En morgon när pappa kommer in för att väcka Sarah har hon sällskap av en dinosaurie. Han heter Tyranno och har hållit henne vaken hela natten. Sarah är ändå glad att ha fått en ny kompis och Tyranno är med henne hela dagen. Men en dinosaurie vet då rakt inte hur man uppför sig och redan vid frukosten går mjölkglaset i kras. Inte nog med det, katastroferna fortsätter att avlösa varandra när Sarah kommit till dagis, men det är ingen annan som ser Tyranno, så givetvis är det Sarah som får skulden.
Jag skrev nyligen om Maskerad, som precis som Tyranno är skriven av Kristina Murray Brodin, illustrerad av Bettina Johansson och utgiven av Vombat förlag. Förlaget har som sagt en mycket trevlig profil, med queerfeministisk grund och normalisering av det normbrytande som sin mission. Därför sitter jag närmast och räknar normförbrytelser i den här boken och det finns glädjande nog många! Det är pappan som tar hand om Sarah och vi vet inte var eller ens om mamman finns. Sarah har ett asiatiskt utseende, medan pappan är rödlätt och ljushyad. Sarah är en tuff tjej som intresserar sig för dinosaurier och gärna spelar fotboll med pappa. Hon har en engagerad pappa, en manlig dagisfröken, en dagisfröken med slöja, dagiskamrater med olika hudfärg och en som sitter i rullstol. Jag gillar verkligen allt detta, jag gillar berättelsen och jag gillar att jag inte är ensam om att gilla det normbrytande: boken har till exempel fått många positiva kommentarer hos Vi Föräldrar.
Jag gillar också Bettina Johanssons härliga bilder som fyller ut hela sidorna:
Ett uppslag ur Tyranno.
Det finns alltså mycket jag tycker om med Tyranno, men tyvärr finner jag lite för många brister för att den ska bli en favorit. Den är skriven på rim och det funkar, även om det petats in lite väl många utfyllande småord för att det ska kännas riktigt proffsigt. Men det är ett mindre problem jämfört med det jag tror kan vara en konsekvens av det strikta skrivsättet; jag tycker att det fattas information här och var. Om en sida slutar med ”Han kallar sig Tyranno och vet du vad han vill?” förväntar jag mig något sorts svar på nästa sida. I stället fortsätter det: ”Då frågar Sarahs pappa vem nu Tyranno är.”
Boken går ut på att Tyranno (eller kanske Sarahs sömnbrist?) ställer till med en massa tokigheter, men man får knappt veta vad. Jag tycker boken förlorar på att det är så vagt beskrivet vad som egentligen händer. När Sarah kommer till dagis står det:
Så går de in till barnen. Det börjar inte bra,
Tyranno gillar inte att göra som man ska.
På nästa uppslag fortsätter det:
Men då blir Sarah ledsen. Vad orättvist allt är.
Hon reser sig och springer, vill inte vara där.
Hon har väl inte gjort nåt, det var Tyranno ju.
Hon skriker argt till Anders: – Du fattar inget du.
Vad hon gjort och att dagisfröken Anders skäller ut henne fick inte vara med.
När det är utelek och Sarah jagar andra barn blir Anders arg och matt, men varför då? Lekte barnen kull eller gav sig Sarah på barn som inte alls var med på tafatt? Och hur kom Anders in i bilden? Jag önskar att händelserna vore mer konkret skildrade!
Förresten är det lite tragikomiskt att Sarah upptäcker att Tyranno är borta i samma veva som pappa kommer med en tallrik mat… jag kan i alla fall inte låta bli att tänka ”var det så det gick för Tyranno?”. :)
Jag kan tänka mig att vi trots bristerna får glädje av den här boken. Man måste ju inte läsa texten precis som den står, det går ju att friforma lite och fylla i där man tycker att det behövs. Det är i alla fall en bra berättelse att utgå från och bilderna och alla normbrytande detaljer gör boken mycket trevlig att bläddra i.
Tyranno
Författare: Kristina Murray Brodin
Illustratör: Bettina Johansson
Förlag: Vombat
Antal sidor: 36
ISBN: 9789197687027
Köp: jämför priser
Uppskattar faktiskt jättemycket en recensent som också tar upp det hon inte riktigt gillar. Olika åsikter leder ju till eftertanke och utveckling. Tack!