Det bidde ingen bokklapp…

För lite mer än ett år sedan började jag arbetet med en egen kapitelbok till mina barn. Jag har skrivit och redigerat och tecknat, men det tar tid, har jag tvingats inse. Min förhoppning var att få färdigt boken nu till julen, men så bidde det inte. Men vad blir det då?

Förhoppningsvis ska en intensiv slutspurt resultera i ett färdigt verk till min sons sexårsdag i slutet av januari.

Den färdiga boken kommer att vara en kapitelbok om en tjej som heter Liv. I början möter vi henne på en cirkus. Där bor hon tillsammans med sina bästa vänner råttan Ratzjo och trolldamen Inna (jag kallar henne trolldam eftersom trollkarl utgår från en manlig norm).

Liv är ganska tuff och vet att hon klarar av mycket. Men en pengagalen cirkusdirektör sätter stopp för tryggheten hon känt på cirkusen när han tvingar henne att gå på lina. Liv förstår att hon måste rymma. Trolldamen Inna ger henne rådet att leta efter ett djupt hål i en saltstad. Men Inna kan tyvärr inte följa med själv, hon måste först befria cirkusens två sorgsna elefanter.

Vad är en saltstad och varför ska Liv åka dit? I jakten på svaret på de frågorna stöter Liv på intressanta platser och människor, varav två personer får väldigt stor betydelse för henne: den jämngamla Petri, som är lite rädd men väldigt snäll och Marko, den dragspelande mannen med buskig mustasch och solskensleende.

Det är en bok om att känna sig övergiven och utsatt, men också om kamp för såväl trygghet som frihet. Andra teman är vänskap, gemenskap och jämlikhet. Slutligen är det en bok om att finna magin mitt i en grå och kall verklighet.

Allt detta, inklusive ett trettiotal illustrationer, är tänkt att få plats på ungefär 130 sidor.

Nu vill jag passa på att önska er alla många mysiga sagostunder under resten av detta år och ett gott nytt år!

Ibland behöver man inte vinna på riktigt

Ikväll är det sista dagen på NaNoWriMo. Jag åstadkom inte precis några 50000 ord, men vet ni vad? Jag har precis blivit färdig med mitt första utkast och det tycker jag är gott nog. Det är trots allt en ganska enkel kapitelbok för barn jag skriver och den behöver inte vara längre.

Precis som jag anade innan jag satte igång blev det svårt att hitta skrivtid. Kanske var det extra svårt just den här månaden eftersom tre av fyra helger gått bort helt och hållet pga besök och resor. Dessutom var jag rejält förkylningsdäckad i en vecka och skrev ingenting då heller. Sammanlagt lyckades jag faktiskt bara skriva 12 av 30 dagar.

50000 ord kändes nog aldrig särskilt realistiskt för mig att åstadkomma under nuvarande förhållanden, men å andra sidan kändes det knappt realistiskt att lyckas få till ett komplett första utkast heller med tanke på att jag skrivit ganska exakt NADA under de senaste månaderna. Men jag lyckades! NaNoWriMo är en fantastisk peppning!

Jag får erkänna att jag trasslade till slutet på berättelsen en del och inte blev nöjd med det. Men jag skrev mig ändå igenom det och det känns bra. Ett första utkast kan ju vara väldigt olikt slutresultatet. Nu måste jag dock ta mig en rejäl funderare på hur jag egentligen vill att berättelsen ska se ut. För att bli sporrad till det kanske det är NaNoEdMo i mars som gäller?

Om den underbara våndan att skriva

Det är fascinerande att skriva. När det går bra: berättelsen sväller ut åt alla möjliga håll, karaktärer gör plötsligt oväntade saker och känslan uppstår att man inte skapar berättelsen utan snarare gräver fram den där den ligger färdig under ett berg av frågetecken. När det går mindre bra: vånda, vånda vånda. Hur ska min vaga idé kunna fylla en hel berättelse? Jag har A och Ö, men hur ska jag fylla tomrummet däremellan?

Mitt mål är alltså att skriva 50000 ord i november, inom ramen för utmaningen NaNoWriMo. De första fyra dagarna flöt allt på bra, men sedan kom ett uppehåll över en helg då jag inte kunde ta mig någon skrivtid. Fyra nollproducerande dagar är svåra att ta igen, men det är bara att kämpa på…

Jag har redan fått känna på både hur berättelsen tycks vilja styra sig själv och våndan över att den inte gör det. Roligast hittills var när en helt oplanerad karaktär dök upp i berättelsen: en härlig gammal tant som sitter uppe hela nätterna och spelar World of Warcraft och äter pizza, men också är aktiv i pensionärsförbundet och känner alla människor i hela staden.

Idag får jag erkänna att jag skrivit sådant som inte kommer att vara med i den slutgiltiga berättelsen. Jag tillåter mig att räkna in stycken jag skriver i rent karaktärsutforskande syfte, eftersom jag ändå inte planerar att slutresultatet ska bli så långt som 50000 ord. Det var jättenyttigt att plötsligt växla och skriva ur ondingens perspektiv, trots att han troligtvis inte alls kommer att ha en egen röst när jag är klar. Nu har jag hans motiv klart för mig, samt vissa av de praktiska detaljerna kring hur han egentligen bär sig åt för att få nästan en hel stad att fastna i drömmarnas värld. Det jag våndas över nu är hur huvudpersonerna ska lista ut alltihop, det får ju inte bli för enkelt. Skrivarvåndan tacklas bäst genom att skriva, skriva, skriva, men släppa på perfektionismen och kontrollen och låta karaktärerna visa själva vilka de är och vad de är kapabla.

Så föddes Dojo

Barnboksprat recenserade nyligen böckerna om Dojo. Nu gästbloggar Karin Salmson, författare till bokserien och förläggare på Olika förlag, om hur Dojo kom till.

