Intervju med Katarina och Anette på Sagolikt bokförlag

Efter att ha läst två böcker från Sagolikt bokförlag blev jag väldigt nyfiken på de två personer som ligger bakom bokförlaget som skiljer sig så pass mycket från mängden. ”Jag älskar dig så mitt hjärta brister” handlar om en tjej som är kär i en kille med Downs syndrom. ”Jösta och Johan” handlar om två kill-giraffer som vill adoptera ett barn. Jag tog kontakt med Anette Skåhlberg och Katarina Dahlquist för att försöka stilla min nyfikenhet.

Hemlöshet, killar i klänningar, downs syndrom… Det är ganska normbrytande sagor för barn som ni gör. Vilken respons får ni på detta?

Anette Skåhlberg, författaren bakom böckerna berättar: ”När jag skriver, skriver jag alltid (nästan) utifrån en ilska som oftast urspringer ur något som finns runtom oss. Något som jag blivit förbannad på att det är på ett visst sätt i samhället, någon orättvisa eller ibland bara på ett sätt som jag har sett att någon har behandlat någon annan på. Det är på samma sätt oavsett när jag skriver barnböcker eller vuxenböcker, eller när jag skriver mina pjäser eller gör mina filmer. Det är viktigt för mig att som författare att göra den rösten hos mig hörd. Sedan tycker jag att det är lite sorgligt att det ska kallas normbrytande att göra sagor för barn som handlar om dessa ämnen. Det borde vara en norm att det fanns många sådan här sagor.” Hon fortsätter: ”Reaktionerna har varit väldigt positiva. Många är de röster som hör av sig till oss och tackar för våra böcker. Givetvis är det också en grupp människor som förkastar allt vi gör och tycker det är fruktansvärt, men den gruppen är så liten jämfört med det enorma antal barn och vuxna som älskar våra böcker. Numera har många av biblioteken flera av våra titlar, och böckerna finns också på väldigt många förskolor och skolor runtom i Sverige. Det är vi glada för!”

– Ni har ju tidigare skrivit om homosexuallitet i era barnböcker, prisessan Kristalla som blir kär i en flicka, och nu kommer boken Jösta och Johan. Vad är det som lockar er till att nu skriva om ämnet riktat till ännu mindre barn? Å på vilket sätt skiljer sig dessa historier åt?

”Jag har inte skrivit om homosexualitet” säger Anette. ”Jag har skrivit en saga om en prinsessa som blir kär i en flicka från folket. För mig handlar det ytterst om kärlek. Sedan att de båda två är av samma kön är inte det viktiga för historien, utan mer viktigt för den som läser boken, beroende på vilken inställning läsaren har. Min intention med detta var att göra en bok om en stark och självständig prinsessa som inte gick med på att man valde åt henne, som hittade kärleken någon annanstans än man förväntade sig av henne, hos någon av folket, och som vågade följa sitt hjärtas röst för att bli fullkomlig själv. Och som bestämmer sig för att rädda draken! När det gäller Jösta och Johan så handlar det ytterst om familjen. Att vilja ha en familj men inte lyckas själva utan vara tvungen att finna den någon annanstans. Jösta och Johan föddes förresten i ett roligt sammanhang. Det var Vardagens dramatik som i samarbete med RFSL har ett projekt för regnbågsfamiljer på förskolor under hösten som kommer. De kontaktade mig och önskade att jag kunde skriva en saga riktad mot förskolorna där regnbågsfamiljer ingick. Efter en del funderande föddes Junior börjar förskolan i mitt huvud (som Sagolikt Bokförlag kommer ge ut som bok och ljudbok i december). Jag blev så förtjust i den lilla familjen och funderade över hur den hade blivit som den var, och att Junior ju måste vara ”adopterad”, och därmed skrev jag Jösta och Johan. Sedan blev jag överlycklig över Katarinas bilder som så väl fångade de olika djurens känslor.”

