Det här är tredje boken om Lydia och jag har inte läst någon av de tidigare. Precis i början finns dock en liten resumé av det viktigaste så att man snabbt lär känna Lydia och vad som har hänt.
Lydia, 12 år, har en förmåga som gör att när hon rör vid en tavla av en konstnär som levt för länge sedan förflyttas hon till den tidsepoken och till den miljö som konstnären befann sig i. Lydia har haft ett par sådana här äventyr i sina tidigare böcker vilka inte alltid varit så angenäma. Nu tror hon dock att det är över när hon plötsligt en dag får en knuff in i en tavla av Magritte (se bild) och hamnar i hans ateljé. Han visar sig vara högst vänlig men Lydia råkar därefter hamna hos SS och enda vägen därifrån är via tavlor. Problemet är att tavlor bara kan ta henne längre bak i tiden. Hur ska hon någonsin komma hem igen?
Genom boken möter vi en rad olika kulturhistoriskt betydelsefulla människor vars liv vi får en, måhända fabricerad, men ack så livfull inblick i. Jag är en sådan person som blir inspirerad av den här sortens böcker och gärna vill veta mer om personerna. I just det här fallet är de flesta personer Lydia möter relativt kända för mig men förhoppningsvis sås små frön av nyfikenhet hos den tänkta åldersgruppen av läsare. Det fanns dock en person jag pinsamt nog inte kände till och som jag blev intresserad av: Olympe de Gouges, som kämpade för kvinnor, slavar och utomäktenskapliga barns rättigheter i Frankrike under 1700-talet. Lydia själv är en orädd tjej som råder bot på det mesta och reder ut det ena efter det andra. Språket är lättläst men ändå utsmyckat och spänningen driver dig lätt framåt i boken. Kort och gott så är det här en actionspäckad lärorik historielektion med ett stänk magi.
Yakup är känd i hela byn, och mer därtill, för att vara klumpig. Han ramlar, han tappar saker, han spiller och han går vilse. Ibland kallar de andra barnen honom för Nä, inte nu igen eller Ojojojoj eller Se upp nu kommer han men oftast kallar de honom Tokstollen Yakup.
Det här var året när jag föräldramässigt lämnade förskolan bakom mig och numera endast kan titulera mig skolbarnsmor. Så här i efterhand ser jag att det har påverkat valet av de böcker jag läst för Barnboksprats läsning då det mestadels har varit kapitelböcker men jag har också fått mersmak för ungdomsböckerna. Ännu ett tag fortsätter jag dock att läsa bilderböcker på jobbet och där har jag haft några starka läsupplevelser som jag inte bloggat om vilket kanske kan bli ett projekt för 2013.
I Det hjärtformade lövet möter vi Alona som i bokens början är på väg hem från förskolan. Något som skrämmer mig som förskolepedagog är att hon är på väg hem själv och klockan har passerat middagstid. Bakom Alona ser man skuggor av andra barn som håller i sina föräldrars händer och är på väg hemåt. Hon hittar ett äpple i sin ficka och sätter sig ner under ett träd för att äta det. Varje gång hon tar en tugga av äpplet faller ett löv från trädet och Alona blir lite rädd att trädet ska bli helt kalt om hon fortsätter äta utav äpplet. Hon bestämmer sig för att ta en sista tugga och sedan gå. Hon märker inte att ett stort gult löv singlar ner på hennes huvud. Det börjar regna på hemvägen men Alona blir inte blöt och hon tänker att det var ett trevligt regn som undviker flickor som glömt sina paraplyer. Väl hemma möter hon pappa som har lagat en soppa till henne. Soppan vägrar att svalna och när hon tittar på tallriken så ser hon trädet i soppan som kräver att få tillbaka sitt löv. Hur ska hon göra nu?
