ALMA-priset till Guus Kuijer

Igår delades ALMA-priset (Astrid Lindgren Memorial Award) ut, ett litteraturpris som kan vinnas av författare, illustratörer, berättare och läsfrämjare inom genren barn- och ungdomslitteratur. Priset är internationellt och delas ut varje år till en eller flera mottagare; syftet är att stärka och öka intresset för barn- och ungdomslitteratur i världen och ska även stärka barns rättigheter på global nivå.

Årets pristagare är den holländske författaren Guus Kuijer. Han debuterade som barnboksförfattare 1975 och har hunnit skriva ett trettiotal böcker sedan dess. Hans böcker finns översatta till mer än tio språk och de flesta riktar sig till läsare som befinner sig i gränslandet mellan barn och tonår. Flera av böckerna har filmatiserats eller dramatiserats. I en kommentar till gårdagens utmärkelse säger Kuijer själv att ”Av mina böcker anser jag ”The Book of Everything” vara den viktigaste”. Vill du veta vad den handlar om kan du läsa om den på förlaget Opals sida här: ”Boken om allting”.

Kuijer har blivit belönad tidigare; Deutsche Jugendliteraturpreis har han fått två gånger, och Nederländernas största barnlitteraturpris, Gouden Griffel, har han mottagit fyra gånger! ALMA-priset överlämnas vid en ceremoni på Stockholms Konserthus den 28 maj 2012.

För alltid vi två – så det så

Eftersom jag inte ens hört talas om Guus Kuijer igår när det tillkännagavs att han vunnit ALMA-priset åkte jag till närmaste bibliotek för att se om någon av hans böcker fanns till utlån. Jag fick tag på den första boken i serien om Polleke (det finns fem böcker om henne); ”För alltid vi två – så det så”. Efter att de senaste dagarna ha läst en ganska dyster bok kom den här som en glad överraskning.

Polleke är en framåt tjej med stort hjärta och mycket humor. Boken är tragikomisk, här finns mycket att skratta åt men också stort allvar. När vi träffar Polleke har det just tagit slut med Mimon som hon har varit tillsammans med i två år, han är muslim och hans föräldrar tycker inte längre att det passar sig att de umgås eftersom de börjar bli stora nu. Något mer som är knepigt i Pollekes liv är att hennes mamma börjar dejta hennes magister, hur roligt är det att blir retad för av både skolkamrater och grannar?

Polleke säger att hon ska bli poet när hon blir stor, precis som sin pappa Spiek (eller Gerrit som han heter, och som egentligen inte skrivit en enda dikt…) och i boken finns här och där små dikter av varierande slag att läsa med lite illustrationer runt, och lite filosofiska funderingar emellanåt. Spiek är inte någon bra pappa kan jag som vuxen se, han langar och använder hasch och i boken lämnar han sin tredje fru (och en drös barn) och Polleke tar på sig ett ansvar som ingen elvaåring skulle behöva.

Det här är en bok som tar upp både livets allvarsamma och glada sidor, och jag vill gärna läsa fler böcker om Polleke för att se hur hennes liv utvecklar sig. Tur att jag uppmärksammade ALMA-priset så att jag fick upp ögonen för Kuijers böcker!

För alltid vi två – så det så
Författare: Guus Kuijer
Illustratör: Alice Hoogstad
Förlag: Opal
Antal sidor: 93
ISBN: 9789172990906
Ingår i serien: Polleke
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Min syster är i tusen bitar

När Jamie var fem år gammal sprängdes hans storasyster Rose i bitar vid ett terrordåd i London. När vi träffar honom är han 10 år och håller på att flytta till The Lake District med sin pappa och syster Jasmine (Jasmine och Rose var tvillingar) för att få en nystart. Jamies mamma lämnar familjen för en annan man. Ganska snart upptäcker Jamie att det inte kommer att bli någon större skillnad; pappan är fortfarande lika besatt av sin dotters död, för det första han gör när de kommer till sin nya bostad är att ställa urnan med Roses aska på spiselkransen precis som förut. Vodkaflaskorna och ölburkarna är också en del av pappans vardag, och han skaffar sig inget jobb fastän han sa att han skulle.