– På er hemsida nämner ni er vision som består av tre punkter. Kan ni berätta lite mer om dessa?

Författaren Anette Skåhlberg förklarar: ”- Bryt normerna! Som författare tycker jag det är viktigt att hela tiden ifrågasätta och kommentera världen omkring mig. Och som det är nu finns det många normer som behöver brytas. Jag vill att alla barn ska våga vara som de i hjärtat själva vill vara, och utvecklas till empatiska och fördomsfria vuxna. – Befria sagorna! Jag älskar sagoberättandet och arbetar även som sagoberättare muntligt. Att tillsammans sluta upp kring en lägereld, fysisk eller mental, och njuta av en saga, är fantastiskt. Att låta den uråldriga sagotraditionen smälta samman med historier från vår samtid, och ge berättelser, vår tids äventyr, som vi alla kan fly in i, berättelser som kan förändra en människas liv för ett ögonblick. Och när min text, sagan jag skrivit, möter Katarinas livsbejakande och starka bilder uppstår magi som får i alla fall mig att vilja befria sagorna och föra dem vidare till alla barn och vuxna. – Väck läslusten! Ju mer vi läser för våra barn desto större lust får de själva att läsa. Detta är jag övertygad om. Och ju mer kraft vi vuxna lägger på att berätta sagor, ju mer tid vi ger barnen kring varje saga desto mer tid får de själva lust att lägga på sitt eget läsande. Allt handlar om tid och att se varandra.” berättar Anette.

Illustratören bakom böckerna, Katarina Dahlquist, fortsätter: ”Även bildmässigt vill vi försöka att göra sagorna unika, annorlunda, bryta normerna och väcka läslusten. Först och främst vill vi att bilderna ska vara handgjorda, mustiga i färgerna och med mycket struktur. Vi är noga med färgerna och att färgkvaliteten behålls när vi trycker böckerna, och därför väljer vi noga utvalt papper och Kristianstad Boktryckeri som är helt unika i sina färger. Och jag som illustratör gör alltid allt för hand, varje känsla ska kännas i bilden, och detaljerna är viktiga så barn själva kan hitta nya saker ju mer de tittar. Dessutom jobbar jag mycket med att skapa kontraster, hitta den ljusaste punkten i bilden och balansera den med den mörkaste, skapa dramatik och djup. Det som berättas i texten ska återspeglas i bilderna. Vi vill skapa en enhet.”

– Vilka är era bästa tips på moderna barnböcker?

”Bildmässigt är mina absolut största förebilder Hans Arnold, Johan Bauer, Alan Lee och Shaun Tan” säger Katarina Dahlquist. ”Inga av dessa skulle man kanske kalla moderna i sina bilder, men jag inspireras inte speciellt mycket av det som följer trenderna, det är oftast stöpt i samma form, avskalat och urvattnat eller datagjort. Det ska vara handgjort! Handgjort! Man ska kunna se och känna konstnärens själ och hjärta i varje penseldrag, det gör en spännande och unik bild som man inte kan slita ögonen ifrån. Jag älskar mustiga färger, mycket struktur, troll och trollskogar och magiska fantasilandskap. Oväntade inslag. Och starka kontraster, mycket känsla. Dessutom tycker jag att Disneys handmålade bilder är underskattade, som illustratör och konstnär är det tecknarens drag som imponerar och Disney har en alldeles säregen stil och ton och barn över hela världen kan inte ha fel. Det Disney åstadkommit är unikt och imponerande. Om jag ska nämna några specifika böcker så gillar jag Little Red, Spiderwick, Slottet vid Silverskogen, The Arrival och HC Andersens och Bröderna Grimms sagor. Dock är vissa av dem ganska förlegade i sina historier vad gäller jämställdhet, fördomar och könsroller, även bildmässigt ibland. Så särskilt moderna är väl egentligen ingen av dem… tyvärr.”

