Kan bronsålder vara spännande?

Monika Häägg gästbloggar på Barnboksprat om att skriva barnböcker om bronsåldern.

Böcker som utspelar sig i bronsålder, är det en spännande läsning? Ja, säger jag som nu har skrivit fyra böcker om Fry – en flicka i bronsålder. Det är en mystisk tid med mängder av tecken. Gravhögar, bronsfigurer och hällristningar sätter igång fantasin. Det finns inget skriftspråk bevarat och därför kan fantasin flöda och de historiska avtrycken tolkas fritt.

Solbarnet

Idén till böckerna fick jag när jag cyklade omkring i det Halländska landskapet och såg alla dessa gravhögar som fortfarande finns bevarade efter mer än 3 000 år. Jag läste mängder med fakta om tiden och hittade platser runt Halmstad och Bjärehalvön som passade till min äventyrshistoria. Vid en utgrävning, inför byggandet av ett nytt bostadsområde, hittades stora långhus (ett som var 45 m!) och där placerade jag Kungsgården. För nog hade det bott en liten lokal kung eller hövding i ett så stort hus? Jag har valt att göra solen till en Solgudinna och månen till en Mångud. Både sol och måne betydde mycket för den tidens människor. Det går att avläsa i bilder och föremål. I mina böcker har det blivit en kamp mellan Solgudinnan och Månguden och mitt i denna strid finns Fry som är ett Solbarn med övernaturliga krafter. Vem är den största guden? Men egentligen är det människornas kamp om makten och i den kampen används gudarna.

Med detta äventyr kan engagemang för forntiden byggas. Med spännande böcker väcks intresset för att söka vidare i historiska fakta. Det har varit min tanke med att skriva den här bokserien. Kungsgården är fjärde och avslutande delen i serien. Den utkommer i augusti.

Monika Häägg

Om gästbloggaren:
Monika Häägg är författare och dramapedagog. Hon har skrivit teaterpjäser och turnerat med barnteater. Hon gör föreläsningar om bronsålder och fantasi samt drama och skrivande. Barn- och ungdomsböckerna Solbarnet, Månguden och Isvintern utspelar sig i bronsålder. I augusti utkommer Kungsgården som är sista delen i bokserien. Mer om Monika och hennes böcker hittar du på Monkaland och i hennes blogg.

zp8497586rq

Var ligger Utomlands?

Malin Roca Ahlgren gästbloggar på Barnboksprat för att berätta om sin nya barnbok.

Barnbok på flera språk. Samtidigt. Vilken bra idé. Så tänkte jag när jag hittade mitt bokförlag på nätet. Jag tänkte att jag ville skriva en historia som skulle vara internationell på något sätt. Om en pojke eller flicka som också var global. Namn och utseende. Då föddes Leo.

Jag som skrivit barnboken heter Malin Roca Ahlgren och har själv en liten pojke hemma. Och en lite större tjej också. Båda mina barn är frågvisa vilket gör att det kommer upp nya barnböcker i huvudet på Mamma Malin. Jag skriver ned deras frågor, och försöker förklara för dem. Ibland föds en idé till en historia som jag utvecklar till bok. Så var det med Leo. Min son frågade var pappa var någonstans, och jag svarade att han var utomlands. Min son sa då ”Var ligger Utomlands?” och idén till denna bok började med att vi snurrade på jordgloben hemma.

Leo är en liten pojke som funderar mycket. Och en dag ska han alltså åka utomlands med sina föräldrar. Men det finns ju så många olika länder… Vill ni också ta reda på var Utomlands ligger, följ med på Leos resa! Ni hittar honom på Vivlio och på min privata blogg.

Den kommer ut den 22a augusti. På spanska, arabiska, somaliska och bosniska.
Releasefesten är på Internationella Biblioteket i Stockholm den 3e september kl. 13.00. Hjärtligt välkomna.

Malin Roca Ahlgren

Om gästbloggaren:
Malin Roca Ahlgren är en författande stockholmare som bott Utomlands i 17 år, om man jämför med Sverige förstås. I Barcelona, där hon bor, tycker man nog snarare att det är Sverige som är Utomlands.

Att skriva lättläst – med tips från Mårten Melin

Är du sugen på att skriva lättläst? Det här temat har i alla fall gjort mig nyfiken på att försöka.

Det är lätt att tänka att lättläst automatiskt är lättskrivet. Men är det verkligen så? Visst är det lätt på ett sätt, för att det inte krävs textmängder i tegelstensromanklassen, men samtidigt blir kraven väldigt höga på den text som faktiskt är där. Ett misstag drunknar i en bok på 1000 sidor, men kanske totalt fäller en bok på 40 sidor.

