”En annan resa” är enligt förlaget en fristÃ¥ende fortsättning pÃ¥ boken ”Konstiga djur” som Barnboksprats Helena F tidigare recenserat. Den här boken har blivit höjd till skyarna av mÃ¥nga recensenter som berömt dess humor och sprÃ¥k. Vad tycker jag dÃ¥? Jag är liiite skeptisk.
Maria Nilsson Thores illustrationer kan jag säga att jag verkligen gillar. Jag tycker mycket om färgskalan och figurerna och deras minspel. Jag blir genast väldigt förtjust i jättemyrsloken.
Men det är någonting med Lotta Olssons text som jag inte kan sätta fingret på riktigt som gör mig skeptisk. Jag har bara läst boken tyst för mig själv; kanske borde jag prova den som högläsningsbok för sonen för att se hur det funkar. Kanske är det så att att jag är tveksam till om språket och handlingen funkar för åldersgruppen 6-9? Det står på baksidan av boken att den är lättläst, men det betyder inte samma sak som att den är lätt att förstå. Här förekommer en del filosofiska tankar och diskussioner, och möjligen är det för att jag inte är en särskilt filosofisk person som jag har lite svårt för detta?
Handlingen då? Det är en trist och kylig vårdag och jättemyrsloken tycker att världen är ful. Hans vän hasselmusen påstår att man inte kan säga på det viset:
”Du tycker att världen är ful just nu, i synnerhet nu ja, men det är ju inte detsamma som att den är ful, eller hur?”
”I synnerhet” är för övrigt hasselmusens absoluta favorituttryck som hon använder i tid och otid. De bÃ¥da vännerna hamnar i en diskussion om världar, vad menas egentligen med din värld respektive min värld – menar vi samma värld när vi pratar? Hasselmusen menar att jättemyrsloken i själva verket inte vet nÃ¥gonting alls just om världen. Där börjar funderingen kring att ge sig ut pÃ¥ en resa. Sagt och gjort: jättemyrsloken packar en resväska full med grejor. Jättemyrsloken visar stolt upp en rosa hÃ¥rtork för hasselmusen och dÃ¥ utspelar sig en liten scen som jag skrattade gott Ã¥t och som är ett bra exempel pÃ¥ den fina humor som faktiskt finns i boken:
”En resehÃ¥rtork”, sa han allvarligt. ”Jag köpte den i gÃ¥r”.
”En hÃ¥rtork? sa hasselmusen. ”Men snälla myrslok, du brukar väl aldrig torka hÃ¥ret?”
”Nej! Nej!” rättade jättemyrsloken. ”Inte en hÃ¥rtork! En resehÃ¥rtork, sa jag ju. Man ska ha den när man reser.”
Hur som haver så blir det ingen resa genom skogarna för jättemyrsloken, det blir en inre resa som involverar en ny vän/regissör, en uppsättning av pjäsen Rödluvan (med jättemyrsloken i huvudrollen) och många nya erfarenheter för de båda vännerna.
Jag måste nämna en särskild bild i boken: på sidan 83 sitter dvärgelefanten Arne (deras nya vän) i en regissörsstol iklädd svart basker med en cigarr i mungipan. Kan det vara så att dvärgelefantens förebild var en viss Ingmar Bergman?
Om du vill provläsa klickar du här.
Vill du läsa en intervju där Lotta Olsson berättar om arbetet med boken? Då klickar du här.
En annan resa
Författare: Lotta Olsson
Illustratör: Maria Nilsson Thore
Förlag: Bonnier Carlsen
Antal sidor: 112
ISBN: 9789163869969
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris
Usch, det är här en bok som var obehaglig att läsa men som behandlar ett viktigt ämne. Och att ett nej alltid är ett nej. Jaget i berättelsen är en tonårskille vid namn Matt. I det första kapitlet får vi veta att han har varit kär i sin klasskompis Shelly ända sedan de var 12 år gamla och att hon är den perfekta tjejen för honom. Redan i början tycker jag att man kan ana att sättet han ser på Shelly inte är riktigt sunt.
Det här är den tredje boken i serien Alma och Egon som ingår i en serie lättlästa böcker för nybörjarläsaren. De har lite text,växlar mellan vanlig text och pratbubblor (som har versaler) och så finns där en massa fina färgbilder. Formen och idén tilltalar mig mycket, kanske för att jag har en blivande förskoleklassare i huset!