När de sen får frågan om det är något annat de vill tillägga är de ganska eninga: ”Läs! Läs! Läs!” Jag tycker det är ganska talande när två såpass uttrycksfulla personer som Anette och Katarina kan enas om ett enda ord som avslutning.

Intervju: Lisa Bjärbo älskar böcker

Lisa Bjärbo är aktuell med Det är så logiskt, alla fattar utom du, en träffsäker och humoristisk bok om tonåringar med kärlekstrubbel. Barnboksprat har växlat några ord med henne om kärleken till böcker och om böcker om kärlek.

Hej Lisa! Du skriver böcker, du är redaktör på Barnens bokklubb, du skriver om böcker på Bokunge och du läser förstås böcker själv och med din son Rufus. Har det alltid varit självklart för dig att ha ett så bokrikt liv?

Jag har inte tänkt på mitt liv som ”bokrikt” innan, men det räcker faktiskt med att ta sig en titt runt om mig – det är böcker precis överallt. Och det känns oerhört rikt och lyxigt, faktiskt! Jag har alltid älskat böcker, och haft dem kring mig hela mitt liv. Mina föräldrar läste mycket för mig och mina syskon när vi var små, och när jag lärde mig läsa själv blev det ännu mer böcker. Jag läste (och läser) fort, mycket och nästan jämt. Och att jag på något sätt skulle jobba med ord har varit självklart länge, men inte i vilken form. När jag var liten sa jag till alla att jag ville bli författare när jag blev stor. Sedan blev jag lite äldre och slutade säga så där (det kändes så skrytigt och overkligt, liksom). Istället utbildade jag mig till journalist. Sedan blev jag ännu äldre, och blev författare också. Men jag tycker fortfarande det känns skrytigt och overkligt att säga det, så jag ligger lågt med det där f-ordet. Men, alltså! Jag är verkligen väldigt glad att jag får hålla på med böcker hit och dit och överallt. Jag älskar det.

Din nya bok, Det är så logiskt, alla fattar utom du handlar om Johan som i hemlighet är kär i sin bästis Ester. Vad lockade dig att skriva en bok om kärlek?

Jag tänkte att jag ville skriva en bok om två ungdomar som berättade växelvis i vartannat kapitel, och att boken skulle handla om deras liv i en småstad, om vardagen runt om dem, med skola, familj, vänner, sömnlösa nätter och stora känslor, och att ungdomarna skulle vara ganska vanliga. Att det till stora delar blev en berättelse om kärlek beror nog på att det är en av de där stora känslorna som tar ganska stor plats i vardagen. Inte bara hos ungdomar, utan hos alla. Det finns ju många sidor av kärlek att grotta in sig i också, när man väl börjar skriva om den. Den kan vara hemlig, olycklig, fantastisk, destruktiv, trånande, otålig, tärande, krossande, pirrig och bubblande lycklig. I min bok finns lite av alla sorterna.

Du har tidigare skrivit intervjuböcker och faktaböcker. Hur var det att ta steget till skönlitteratur?

Det är ganska läskigt att skriva skönlitterärt, tycker jag. Svårare! Speciellt det där med hitte-på-andet. För vad ska boken handla om? Vad händer sedan? Hur gör karaktären nu? Och hur ser alla ut? Kanske är det därför boken utspelar sig i Växjö, på samma gymnasieskola där jag själv gick, på samma gator där jag själv hängde, och på samma caféer där jag själv fikade. För att jag slapp hitta på de delarna då. Och i efterhand kan jag se att ganska mycket av den här boken är taget från mitt eget liv. Det är inte jag som är Ester (den ena huvudpersonen). Det är inte jag som är Johan heller (den andra huvudpersonen). Men väldigt mycket av dem har jag hämtat från mig själv och de jag känner, och många scener i boken har jag också varit med om på ett eller annat sätt.

Läser du själv mycket böcker om kärlek?