Men vad ska man tänka på då? Jag börjar med att bläddra runt på de lättlästa förlagens webbplatser och hos Hegas hittar jag en bra punktlista:

Hegas 5 kriterier för en lättläst bok (lånade härifrån):

  1. Handlingen ska vara rak och tydlig. Läsaren ska på ett enkelt sätt kunna följa med i händelseutvecklingen.
  2. Antalet medverkande ska vara begränsat. Ett persongalleri likt de ryska klassikerna är inte att tänka på.
  3. Det får inte förekomma parallellhandlingar som förvirrar och försvårar läsningen.
  4. Språket ska vara enkelt och korrekt. En lättläst bok ska innehålla lätta ord och korta meningar.
  5. Den litterära kvaliteten ska vara hög och handlingen fängslande. Det måste vara kul och spännande att läsa!

Mårten Melin
Foto: Maria Lindberg

Hur uppnår man punkt 5, samtidigt som man håller sig till de föregående, begränsande, punkterna? En som lyckas väldigt bra med detta är Mårten Melin, författare till en lång rad barn- och ungdomsböcker, varav flera räknas som lättlästa. Jag kontaktade honom och bad om hans bästa tips.

Mårten Melin poängterar först och främst att berättelsen måste vara bra. ”Jag har som måttstock att mina lättlästa böcker ska kunna läsas med behållning av en normalläsare också”, säger han. Ett annat tips är att inte underskatta läsaren. ”De är inte dumma”, säger Mårten. ”De kanske bara har svårt med bokstäverna.” Det här tror jag är oerhört viktigt! Lättläst betyder inte att berättandet ska vara övertydligt, fantasilöst och tråkigt. Det finns utrymme för gestaltning, klurigheter och lek med språket även i lättläst. Kanske är det ännu viktigare i lättläst. För vad vinner man egentligen på att låta en person med lässvårigheter traggla sig igenom en text som hen visserligen klarar, men som inte väcker läslust? Hela poängen med lättläst är väl att vara en inkörsport till läsande? Då måste texten kännas, inspirera och ge mersmak.

Slutligen tipsar Mårten: ”Läs en massa lättlästa böcker!”

Och se där, temat har i alla fall gett mig en god start, för nu har jag i alla fall läst betydligt fler lättlästa böcker än jag hade innan.

Hur mäts läsbarhet?

Läsbarhetsindex, LIX, är ett vanligt mått för att ange texters svårighetsgrad. Man räknar ut ett värde baserat på textens genomsnittliga meningslängd och andelen långa ord. Lämpligtvis tar man hjälp av en Lix-räknare, som gör det automatiskt. Prova själv, vetja! När man fått fram sitt LIX-tal kan man läsa av resultatet i tabellen (lånad från lix.se):

Läsbarhetsindex
< 30 Mycket lättläst, barnböcker
30 – 40 Lättläst, skönlitteratur, populärtidningar
40 – 50 Medelsvår, normal tidningstext
50 – 60 Svår, normalt värde för officiella texter
> 60 Mycket svår, byråkratsvenska

När det gäller lättlästa barnböcker placerar de sig givetvis väldigt lågt på skalan. Jag har till exempel läst böcker med LIX 4 och LIX 20 inför Tema Lättläst.

Manusbearbetningsdag

Nu har jag läst igenom mitt senaste utkast till barnbok, som jag tidigare skrivit om här och här och här. Det har vilat sedan november och idag när resten av familjen är ute på utflykt tyckte jag att det kunde vara dags att ta itu med det.

Det här är tredje gången jag läser igenom ett eget kapitelboksmanus och reagerar på ungefär samma, oväntade sätt: jag tycker det är bättre än jag trodde att jag skulle. Varje gång har jag tänkt att manuset kräver enormt stora omstruktureringar och haft åtminstone en ungefärlig bild av hur, men så läser jag och tänker att det funkar rätt bra som det är. Det känns som att jag lurar mig själv på något vis. Kanske känner jag omedvetet att alla de där omstruktureringarna är för jobbiga och intalar mig själv att de inte behövs? (Det allra första manuset jag skrev började jag strukturera om till slut i alla fall. Jag fastnade någonstans halvvägs…)

Eftersom jag ville omstrukturera å det grövsta passade jag på att anteckna scener på gula lappar när jag läste. Dem har jag satt upp på en garderob:

Tanken var alltså en visuell planering över berättelsen där scener kan ändras, strykas och flyttas om. Jag använde små gröna lappar för att visa var jag gjort en särskilt viktig ”plantering” av något som bör återkomma längre fram och små rosa lappar för att visa där jag återkopplar till de gröna.

Det känns lite snopet att jag nu tycker att lapparna i stort sett kan sitta som de gör. Jag menar förstås inte att manuset är färdigt, men i stora drag kan det se ut ungefär som det gör. Jag har dock en hel del kvar att både ta bort och lägga till. Några saker vet jag hur jag vill lösa, när det gäller andra saker velar jag mellan två alternativ och för ett par extra jobbiga punkter har jag ingen aning.

Nu drar jag tänkarmössan långt ner över öronen och kliar mig på hakan…