I Slottet av is möter vi Minna som bor tillsammans med sin lillasyster Lo, mamma och pappa på Kungsholmen i Stockholm. Vissa dagar måste alla hemma hos Minna akta sig för pappa, sådana där dagar när man inte får störa eller irritera honom och man måste liksom tassa på tå. Just en sådan dag råkar Lo välta ut sitt mjölkglas vid middagsbordet. Minna tar snabbt på sig skulden och just som pappa höjer armen så rusar hon ut från köket, ut ur lägenheten och in i hissen. Det är då hon upptäcker den hemliga hissknappen och utan att tänka efter trycker hon på den.
Minna hamnar i en värld som visar sig heta Undrien. Hon lär känna en snäll tant som hon kan kalla Mormor och hennes tama lilla drake. Efter att ha besökt Mormor två gånger tar Minna med sig Lo. De har en toppendag som avslutas med att Mormor läser en saga ur hennes magiska sagobok. Den handlar om landet Undrien och dess elaka härskare och att det bara finns ett enda barn som kan rädda Undrien. Det utvalda barnet på bilden i boken ser ut precis som Minna! Minna och Lo åker hem igen och Minna vill aldrig mer besöka Undrien. En dag när pappa har en sådan där dålig dag igen och är elak mot Lo försvinner hon. Minna måste bege sig ner till Undrien igen för att rädda Lo och möta sitt öde.
Just så spännande är den här historien av debutanten Kastevik men också sorgsen. Vardagen hemma hos Minna med den nyckfulla pappan och gråtande mamman är otäck och just det där hur de tvingas tassa på tå och forma hela sina liv kring pappans nycker får mig att känna maktlöshet och ilska. Då är Mormors stuga rena rama Bullerbystället fast ännu bättre eftersom att klubbor odlas i trädgårdslandet! Kastevik är träffsäker på att förmedla de olika känslor som Minna går igenom under äventyrets gång och hon frammanar miljöerna hon rör sig i så tydligt att jag upplever dem med flera sinnen. Mest av allt så är det ett hisnande äventyr och jag kan definitivt tänka mig att använda Slottet av is som högläsningsbok för lågstadiebarnen när min lärarexamen är i hamn. Jonna Björnstjernas illustrationer är som vanligt makalösa och tillsammans med Malin Ahlin tillhör hon mina absoluta favoritillustratörer just nu!
Månulvarna är precis så fantastisk och magisk som en bilderbok ska vara! Vi möter en samling varelser vilka går under namnet månulvar, fastän de mer liknar katter än vargar. Vi får aldrig veta deras namn eller könstillhörighet men det vi får veta är att de älskar sådant som skiner och glänser. Det kan vara mynt, riddarrustningar eller eldflugor men mer än något annat älskar de månen. En natt bestämmer sig månulvarna för att försöka ta sig till månen men hur ska de göra?
Här vill inte hundar bo utspelar sig under den tid dÃ¥ barnen hade träskor, Palme höll tal för folket och sexÃ¥ringar fortfarande gick pÃ¥ dagis. En av dem är Maria. Hon bor med sin mamma och lillasyster Emma i betonggettot. Maria önskar att hon var lite mer underbar och lite mindre tokig. Hon drömmer om att mamma och pappa inte ska skilja sig och att hon ska fÃ¥ en kompis men mest av allt vill hon ha en egen hund. En dag börjar Ofelia pÃ¥ dagis och Maria är inte längre ensam sexÃ¥ring. Ofelia är precis sÃ¥ där prinsesslik som Maria önskar att hon själv skulle vara och Maria och Ofelia blir vänner – och ibland ovänner.
Hedvig lämnar sin döda familj i lägenheten och drar därifrån. Alla människor har dött i en mystisk feber, precis alla utom Hedvig, 13 år. Hon tar nycklarna till skolan ur mammas handväska, hoppar på sin cykel och beger sig skolan där hon vet att det finns tält och sovsäckar och sådant som kan vara bra att ha ute i naturen. Hedvig vet det eftersom att en av lärarna var tokig i skogen och alltid ville att de skulle ut i skogen. Hedvig brukade tycka att läraren var en tönt, det tyckte ju alla, men nu när det helt plötsligt blev så här är hon istället tacksam för att hon vet en massa om hur man klarar sig i naturen. Efter en natt ute i skogen drar sig Hedvig till minnes en liten gård dit de varit med skolan, en sådan där undervisningsgård med några djur och hon bestämmer dig för att åka dit. Hon installerar sig på gården och lär sig ta hand om djuren och gården samtidigt som hon gör sitt bästa för att glömma det som varit. Hon lever här och nu, ensam, en sekund i taget.
Helena Ferry läste den här boken och