Mamman hörs knappt av, kommer inte och hälsar på och verkar ha glömt Jamies födelsedag. De som bryr sig om Jamie är Jasmine, katten Roger och hans nya vän Sunya. Det är svårt för Jamie att vara kompis med Sunya, hon är muslim och enligt pappan är alla muslimer onda eftersom det var de som mördade Rose.

Det är en så otroligt sorglig bok. Pappan i familjen är så utom sig av saknad och nästan otäckt besatt av Rose fastän det gått fem år sedan hon dog. I skolan ljuger Jamie om sin familj när hans fröken hela tiden förser dem med skrivuppgifter där de t.ex. ska skriva om ”Mitt underbara sommarlov” och det blir svårare och svårare att ta sig ur lögnerna ju längre tiden går. Om han sätter ord på det som hänt och händer kanske det känns mer verkligt?

Det finns liksom ingen vuxen som tar hand om Jamie och hans syster, jag väntar hela tiden på att någon ska se hur illa det är ställt men gång på gång sviker vuxenvärlden denna lille 10-åring. En hjärtknipande bok om sorg, saknad och vänskap.

Min syster är i tusen bitar
Författare: Annabel Pitcher
Förlag: Rabén & Sjögren
Antal sidor: 247
ISBN: 9789129679953
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Kuckeliku: Vad säger tuppen i olika länder?

Här i veckan fick jag hem ett paket i brevlådan; recensionsexemplar jag själv inte beställt men som förlaget skickat ändå. Sådana små överraskningar gillar jag skarpt! I paketet fanns två böcker, varav den ena är den som jag skriver om här – en färgglad bok med snygg layout med en tanke bakom illustrationen av varje presenterad tupp.

Förutom ordet ”kuckeliku” på sitt språk har de åtta tupparna sällskap av en känd byggnad från respektive land och andra små kännetecken finns också här och där. Tuppen från Sverige (som naturligtvis säger ”kuckeliku”) har byggnaden Turning Torso som följeslagare, och uppslaget illustreras också av ägghalvor (kanske för att vi svenskar envisas med att äta ägghalvor vid varenda högtid?). Den spanska tuppen med solfjäder i hand står bredvid Barcelonas stolthet Sagrada Familia och säger ”Quiquiriquí”! Från vilka länder kommer tupparna som säger ”Kikeriki”, ”chicchirichì” och ”kukkokiekuu” tror du?

Jag känner mig skeptisk till den här boken som pekbok för barn 0-3 år, jag känner mig också tveksam till den som presentbok till vuxna (som förlaget skriver som förslag). Jag skulle i alla fall inte vilja få den som gåva…Det är svårt att veta hur man ska uttala de olika ”kuckeliku”-ljuden, jag stakar mig och det känns lite jobbigt. Det här med att varje tupp också har en känd byggnad från sitt land och t.ex. pasta på uppslaget hos den italienska tuppen – vilket litet barn kan förstå det fyndiga i det? Funkar ju såklart på vuxna (och lite äldre barn), men inte för den egentliga målgruppen. Jag vill inte totalsåga den här boken, för den är som jag sa i inledningen snygg och har absolut en charm. Men jag skulle inte välja att köpa den som pekbok till ett barn. Kanske tycker du helt annorlunda än vad jag gör om du får läsa den?

Kuckeliku: Vad säger tuppen i olika länder?
Författare: Linda Fridh
Illustratör: Pernilla Lonhage
Förlag: B Wahlströms
Antal sidor: 17
ISBN: 9789132160318
Köp: t. ex. hos Bokus eller Adlibris

Allt jag säger är sant

Alicia är 16 år och ämnad för stordåd. Exakt vilka stordåd vet hon inte så noga, men hon vet i alla fall att hon inte vill slösa bort sin tid med att mögla i skolan hela dagarna, så hon hoppar av gymnasiet. Mest för att få tyst på de vuxnas tjat om att hon måste upprätta någon sorts plan för sin framtid tar hon ett kaféjobb och flyttar i samma veva in hos sin mormor för att slippa föräldrarnas missnöje. Alicia har en exceptionellt fin relation till sin mormor och trots att hon behöver en paus från sin familj så är det egentligen inget fel på den. Föräldrarna finns där och stöttar och Alicia har dessutom en lillebror som hon älskar.

