Tidigare i år fick de klassiska spökena Laban och Labolina nytt liv genom ny illustratör och nya författare. I Inger och Lasse Sandbergs anda skriver Cecilia Bross nya berättelser med Hanna Strömbergs bilder som är trogna Lasses, men mjukare, öppnare och mer 2020-tal.
Vi ha läst ”Laban och Labolina letar efter former” och ”Laban och Labolina räknar”. Det är pedagogiska böcker som uppmuntrar min 4-åring till att lära sig mer, leta efter formerna häxan ber spökena leta efter och hjälpa till att räkna tårtor innan spökena hinner göra det. Roligt och finurligt.
Jag gillar de mjukare illustrationerna och att Labolina får ta mer plats än i originalböckerna, en varsam förändring som gör boken modernare. Färgerna och layouten har också fått sig en uppdatering vilket gör böckerna färgsprakande och glädjande.
Ett riktigt bra samarbete och roligt att böckerna fått nytt liv så att fler kan få lära känna de känslofyllda, nyfikna och vänliga spökena.
Illustratör: Hanna Strömberg
Eli bor i en liten transylvansk stad där det finns två av allt: floder, huvudgator och begravningsplatser. Men det finns bara en Luli, Elis bästa vän. Tillsammans springer de överallt de ska. Eli ger Luli av sin matsäck eftersom hon inte kan få med sig någon mat hemifrån. De gör allt tillsammans. Men så kommer kriget. Luli flyttar till USA och Eli tas till ett arbetsläger. Kommer de ses igen?
En fin, men ganska snabb, berättelse som ger barnet (från ca 6 år) en inblick i det mest fasansfulla som hände under 1900-talet. Inte så många detaljer, berättelsen utspelar sig mest före och efter kriget, men det som står kan räcka långt för den som vill veta mer. En bok att läsa tillsammans med någon att hålla i handen, någon som kan svara på frågor som uppstår. En bok om hopp och vänskap som tål det mesta. Detta ackompanjeras av fina akvareller av författarens dotter.
