Kinchoi Lam är en Hongkongbaserad konstnär, bilderboksskapare och grafiker som i och med Nomader för första gången ges ut på svenska. Han skriver i förordet att han är orolig för den globala uppvärmningen och att han med den här boken vill utforska och visa på olika sätt att leva. Han vill också skapa förståelse och respekt för jordens nomadfolk.
Boken berättar om sju olika typer av nomadfolk runtom i världen; från yanomami i trakterna mellan Brasilien och Venzuela via europas romer till sama-bajau i Filippinerna, Malaysia och Indonesien. Vi får veta mer om hur de här människorna bor och hur ofta de flyttar, vad de äter och har för kläder samt om deras tro eller traditioner. Dessutom får vi en inblick i framtiden för dem och den ser inte alltid helt ljus ut.
Inledningen diskuterar nomadlivets historia och ger oss en överblick över nomadlivet och avslutningen summerar framtidsläget samt trycker på vikten av att världens nomadkulturer bör skyddas och respekteras. Efter att ha läst hela boken så har jag lärt mig massor med saker och har blivit nyfiken på att vilja veta ännu mer.
Visste du t.ex. att mongolernas ger (tält) ofta är inredd med soffa, möbler och ibland t.o.m. kylskåp och tv? Eller att de manliga tuaregerna (i Sahara) i princip aldrig tar av sig sin huvudduk? Eller att massajerna uppgår till hela 2 miljoner? Eller att sama-bajaufolken tidigare levde ombord på sina båtar i mer än tusen år och bara gick i land för att söka skydd från stormar eller bedriva handel?
Boken är faktaspäckad och ganska textrik men också generöst illustrerad med Lams karakteristiska och härliga stil. Trots att bilderna kan uppfattas som till synes slarviga så är de detaljerade, levande och berikande. Den som inte riktigt orkar läsa all text kan med fördel dröja sig kvar vid varje uppslag och studera det noggrant. Det finns en del specifika ord på de olika språken och boken kommer med en ordlista i slutet men jag tycker att du förstår orden väl genom att bara läsa texten och titta på bilderna. Jag hoppas att den här boken når ut till många nyfikna barn och vuxna.
I Det hjärtformade lövet möter vi Alona som i bokens början är på väg hem från förskolan. Något som skrämmer mig som förskolepedagog är att hon är på väg hem själv och klockan har passerat middagstid. Bakom Alona ser man skuggor av andra barn som håller i sina föräldrars händer och är på väg hemåt. Hon hittar ett äpple i sin ficka och sätter sig ner under ett träd för att äta det. Varje gång hon tar en tugga av äpplet faller ett löv från trädet och Alona blir lite rädd att trädet ska bli helt kalt om hon fortsätter äta utav äpplet. Hon bestämmer sig för att ta en sista tugga och sedan gå. Hon märker inte att ett stort gult löv singlar ner på hennes huvud. Det börjar regna på hemvägen men Alona blir inte blöt och hon tänker att det var ett trevligt regn som undviker flickor som glömt sina paraplyer. Väl hemma möter hon pappa som har lagat en soppa till henne. Soppan vägrar att svalna och när hon tittar på tallriken så ser hon trädet i soppan som kräver att få tillbaka sitt löv. Hur ska hon göra nu?
