Ensamhet, sorg, uppgivenhet – alla dagar är lika. Men någonstans inom oss alla finns ett frö som spirar, i det finns fantasi, drömmar och hopp om att bli sedd, upplyft och älskad. Annie växer ur sorgen efter sin mor när hon får en livsviktig uppgift att utföra, och genom sitt handlande blir hon utvald och möter kärleken.
Redan i inledningen uppmuntrar texten till detaljerat bildseende och att se människan Annie. ”Om man knyter ett snöre i hennes nästipp och släpper det hamnar det precis längst fram på hennes tånaglar.” Givetvis tänker man in linjen i bilden och blir samtidigt uppmärksammad på en mängd detaljer i kompositionen: Annies sorgsna ögon, uppgivna kroppsspråk och svarta klänning, att rummet hon befinner sig i har kreativa och livsljusa inslag och att det utanför fönstret finns tre mörka former som är i rörelse i sjön.
Annie bor i ett hus på en ö, hon är ensam och sorgsen. Annie är inget barn men hon längtar efter sin mamma som är död, och hon längtar bort – kanske finns det någon mer som hon på andra stranden… Men Annie är rädd för att bli besviken – hon fantiserar hellre, är fast i sin sorg och sin tröstlösa verklighet, trött på sig själv och på att se och göra samma saker varje dag. Men nätterna är värst; en natt har hon fått nog, tar farväl, går ner till sin båt och ror iväg. Det är mörkt och dramatiskt och hon närmar sig de tre svarta öarna, som är mystiska och skrämmer folk i byn. Hon hoppar i och sjunker.
Det hon möter är ljust och vackert, under vattnet finns tre jättar. Öarna är deras hattar och hon fångas upp av en jättes hand. När hon vaknar upp på stranden är allt förändrat, allt är ljust och hon är lycklig. Bilden av mötet fyller ett uppslag och är utan text – den bilden bär hon med sig. Men så en natt är öarna borta. Jättarna har kommit upp till henne på land, de behöver hennes hjälp att hitta till havet där jättekvinnorna bor. Annie bärs av en jätte, själv är hon deras vägledare – hon har fått ett uppdrag och de ger sig ut på vandring, till jättinnorna i havet. Men väl framme uppstår ett stort problem – jättarna är tre och jättinnorna bara två…
Men vänta nu, detta är ju en fantastisk och vacker saga, och i sagor kan vad som helt hända… och slutet borde väl vara att hjälten och hjältinnan levde lyckliga i alla sina dagar? Lugn, det löser sig naturligtvis på bästa sätt!
Visst är det lite av en askungesaga med den ensamma unga kvinnan som sitter vid spisen och längtar bort, blir hämtad, och får sin drömprins. Men det finns egentligen djupare likheter med Tove Janssons Vem ska trösta knyttet – både vad gäller bildspråk, skönhet och handling. Det märks att Alma-pristagaren, författaren och illustratören Kitty Crowther har rötter i flera länders sagotraditioner.
Då och då föregår handlingen sig själv, eller snarare pekar framåt, för att sedan återgå till ett tidigare stadium – det är ett lite speciellt grepp Crowther tar, som en sorts cliffhangers, kanske är hon rädd för att läsaren ska tycka att det är tråkigt och förlora intresset. I vår tid där något ständigt ska hända är det en begriplig strategi men den känns onödig – det får vara lite tråkigt ibland, därur växer fantasin, och jag tycker att lite av bokens budskap förringas. Detaljerna i Annies vardagstristess och hennes stilla observans tillför däremot mycket till fantasi och seende; bild och berättelse finns bägge i både text och illustration.
Titel: Annie från sjön
Text och bild: Kitty Crowther (2009)
Svensk text: Joar Tiberg
Förlag: Rabén & Sjögren (2013)
Antal sidor: 44
ISBN 978-91-29-67913-7
Jämför priser
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris
Sprätten satt på toaletten skrevs på 1970-talet. Jag, som inte levde då, blir fortfarande lite förvånad över hur mycket barn sattes in i politiken genom sagor och berättelser. Hur stor är chansen att en berättelse som Kåldolmar och kalsipper skulle visas på TV idag? Som vi diskuterat tidigare här på Barnboksprat finns det en skillnad i hur mycket reflektionstid böcker förr och nu kräver, att dagens konsumistiska samhälle påverkar barnlitteraturen också.
Den här boken fann jag mycket rar och fin. Den har en vardaglig ton och är stillsam. Författaren och illustratören heter Rebecca Landmér och boken följer barnets perspektiv. Egentligen sker inte mycket handlingsmässigt utan det är mer en känsla som den förmedlar. Den är varm och gemytlig och handlar om längtan. Om Io som har skilda föräldrar och längtar efter de båda. Och om kusin Gullan som ibland kommer på besök och också har skilda föräldrar. Barnen är olika varandra men har ändå mycket gemensamt. Som när de bygger snöhus åt en död ekorre och funderar över vem som kommer längta efter djuret då. Det verkar som om deras längtan och saknad ligger hos dem båda två men det blir inget som problematiseras eller skapar ångest. Båda barnen verkar ha det bra med sina respektive familjer.
Fint berättad kapitelbok om ett barnbarn och en älskad mormor. En mormor som är veterinär och som ger vidare sina kunskaper och sin glädje i att hjälpa djur. Ingen som mormor som kan berätta historier om djur som hon hade förr i tiden. Hedda och den vilda hunden Rufsen får följa med och hjälpa till i mormors bestyr med djur, både hemma och kring gårdar och hus på landet. Det blir fina upplevelser och minnen med mormor och sommaren. Sista sommaren. Mormor lär Hedda se de fina stunderna i livet som pärlor att trä på ett halsband. Mormor vet något som Hedda ännu inte vet, men läsaren anar och blir medveten om livets oundvikliga skeenden.
Jag blir inspirerad av engagerade människor som är kreativa och sprudlar av idéer. När barnboksskaparna Paulina Bengtsson och Jaana Persson släppte sin allra första barnbok så anordnade de en riktig rejäl releasefest. En dag för barnen i Olofström där en hel massa människor dök upp för att lyssna på sagostund, titta på Kenneth-teater, få ansiktsmålning och fiska i fiskedamm bland annat. Smådockor av karaktärerna från boken kan jag även skymta på en bild från författarinnas 