Vi fick in bilderna som så småningom blev Dojo till förlaget för länge sedan och fastnade direkt för dem, de kändes som om de kunde fånga ett litet barn och vi tyckte dessutom att det saknades en ny karaktär för de minsta. Figuren var då en flicka i samma form som nu och hade tre kompisar som liknar de som finns i böckerna nu. Illustratören Marcus Brengesjö hade gjort enkla historier runt dem, men vi kände att de behövde ytterligare arbete och att vi trodde att de skulle vinna på att det kom in någon annan i den kreativa processen. Ofta händer det ju saker när en författare och en illustratörs ansträngningar möts! Eftersom jag är författare valde vi att låta mig testa, jag har tidigare skrivit mest för vuxna men har också fem barnböcker bakom mig – men att skriva för de riktigt små var faktiskt en utmaning. Vi har verkligen stött och blött de få ord som är med i böckerna. När jag skrivit så skickade vi text och bild till lektör och ut till pedagoger för att få respons. Det gör vi alltid och anger aldrig vem som är författare eller illustratör så att vi ska få ett så neutralt utlåtande som möjligt.


Karin Salmson och Marcus Brengesjö

Figuren hette först Doris när den kom från Marcus. Efter att kikat lite på henne, med sin tunika, så tyckte vi att vi hade mer att vinna på att busa om henne till en han – men att namnet gärna fick vara ganska fritt. Dojo var ett namn som helt enkelt dök upp i mitt huvud när jag jobbade med manus, jag gillade hur det låg i munnen och det kändes ”sägvänligt” för alla åldrar och etnicteter.

Böcker från Olika förlag följer principen ”ut med stereotyper och in med möjligheter”. Vi vill ju att de ska kunna vara som vilken bra bok som helst, men vårt ”tänk” särskiljer dem ändå från annat på marknaden. Som att Dojo har en rosa klänning, att Gorby har lila byxor och en blomma på magen, att Maya och Aisha inte har rosa eller opraktiska kläder. Vi ville också att namnen skulle ha en internationell prägel eftersom de då är öppnare för den mångfald som finns i samhället idag. När det gäller innehållet så är det till exempel Dojo som tycker det är läskigt med höga höjder och Maya som är stark och hjälper Dojo ner och sen klättrar högt upp i ett träd medan Dojo är hjälpsam. Eller som i Dojo har kalas där Dojo rör sig i hemmiljö, bakar och dukar fint och sedan är det Maya som får en stor trumma, Gorby som får en vacker flöjt och Aisha som får en tuff gitarr. Enkla små detaljer som vi hoppas kan bidra till att öppna upp föreställningarna om vad som är möjligt och tillåtet. Varje liten detalj i sig spelar ju inte så stor roll, men lägger man ihop alla detaljer i böcker, och i samhället i övrigt, så skapar de ett så tydligt manus för hur man får vara som flicka och som pojke. Vi hoppas på att våra böcker kan vara en del av att vända ut och in på lite föreställningar och skapa fler möjligheter för barn att utvecklas friare. Men det är ju också så att många barn agerar könsöverskridande och det känns viktigt att de får känna igen sig och bli bekräftade så att de inte tror att de är fel. Men i vår ”ut & in-princip” ligger också att böckerna ska vara så bra att de åker ut och in i bokhyllan! Vårt kvalitetsbegrepp är brett och alla delar i det är nödvändiga för en utgivning.

Vi har fått många positiva reaktioner på böckerna. Nån sa att det var skönt att få ett alternativ till Molly Mus, och jag kan se att man sätter de här böckerna i samma fack. Det är enkla böcker för de minsta. Och jag fick ett mail från en läsare som var glad att det fanns böcker med genustänk för de minsta nu, för hon tyckte att det bara fanns böcker för äldre barn med en medvetenhet och att böckerna för de små glömdes bort eftersom de inte har lika mycket handling att jobba med. Annars är det många som vittnat om hur fångade mindre barn blir av Dojo, och det känns ju härligt!

Framöver räknar vi med att utöka trilogin med fler böcker. Kanske mest för föräldrarnas skull, så att de slipper läsa samma böcker hela tiden, haha!

50000 ord på 30 dagar

Det har inte hänt så mycket med mitt skrivande på sistone. Ingenting, faktiskt. Är jag nöjd med det? Nej, givetvis inte. Vad är det som är så svårt då? Att få tid. Är det en giltig ursäkt..? Nej! Man får ta sig tid! Men jag tycker det är väldigt svårt att ta sig den tiden mitt i det vanliga livet, alltid, jämt. Åtminstone när man inte är mitt uppe i ett engagerande projekt. Så nu ska jag hårdsatsa i november. Jag lägger allt annat åt sidan (nåja, i den mån det är möjligt…) och inleder ett nytt skrivprojekt som legat och grott i bakhuvudet en tid. För andra gången i mitt liv ska jag vara med i NaNoWriMo och sporras att skriva 50000 ord på 30 dagar. Jag lyckades 2006, så jag vet att det inte är omöjligt. Jag hade förstås oceaner av tid 2006 jämfört med nu, men jag vill ändå försöka.

Ni kommer att kunna följa mig här. Jag kallar mig helfena (vem har sagt att efternamnsbokstaven nödvändigtvis måste stå sist?), berättelsen kallas Drömfångarna, eller möjligtvis Felicia och Lillebror räddar drömfångarna och så här sammanfattade jag den på infosidan:

En morgon vaknar Felicia och Lillebror av att väckarklockan skräller i föräldrarnas sovrum. Mamma och pappa är omöjliga att väcka. Och när de går ut inser de att det inte bara är mamma och pappa. Hela staden sover!

Nu ska den bara skrivas också…