”Du är rätt kaxig av dig du”, säger the love interest (jovisst finns ett sånt också) till Alicia. Och det är just det som gör henne så härlig och unik. Brukar inte ungdomar i böcker väldigt ofta vara ocoola och ha dåligt självförtroende? Alicia är visserligen inte med i inneklicken i skolan, men det är heller inget hon önskar. Hon går sin egen väg. Hon har sin egen stil. Det enda problemet är att det ibland är svårt att veta vart den egna vägen ska leda. Den egna stilen svajar dock aldrig och Alicia är i grund och botten övertygad om sin egen förträfflighet.

Men det räcker förstås inte med detta…

* SPOILERVARNING *

Alicias nya liv kastas plötsligt omkull när hennes mormor dör. Hon hamnar i ett känslomässigt vakuum och börjar göra (ännu mer) knasiga saker för att känna att hon fortfarande lever. Det dröjer innan sorgen kickar in ordentligt. Den här biten sitter som en kniv i hjärtat och jag fäller äkta tårar över Alicias fina mormor. Lisa Bjärbo har fått till en fin balans mellan humorn, som genomsyrar texten i form av fyndiga formuleringar och Alicias underbara impulsivitet, och det sorgliga som ger boken ett större djup.

Allt jag säger är sant
Författare: Lisa Bjärbo
Förlag: Rabén & Sjögren (2012)
ISBN: 978-91-29-68016-4
Antal sidor: 256
Smakprov: smakprov.se
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Starcrossed: Helena

Jag längtar till slutet av juni! Varför? För att då kommer den andra delen i trilogin Starcrossed! ”Starcrossed lovers” är ett uttryck som används om ett par vars förhållande ofta motarbetas av yttre krafter; Romeo och Julia, Tristan och Isolde och Paris och Helena är några klassiska exempel.

Jag har just läst ut den första – Helena – som visade sig vara något helt annat än vad jag trott. Den här boken har stått ganska länge på min ”att-läsa-hylla”, och jag tänkte att nu ska jag ta itu med den fastän det känns lite motigt (den är 506 sidor lång). Jag började läsa och tänkte att det skulle väl ta ett par veckor att bli klar; det tog ett par dagar! Det var verkligen en bok i min smak, jag fick lite ”Twilightfeeling” av den. Den här handlar dock inte om vampyrer och varulvar, men om ett folk som också tillhör fantasins värld: ättlingar till den grekiska mytologins gudar.

Helena Hamilton är en tonårstjej som växt upp med sin ensamstående pappa och lever på ön Nantucket utanför den amerikanska östkusten. Hon är enastående vacker men tillhör ändå nördgänget i skolan, i det gänget ingår också hennes bästa kompis Claire. Helena vet ingenting om sin mamma, det finns inte ett enda foto av henne i huset men runt halsen hänger ett halsband som är det enda minne Helena har av henne. Helena har ända sedan hon var liten känt att hon är annorlunda, men inte vad som är ”fel”. Hon är t.ex. övermänskligt bra på löpning, så bra att hon medvetet springer saktare än hon kan för att inte vinna och utmärka sig. För Helena vill inte synas, hela sitt liv har hon varit blyg och försökt att märkas så lite som möjligt.

En dag börjar ett rykte spridas om att en ny stor familj är på väg att flytta till ön, och att de har barn i Helenas och Claires ålder. När de dyker upp i skolan ändras Helenas liv för alltid: när hon möter Lucas Delos i skolan säger hennes instinkt henne att hon måste döda honom! Och hon attackerar honom där i skolan inför en massa människor, Helena som aldrig i sitt liv gjort en fluga förnär. Vad är det som händer med henne?!

Ganska snart blir både familjen Delos och Helena medvetna om vad och vem hon är…Mer än så här vill jag inte berätta för då tror jag att jag förstör för de som vill läsa boken. När jag var klar med den ville jag genast fortsätta med nästa del, men den kommer som sagt inte förrän i juni – det blir en lång väntan! Helena var en superbra bok, med spännande inslag av grekisk mytologi på ett sätt som jag inte hade kunnat ana. I boken finns såklart också ett älskande par som är ”starcrossed lovers”!

Starcrossed: Helena
Författare: Josephine Angelini
Förlag: Bonnier Carlsen
Antal sidor: 504
ISBN: 9789163868719
Ingår i serien: Starcrossed
Köp: t.ex. på Adlibris eller Bokus