Jag läser väldigt gärna böcker om kärlek! Och ser på filmer! Och visst, mycket i genren kanske inte är så himla bra alltid, men när man väl hittar guldkornen så blir man ju lycklig länge efteråt.

Lisa Bjärbos bästa tips på kärleksböcker:

  • Lilla pussboken av Kenneth Andersson: snygg pekbok där bebisen får pussa allt han/hon gillar, som slutar med en spegel så bebisen får chansen att tycka lite extra om sig själv, och belöna spegelbilden med en puss.
  • Rosa barnkammarboken: en hel antologi proppad med kärlek och känslor för 3-6 åringar.
  • Våffelhjärtat av Maria Parr: finaste bästis-kärleksskildringen jag vet, för 6-9 åringar.
  • Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket av Gunnar Ardelius: för att den skildrar första allvarliga kärleken så fint så man nästan dör, för 15-åringar och uppåt.
  • Ibland bara måste man av David Levithan: halvgalen, rolig, varm och sjukt romantisk berättelse om Paul som är upp över öronen kär i Noah. Från 13 år.
  • Innan jag dör av Jenny Downham: galet stark skildring av leukemisjuka Tessas sista tid i livet, som innehåller en av de mest romantiska scenerna jag någonsin läst om. Bombsäker gråtgaranti. Från 13 år.

Mer Lisa: Onekligen, Bokunge, Barnens bokklubbs blogg.

Mårten Melin om konsten att låta som en tolvåring


Mårten Melin
Fotograf: Staffan Melin

Barnboksprat har intervjuat författaren Mårten Melin, aktuell med Som trolleri (recension) och Mitt liv som apa.

Mårten Melin skriver alltid i jag-form. ”Jag tycker det är enklast”, säger han. ”Är jag den allvetande författaren måste jag veta vad träden i skogen heter men är jag Mona, 12 år kan jag skriva ’det var såna där med vitsvart stam, jag minns inte vad de heter’. Så det är lite latigt. Plus att jag får en bättre närvaro när jag gör så tycker jag.”

Hur bär man sig då åt för att låta som en tolvåring? Mårten lovade sig själv när han var liten att aldrig glömma hur det är att vara barn. Dessutom tjuvlyssnar han på så många tolvåringar han kan, och så läser han Kamratposten.

Förutom själva skrivandet ägnar sig Mårten åt att göra författarbesök. Då åker han ut till skolor och träffar sina läsare. Han berättar om sina böcker och inspirerar eleverna att skriva själva.

När Mårten inte har författarbesök skriver han. ”Jag skriver bäst på förmiddagen, skriver nästan aldrig på kvällen”, säger han. Arbetet med en bok börjar med planering kring handling och personer, men han vill ofta komma igång tidigt med själva skrivandet. Det brukar gå bra att ändra planeringen efter hand om det behövs, men ibland känns det inte rätt. ”Just nu har jag bestämt mig för att kasta 40 sidor. Huvudpersonerna ska vara kvar, det ska vara samma problem, men miljön ska ändras helt.”

Mårten väver ofta in normbrytande detaljer i sina böcker, exempelvis vegetarianism eller homosexualitet. Han är själv vegetarian och nämner gärna grisars situation i förbigående eller mer detaljerat, som i Susanne och den lilla grisen. Han har själv varit inne i ett grisstall som liten och tyckte inte att det var trevligt. ”Jag trodde att det skulle bli ett himla rabalder om Susanne och den lilla grisen, men det blev det inte”, säger Mårten. Han har aldrig blivit ombedd att tona ner någonting i sina böcker, utom när redaktören tyckte att han nämnde Bamse för många gånger i Amor anfaller!. När den skrevs arbetade Mårten även med att skriva manus till Bamse-tidningen och redaktören tyckte att det blev för mycket reklam. ”Annars har jag mer fått reaktioner på mina Bamsemanus, det är ju lite fler som läser Bamse om man säger så. Det blev rätt mycket med serien där Bamse ska lämna tillbaka elefantrubinen, och även serien där han gör det eftersom Skalman har en mp3-spelare med tiotusen timmar musik. ’Skalman måste vara fildelare!’ Det hade jag inte en tanke på. Jag hade gärna sett att Skalman var vegetarian. Förresten kommer det en homoadoption i Bamse under 2010, fast den har jag inte skrivit. Men jag hann heja på den kan man säga, innan jag slutade.”

