Moa Wallin debuterar här som barnboksförfattare med en fantasifull och färgglad bok.
Hej på er! Denna saga jag ska berätta för er handlar om lilla mig. Glittra heter jag.
Så börjar denna saga. Glittra bor i pannkakslandet. Hon är en gammal gumma nu men återberättar en episod ur sin barndom då hon var åtta år gammal och hur det gick till då hon kom dit. Där, i Kardemummadalen, bor hon som liten med sin pappa. Glittra får jobba hårt med skörden och deras överlevnad medan pappan mest sitter och stickar. Mamman är försvunnen men Glittra har en fågel, döpt Ingrid efter mamman, som följer henne överallt. Glittra smiter iväg ner till kärlekssjön ibland med en picknickkorg där hon drömmer sig bort.
Här uppstår en annan historia. I pannkakslandet lever alla i frid och harmoni tills främlingen Mirko kommer på besök. Han bjuder på goda bullar men snart avslöjas hans onda planer – han tänker ta över hela landet. Greta och Bob rymmer sin väg för att leta efter någon som kan hjälpa dem. De kommer fram till jaget – alltså berättarrösten Glittra igen, som från allra första början berättade historien. Vännerna ger sig iväg och får längs vägen med sig fler nya bekantskaper. Till slut övervinner de skurken och alla blir lyckliga och glada. Även den försvunna mamman kommer tillbaka på ett överraskande sätt. Slutet gott!
Jag läste boken för min femåring som frågade: Vem är Mirko? Han kunde inte urskilja skurken ur illustrationen. Han tappade även intresset efter en stund så jag tror att texten blev något för lång och bilderna för komplicerade för honom. Kanske boken lämpar sig för barn mellan 6-9 år men samtidigt har jag svårt för att åldersanpassa böcker – sånt är så individuellt.
Moa Wallin har verkligen en konstnärssjäl och man ser sprudlande glädje i hennes teckningar som har en naivistisk stil med mycket krumelurer och färg. Historien är något flummig och jag hade gärna velat veta mer varför mamman en dag försvann eller varför hon har så lätt för att lämna sin pappa. Det står inte direkt uttalat att han skulle vara stygg emot henne förutom meningen:
Nej, jag fick jobba hårt för att han skulle få en god skörd. Blev skörden dålig, då blev det till att slita på natten också.
Det blir för mig dubbla budskap då pappan låter flickan slita hårt för brödfödan samtidigt som han ropar efter henne att inte vara borta för länge då hon försvinner med sin picknickkorg. Som om han bryr sig om henne. Sedan har jag väl kanske förutfattade meningar också men en pappa som stickar känns mer som en mjukis än en elaking. Men vad vet jag – vi får inte alls veta mycket om pappan i berättelsen. Kikar man närmare på en bild så ser man att huset där pappan och flickan bor har arga och sura ansiktsuttryck på väggar och tak vilket signalerar att huset inte är ett vänligt och snällt hem.
Glittra är alltså en flicka som sörjer sin mamma. Författaren drömmer sig bort till ett land med mystiska varelser där alla är välkomna, stora som små, söt eller nöt. Det pratas mycket om mat – längtan tillbaka till en mamma som bakade bullar, pannkakslandet där alla verkar syssla med att äta och även skurken övervinns med en trollsmet som han äter.
Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om boken. Den för tankarna till traditionellt sagoberättande men jag får ingen riktig ordning på handlingen och bokens struktur. Den är något flummig, färgstark och fantasifull. Men jag gillar kreativa människor och boken ljuder av livsglädje och sann konstnärskap – och konst är något som jag egentligen inte förstår mig på.
Glittra och Pannkakslandet
Författare och illustratör: Moa Wallin
Förlag: Idusförlag
Utgivning: 2012
ISBN: 978-91-87001-05-5
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris
När jag fick erbjudande om att läsa Rabarbertjuven så var det främst pojken i rullstolen som intresserade mig. Jag har själv skrivit en kapitelbok som blir utgiven under hösten där ett av barnen sitter i rullstol och jag tyckte det var dags för barn med funktionshinder att inte bara finnas i kulisserna utan också ta plats som en utav huvudrollerna.
Min snart 9 åriga dotter tyckte deckargåtan var för enkel, och fnös lite fisförnämt då lillebror inte kunde lista ut vem tjuven var trots ledtrådarna man får. Men jag tycker den var lagom till barn i den här åldern som boken vänder sig till. Det som var intressant var att sonen inte en endaste gång nämnde något om att pojken satt i rullstol. Det blev ett naturligt inslag vilket jag också tror är författarens avsikt. Det här är främst en deckarbok för små barn. Jag tyckte den var charmig och jag lär nog få läsa om den många gånger för sonen även om överraskningsmomentet är avslöjat.
Idag, den 14 maj så finns ett specialnummer ute i affärerna att köpa som handlar om Bamses barndom.
Jessica Hardiman heter författaren och det här är hennes debut som barnboksförfattare. Boken innehåller fina illustrationer gjorda av Ida Antonsson.
Men är det fel att ge barnen önskedrömmar? Jessica Hardiman blickar emot godheten och kärlekens betydelse men hon stör min egen trosbekännelse. Jag tror starkt på skyddsänglar och att de finns bland oss och hade kanske förväntat mig mer andlighet och mystik i berättelsen. Här blir det mer utav en materialistisk himmelsvärld där det finns typer som går och förgiftar kärleksdrycker. Men tar jag av mig de vuxna kritikerglasögonen så är det en fantasifull, charmig och gullig saga fylld med värme och en tro på en bättre värld. Jessica Hardiman arbetar på en uppföljare till boken och på hennes mycket fina hemsida kan ni läsa mera om hennes författarskap.
Titeln är lockande och skapar förväntningar. Vad sker sju minuter över midnatt? Bokens omslag och svart-vita illustrationer är suggestiva och får mig att fyllas av upprymd mystik. Patrick Ness förord fyller mig med förväntan. Ta stafettpinnen och ställ till med något – alltså läs denna bok och bli upprymd att skriva egna historier uppmanar författaren. Denna bok ska vara skriven efter en idé av Siobhan Dowd. En författare som hann dö i cancer innan hon hann färdigställa sin bokidé.