Om den underbara våndan att skriva

Det är fascinerande att skriva. När det går bra: berättelsen sväller ut åt alla möjliga håll, karaktärer gör plötsligt oväntade saker och känslan uppstår att man inte skapar berättelsen utan snarare gräver fram den där den ligger färdig under ett berg av frågetecken. När det går mindre bra: vånda, vånda vånda. Hur ska min vaga idé kunna fylla en hel berättelse? Jag har A och Ö, men hur ska jag fylla tomrummet däremellan?

Mitt mål är alltså att skriva 50000 ord i november, inom ramen för utmaningen NaNoWriMo. De första fyra dagarna flöt allt på bra, men sedan kom ett uppehåll över en helg då jag inte kunde ta mig någon skrivtid. Fyra nollproducerande dagar är svåra att ta igen, men det är bara att kämpa på…

Jag har redan fått känna på både hur berättelsen tycks vilja styra sig själv och våndan över att den inte gör det. Roligast hittills var när en helt oplanerad karaktär dök upp i berättelsen: en härlig gammal tant som sitter uppe hela nätterna och spelar World of Warcraft och äter pizza, men också är aktiv i pensionärsförbundet och känner alla människor i hela staden.

Idag får jag erkänna att jag skrivit sådant som inte kommer att vara med i den slutgiltiga berättelsen. Jag tillåter mig att räkna in stycken jag skriver i rent karaktärsutforskande syfte, eftersom jag ändå inte planerar att slutresultatet ska bli så långt som 50000 ord. Det var jättenyttigt att plötsligt växla och skriva ur ondingens perspektiv, trots att han troligtvis inte alls kommer att ha en egen röst när jag är klar. Nu har jag hans motiv klart för mig, samt vissa av de praktiska detaljerna kring hur han egentligen bär sig åt för att få nästan en hel stad att fastna i drömmarnas värld. Det jag våndas över nu är hur huvudpersonerna ska lista ut alltihop, det får ju inte bli för enkelt. Skrivarvåndan tacklas bäst genom att skriva, skriva, skriva, men släppa på perfektionismen och kontrollen och låta karaktärerna visa själva vilka de är och vad de är kapabla.

Kanske gillar du också:

Författare: Helena Ferry

Jag heter Helena Ferry och gillar att läsa, skriva och dricka te. Barnböcker läser jag med mina barn Ava och Sander (födda 2008 och 2012), ungdomsböcker läser jag helt och hållet för min egen skull. Jag tycker att vuxna borde läsa mer ungdomsböcker! Det händer att jag lobbar för det lite diskret genom att ge bort ungdomsböcker i present. Till vardags arbetar jag som systemutvecklare på ett konsultbolag. Jag tycker det är roligt med webbutveckling och det praktiska arbetet med bloggen bakom kulisserna faller därför på min lott. Mer om mig finns att läsa på min vardagslivsblogg Helenas dagar.

3 reaktioner till “Om den underbara våndan att skriva”

  1. Känner igen mig, även om det inte blev någon nanowrimo för min del. Ett större frilansprojekt ramlade över mig tillsammans med en massa små, så jag hinner inte ägna mig åt annat skrivande den närmaste tiden. lite synd, men november kommer nog aldrig att bli en bra månad för ambitiösa projekt för min del.
    Får väl hitta något annat än nanowrimo som får mig att ta mig i kragen, sitta ner och skriva även sånt som inte genererar inkomst inom den närmaste framtiden. :)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *