En bokrecension i DN av Jens Liljestrand 30/8 har upprört många genom sin slutkläm: Med sina många välskrivna och medryckande partier känns detta snarare som en medelgod ungdomsroman än som seriös vuxenlitteratur. Recensenten gillar alltså inte riktigt boken, men tycker att den kan passa som ”medelgod ungdomsroman”. För att ungdomsböcker är som vuxenböcker, fast lite sämre? Så har uttalandet i alla fall tolkats och när recensenten pressats på vad som, enligt honom, skiljer bokkategorierna åt blev svaret att vuxenromanen har fler krav på sig än ungdomsromanen. Exempel: psykologiskt trovärdiga karaktärer och någon form av samhällsanalys. Vilket jag tolkar som ett förtydligande på att han verkligen menar att ja, ungdomsböcker är lite sämre.
Givetvis finns det skillnader, men det är svårt att hitta en allmängiltig definition. Ungdomsböcker brukar oftast handla om tonåringar. Vuxenböcker handlar oftast om vuxna, men inte alltid, så det räcker inte. Ungdomsböcker har ofta ett starkare driv och mindre krusiduller än vuxenböcker, men det är inte heller någon helt pålitlig regel. Är det ens meningsfullt att försöka skilja bokkategorierna åt? Förlagen gör det naturligtvis, men jag har ytterst svårt att tro att skillnaden skulle vara att de inte kräver psykologiskt trovärdiga karaktärer i ungdomsböcker.
Här är några av alla som inte håller med Jens Liljestrand:
» Också ungdomar vet vad en bra story är – Johanna Thydell, DN
» Snarare medelgod ungdom än seriös vuxen? – Johanna Ögren, Bokhora
» Den medelgoda ungdomsromanen, del 2 – Johanna Lindbäck, Bokhora
» Den medelgoda ungdomsromanen revolterar – Lisa Bjärbo, Onekligen
» Medelgod recensent eller seriös sådan? – Janina Kastevik, BLÄDDRA! BLÄDDRA!
» Kära medelgoda ungdomsroman – Sofia, Unga böcker
