Det var en gång en prickig zebra… Neeej, det är väl inte sant, zebror är väl inte prickiga! Fast kanske kan de vara det ändå – på skoj, i den Magiska djungeln; i alla fall en liten stund tills vi med gemensamt kunnande avslöjar sanningen. Men i den Magiska djungeln är vänskapen faktisk viktigare än utseendet – hur man egentligen ser ut kanske inte har så stor betydelse så länge alla kan ha kul tillsammans!
Först introducerar berättaren den prickiga zebran som lever längst inne i djungeln. Innan vi har hunnit vänja oss vid tanken, alternativt protestera, vänder vi på bladet och möts av ett massivt, tjockt och brett Neeeeeej! och dementin att zebror är randiga. På uppslagets motsatta sida gör den randiga zebran en levnadsglad kroppsrörelse som berättar att detta är skoj och en sorts lek som vi ingår i tillsammans! Vi är me’ – eller hur?
På de kommande uppslagen träffar zebran olika djur som vid första mötet inte alls ser ut som vi är vana eller beter sig som de borde; för att på nästa sida presenteras som de ser ut/är: ”Zebran träffade en ullig noshörning …”. ”Neeeeeej! Noshörningar har inte ull, de har TJOCK HUD! Den randiga zebran och den tjockhudade noshörningen blev vänner.” Med nya eller bekräftade kunskaper får läsaren göra nya bekantskaper tillsammans med zebran.
Magiska djungeln är en medryckande glad bok som lockar till uttrycksvariation i läsningen – bokstäverna/texten interagerar i form, storlek och uttryck med bilderna, våra sinneserfarenheter och textinnehåll/ordens betydelse. Den ulliga noshörningen presenteras med ulliga bokstäver, och att verklighetens lejon är gula och faktiskt jättefarliga, förstärks genom stegrande, delvis taggiga (även syftande på utseendet av manen kring lejonhanens huvud) och kraftfulla bokstäver.
För att uttrycka hur zebran i verkligheten blir rädd och springer, startar orden ”springer iväg” från ’raden’ – tar sats, och lyfter snabbt uppåt i ett språng för att plana ut i luften, rörelsen fortsätter i bilden i zebrans bakben som lättat från marken, kroppens språng landar i huvud och framben. Och zebran sprang ifrån lejonet till sina nya vänner i djungeln – i bokens slut är alla vänner samlade.
Kanske kan man säga att berättelsen har två parallella världar, en fantasivärld som på lek utmanar i sina påståenden och en mer verklig där allt läggs till rätta. I de flesta bilder avsedda för barn gullifieras djur: karaktärsdrag, färg, form och proportioner är mer eller mindre förvanskade, men ändå vet barnen vilket djur som åsyftas – tillräckligt många igenkänningstecken har bevarats eller lyfts fram. I Magiska djungeln finns utrymme att reflektera lite extra över förhållandet mellan fantasi och verklighet – även om de mer verklighetsnära figurerna fortfarande är söta barnbilder och stiliserade.
De söta djuren skojar glatt med oss eller spelar uppenbart förbryllade. En skojglad vänskapsbok med härliga bilder där lässköna texter uppmuntrar till levande nyansering; det blir kul att ’läsa’ tillsammans – barnet lär sig säkert snabbt att medagera i ord och uttryckssätt, och när en ny kommer till de övriga gänget används uppräkning och upprepning.
Men så dyker det upp en joker, som leder tillbaka till leken: … bläckfisk – i djungeln!? Jaa, det här är en Magisk djungel, där får vem som helst bo – så länge man är en bra kompis, vill säga!
Magiska djungeln
Författare: Hanna Olausson
Förlag: Ordalaget (2014)
ISBN: 9789174690774
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris
Informativ och lättläst av Peter Arrhenius. Trafik för de små, som behöver få koll på vardagens faror. Lina och Leo är våra vänner i den snyggt färgklatschiga bildupplevelsen signerad Ingela P. Arrhenius, som med sina numera klassiska bilder får vilken liten unge som helst att sitta still och lyssna och sedan kanske försöka lösa bokens små kluriga uppgifter.
En liten tänkvärd tankebok med galna illustrationer och oväntade vinklingar. En sådan där bok som det går att fortsätta prata om efteråt eller mitt i. Ingen konkret saga, utan mera fria påståenden och filosofiska funderingar kring vår tillvaro här på jorden. Med en humoristisk ton i det allvarliga, där vår föreställningsvärld får sig en utmaning. Vi måste alla lära in allt från början och det kan ju vara så att det går att göra på ett annat vis. Eller inte? Men tänk om barnet får ”tänka om” och vidga sin världsbild? Individen kan förändra i det lilla.