Trots många fina kapitelböcker i bibliografin är det diktböckerna Mårten nämner när han får frågan om han är särskilt stolt över någon av sina böcker – Ett värmeljus i din skalle (Hegas, 2008), Varm tass i mörkret (Hegas, 2007) och Mera glass i däcken (Eriksson & Lindgren, 2003). ”Kapitelböcker skriver ju vem som helst, men inte dikter för barn. Och nästan ingen annan än jag får ut dem heller.”

Mårten har flera nya böcker på gång. Två böcker, som han inte vill säga något om, är redan antagna. Förlaget Hegas har bett om en fortsättning på Mitt liv som apa, så en sådan har han nyligen skrivit. Just nu skriver han på en kapitelbok för 12-åringar. ”Det är den jag kastat så mycket av”, säger han. ”Men den är rolig att skriva, jag hoppas den är klar före sommaren.”

Och till sist några snabba frågor:

Vem är privatpersonen Mårten Melin?
Jag är född 1972 i Huddinge, bor med fru och barn i Lund. Har en tvååring och väntar ett till barn i maj.

Vad är ditt bästa skrivtips?
Att skriva. Att sätta sig och bara göra det. Det går inte att vänta på inspiration eller bättre tider. Ska man skriva är det bara att göra det.

Kan du tipsa om en bra barn- eller ungdomsbok?
Frida Nilssons Hedvigböcker är bland det bästa som finns. Och Pernilla Stalfelt är alltid bra, hennes Pella och Gonilla i senaste Barnkammarboken är fenomenal. Läs den!

Vad läser du själv just nu?
Jag ska ge mig i kast med Per Johanssons Göteborg i päls. Vi går i samma klass på Skurups folkhögskola där jag läser Skrivpedagogutbildningen. Så det ska bli spännande.


Mera Mårten Melin:
» Skrivet om Mårten Melin på Barnboksprat
» Mårten Melins hemsida
» Mårten Melins blogg

Intervju: Kristina Murray Brodin skildrar normbrytande verklighet

Vi på Barnboksprat tycker om böcker med moderna könsroller och så kallade normbrytande inslag. Böcker som inte handlar om rosaklädda, blåögda och blonda flickor som leker prinsessor bredvid blåklädda djärva pojkar som leker krig. Även om verkligheten kanske ser ut så oftare än vi skulle önska är det inte den enda verkligheten och inte den vi vill lära våra barn att se som den normala. En av de författare som delar vår uppfattning är Kristina Murray Brodin, som gett ut böckerna Tyranno och Maskerad på Vombat förlag.

Kristina Murray BrodinHej Kristina!
Kan du berätta om hur dina böcker blev till?

Jag arbetar på en förskola i ett invandrartätt område där jag får mycket inspiration till mitt skrivande. Maskerad är ”based on a true story”, en alldeles vanlig dag på vår förskola med våra fantastiska barn. Därav tacket i Maskerad, till barnen på förskolan på Concordiavägen. I Tyranno tackar jag förskolan på Hattmakarbacken. Där gick min son i förskola och mycket i Tyranno är hämtat från hans tid där.

Hur lika är de förskolemiljöer du hämtat din inspiration från de som visas i böckerna?

Förskolemiljön är rätt lik den på avdelningen där jag arbetar. Material och dokumentation finns självklart tillgängligt för barnen och placeras inte för högt upp. Det finns en struktur där ”var sak har sin plats” så barnen vet var allt finns att hämta och var man lämnar tillbaka det. Däremellan får det gärna se kaotiskt ut.

