Yakup är känd i hela byn, och mer därtill, för att vara klumpig. Han ramlar, han tappar saker, han spiller och han går vilse. Ibland kallar de andra barnen honom för Nä, inte nu igen eller Ojojojoj eller Se upp nu kommer han men oftast kallar de honom Tokstollen Yakup.
Yakup anser inte att det gör någonting att de kallar honom för Tokstollen eftersom att de inte menar det på ett elakt sätt. Han funderar dock på vad han ska bli när han blir stor och ibland önskar han att han var en höna då de ju inte behöver bli något utan helt enkelt bara är hönor och dessutom behöver de inte tänka. Yakup känner sig dum men hans morbror försöker trösta honom:
Vet du Yakup, sa han. Att vara en tok är inte det sämsta. En tok får andra att känna sig klyftigare.
Yakup känner sig lite gladare av det men fortsätter att vara klantig och klumpig tills han en dag upptäcker något som kommer att förändra hans värld för alltid.
Det här är en riktig liten pärla som handlar om att vi inte ska döma varandra och att det ibland finns väldigt enkla anledningar till att människor beter sig som de gör. Boken lämpar sig mycket väl att diskutera kring med förskolebarn eller lågstadieelever. Jag kan tycka att det är skrämmande att det verkar vara ok för Yakup att de andra barnen skrattar åt honom och att han finner sig i att inneha narrens roll vilket det såklart inte är. Men människor tenderar ju att hellre bli sedda på något vis, vilket det än må vara, än att bli totalt ignorerade. Illustrationerna och namnen i boken ger känslan av att vi befinner oss i en östligt belägen by, en faktor som jag alltid håller högt då jag gärna läser böcker som visar på den mångfald av människor som finns i världen. Läs gärna Yakup tokstollen men glöm inte att prata om den!