vida perspektiv på världen, glad av det spralliga språket, glad av de fantastiska bilderna som är färgglada, normbrytande och humoristiska.

Som barn vill man ju gärna läsa samma bok om och om igen. Som vuxen är jag inte lika förtjust i det. Kivi och den gråtande goraffen är dock ett undantag.

Kivi och den gråtande goraffen
Författare: Jesper Lundqvist
Illustratör: Bettina Johansson
Förlag: OLIKA förlag
Antal sidor: 26
ISBN: 9789185845828
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Svart glas

Maud Mangold var en ny bekantskap för mig. En överraskande trevlig sådan. Hade jag haft möjlighet att läsa henne i tonåren hade hon varit en klar favorit.

Boken Svart glas innehåller allt det jag alltid letade efter längs hyllorna på biblioteket som ung. Spänning, melankoli, en vibrerande mystik och en ung, modig, självständig tjej att inspireras av. Även om Umbra faktiskt har det rätt tufft med en bipolär mamma som låter sig uppslukas helt av konsten och totalt glömmer sin dotter emellanåt.
Men Umbra låter sig inte nedslås. Hon skaffar sig en ny kompis, Amos, på det nya lilla stället dit hon och hennes mamma precis flyttat. I det stora huset vid havet, där de flyttat in, upptäcker Umbra också att det redan bor någon annan! Någon som lämnar spår efter sig i köket. Någon som stjäl hennes kläder och som hon sedan hittar nere i den mörka, fuktiga källaren. Ibland hör hon den där varelsen, och hon och Amos bestämmer sig för att avslöja vem det är:
”Jag slänger upp dörren samtidigt som Amos tänder ficklampan. Vi stirrar på den kurande gestalten som naglas fast av ljusstrålen. En massa rufsigt alldeles vitt hår och magra händer som håller i något rött. /…/ Händerna är alldeles genomskinliga. Långa fingrar, för stora på något sätt. Ansiktet är vitt men smutsigt. Och håret alldeles färglöst, som glasnudlar.”

Hon är en hal gestalt, den där lilla flickan. Hon försvinner och hon dyker upp på nytt. Med ett förflutet som hela tiden förändras. Umbra och Amos grubblar och förundras över henne. Vem är hon egentligen?

Det finaste i boken är Maud Mangolds vackra språk. Här är litteratur och konst verkligen ett. Umbra och hennes mamma målar med färger. Maud Mangold målar med ord. Hennes språk är rikt på färger och känslobeskrivningar och allt flyter ihop till en skimrande, nyanserad tavla.

Svart glas
Författare: Maud Mangold
Förlag: Rabén & Sjögren
Antal sidor: 159
ISBN: 9789129681123Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Glasbarnen

Mysrys för 9-12-åringar (tänk Ingelin Angerborn) ligger mig varmt om hjärtat, så därför känner jag läsivern vakna så fort jag nosat upp någon ny sådan bok. Givetvis blev jag nyfiken på Kristina Ohlssons Glasbarnen. Kristina Ohlsson är etablerad vuxenförfattare i deckargenren, vilket gjorde det hela lite extra spännande. Det är ju faktiskt inte någon självklarhet att den som kan skriva för vuxna automatiskt kan skriva för barn, vilket Johanna Öberg på Bokhora faktiskt också funderade kring nyligen. Jag tror det kan vara svårt att anpassa sig till det mer kompakta formatet: allt måste vara så bra i en barnbok, man kommer inte undan med svagare partier på samma sätt som man gör i en bok för vuxna.

Glasbarnen handlar om Billie, som flyttar till ett gammalt hus tillsammans med sin mamma. Redan från början känns det hela skumt och det står snart klart för Billie att huset vill bli av med dem. Hon börjar nysta i husets historia och får reda på alla hemskheter som hänt familjerna som tidigare bott i det. Och en gång i tiden bodde glasbarnen i huset… om de nu någonsin lämnat det?

Konceptet ”ung flicka vs. hemsökt hus” kan tyckas något uttjatat vid det här laget, men jag älskar det och det brukar bli bra böcker av det. Oftast i alla fall. Glasbarnen tycker jag dock är väldigt ojämn. Vissa partier är lysande, jag känner riktigt hur min kropp visar mig vad som menas med uttryck som ”blodisande” och ”kalla kårar”. Då sitter jag på helspänn, världen glider undan litegrann och jag bläddrar frenetiskt till nästa sida. Sen kommer partier som mest är frustrerande. Jag förstår att allting inte kan rullas upp på en gång, men de stillsammare partierna måste ju också vara bra. Och jag blir mest irriterad när undersökningarna går på tomgång för att Billie & c:o till exempel inte lyckas hälsa på en tant vars namn (inklusive efternamn) och gatuadress (exklusive husnummer) de fått (av tanten själv, de är alltså inbjudna). De cyklar längs gatan flera gånger innan de till slut får syn på henne. Varför inte bara kolla i vilket hus hon bodde? Senare är de ungefär lika dåliga på att lyckas gå till biblioteket. Och jag vet inte hur många gånger Billie konstaterar att ”nu måste hon verkligen få ut mamma och sig ur huset”, vilket blir en tröttsam upprepning.

Och slutet sen då… Jo, jag får ge cred för att det är ovanligt. Men jag känner mig minst sagt blåst på konfekten.

Jag har inte läst någon av Kristina Ohlssons vuxenböcker, så jag kan inte göra någon jämförelse, men för mig levde denna lovande bok inte upp till förväntningarna.