På vår förskola har vi en manlig pedagog men inte på den avdelning där jag arbetar. I böckerna skymtar en pedagog med sjal, på vår förskola har vi för närvarande bara en del vikarier som har det. Däremot finns det i teamet. De allra flesta pedagogerna på vår förskola kommer från Sverige men Chile, Grekland och Kongo är också representerade.

Hur kom det sig att du blev författare?

Som barn hade jag några drömyrken; arkeolog, sjuksköterska och även författare. Att bli lärare var aldrig något jag reflekterade över men det var lågstadielärare jag så småningom blev. I många år arbetade jag som sådan i ett invandrartätt område. Det fanns knappast några läromedel för de elever som var nya i Sverige och ännu inte lärt sig svenska. Det ledde till att jag prövade på ett av mina drömyrken, författare. Jag skrev läromedel i svenska två (svenska som andraspråk) och senare många lättlästa böcker för nybörjarläsaren hos olika läromedelsförlag. Mer och mer växte tankarna fram att jag ville skriva en ”riktig” barnbok utgiven av något förlag som inte sysslade med läromedel. Jag samlade idéer, började skriva och la på hög.

Hur såg vägen ut från idé till färdig bok?

Drömmen att få se mitt första färdiga barnboksmanus Tyranno utgivet tog lång tid. Jag skickade det till många olika barnboksförlag, fick ett vänligt ”Tack, men tyvärr…” tillbaka. Ändrade lite och skickade igen och igen till alla förlag jag kunde hitta som sysslade med barnböcker. Efter flera år (ja, det är sant) fick jag så ett mail som värmde långt in i hjärteroten. Det nystartade queerfeministiska förlaget Vombat ville ge ut Tyranno. Vid det här laget hade jag börjat intressera mig för en genusinriktad pedagogik. Långt tidigare var jag intresserade av olika mångfaldsfrågor. Kontrakt skrevs med Vombat förlag och nu var det på riktigt. Mitt manus skulle illustreras och bli en bok.

Hur kom du i kontakt med Bettina Johansson, som gjort de härliga illustrationerna i Tyranno och Maskerad?

Det var förlaget som föreslog illustratör. Deras första förslag gillade jag inte något vidare och det gjorde de nog inte själva heller. Det andra förslaget blev Bettina Johansson. Hon gjorde några provbilder och bättre hade det inte kunnat bli. Utan att vi träffats fångade hon Tyrannos innehåll på pricken som jag tänkt mig det. Det kändes hundraprocentigt rätt. Den enda extra information hon fick var mina tankar om barnens ålder och ursprung och en del om miljön på förskolan.

Har du någon favoritkaraktär från dina böcker?

Min egen favorit i böckerna är nog Mariama. Jag hade ett bestämt barn i åtanke när jag skrev om henne och genom Bettinas illustrationer känns det verkligen som det barnet. Inte i utseendet utan i karaktären Bettina fick fram.

Vad tycker du själv om att läsa?

Är själv en bokslukare, läser flera böcker i månaden mest skönlitteratur men också en hel del facklitteratur, den senaste tiden mycket om tankar kring genus och genusarbete. Tycker det är otroligt stimulerande att läsa för barnen på förskolan.

Kommer vi att få se fler böcker av dig i framtiden?

Idag har jag två eller tre nya manus som det kanske blir något med. Jag hoppas det blir Bettina som illustrerar. Har också några manus som inget förlag nappat på ännu, ändå är ett av dem som handlar om djuren på savannen något av min egen favorit. Men jag ger inte upp. Förlagen kommer att få återse ”Nu ska vi på safari” fler gånger, lite omarbetat varje gång. Och vad jag lärt mig under resans gång är att drömmar kan slå in.

Tack, Kristina!


Se även:
Barnboksprat recenserar Tyranno
Barnboksprat recenserar Maskerad