Upprörande krasshet och medmänskligt hopp
I De afghanska sönerna berättar Rebecka med iver och uppgivenhet om rutiner, oro, samhörighet och tomhet på ”HVB-hemmet Gnistan”. Historien handlar om tre afghanska pojkar som bor på avdelningen där Rebecka arbetar. De har flytt 
sitt hemland och var och en har ensam tagit sig till Sverige.
I korta avskalade meningar, som liknar dagboksanteckningar, får vi via Rebecka en inblick i vad Ahmed, Hamid och Zaher har varit med om innan de kom till Gnistan och om deras vardagar där.
Genom att konstaterande beskriva pojkarna, chefen, kollegor, samhällsservice, grannar och situationer målar författaren upp ett sammanhang med levande porträtt och miljöer. Beskrivningarna är betraktande. Berättarrösten är Rebecka, som beskriver det som passerar ur sitt privata inifrånperspektiv, men hon beskriver också det hon ser och hör omkring sig. Historien utspelar sig därmed på flera nivåer samtidigt.
Rebecka har ingen utbildning eller erfarenhet av liknande arbete. Hon trodde inte att hon skulle få det här jobbet. Alla hennes arbetskamrater har titlar som antyder att de är behöriga för att arbeta på avdelningen. Rebecka verkar dock ha en ovanligt välutvecklad fingertoppskänsla för att balansera de tre pojkarnas personligheter och erfarenheter med verksamhetens uppdrag och instruktioner genom sin medmänsklighet och anpassningsförmåga. Hon säger:
Det är svårt att säga om jag blir mer eller mindre människa av att vara här.
Ett skäl till att Rebecka fick jobbet uppfattar hon vara att hon är bra på att arbeta enligt instruktioner. Men gör hon det, eller hittar hon sitt sätt att (nästan) inte bryta mot uppsatta regler och påbjudna förhållningssätt?
Berättelsen om arbetspassen med pojkarna är gripande. Den växlar mellan distans, kontroll, flackhet, osäkerhet, kontakt, glädje, sorg och en form av innerlig omtanke. Historien är tung, men det är något som spirar mellan raderna som gör att den ändå inte känns fullkomligt dyster. Även när det är oändligt sorgesamt ger Rebeckas sammantagna berättelse en smula hopp.
Om författaren
Elin Persson (född 1992) är socialantropolog och har gått skrivarlinjen på Jakobsbergs folkhögskola. När hon inte skriver jobbar hon med socialt arbete. (från Bonnier Carlsens hemsida)
Detta är Elin Persons debutroman, som kommer ut idag den 3 januari 2020. Hon har tidigare givit ut För varje hjärta som slår hos Vulkan förlag, i genren lyrik.
De afghanska sönerna
Författare: Elin Persson
Förlag: Bonnier Carlsen
ISBN: 9789178035564
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris
Den här boken hade jag älskat som tonåring. Den hade lätt kunnat bli min alldeles egna feelgood-bibel med peppande och stöttande ord. En slags analyserande dagbok över min personlighet och vem jag vill vara, och vart jag vill komma. Absolut en av årets viktigaste böcker!
Det här är en riktigt fin bok till någon som gillar att svara på frågor, analysera sig själv och vill veta mer om personlig utveckling. Men det är också en bok till någon som lever med ångest, destruktiva tankar och behöver stöd att reda ut jobbiga tankar. Känna sig mindre ensam. Jag tycker författarna lyckas hålla upp en varm känsla boken igenom fastän de går igenom svåra känslor. För när allt kommer omkring handlar det om känslor och hur man hanterar dem.
När ett ungt hjärta längtar efter att få var en del av någon annans sfär och bli till i den andres ögon, är det bara inte så lätt. Varför faller någon för en person, som kanske inte är den enklaste att falla för? Jo, för att det finns något där, en klang som vibrerar ändå in till det egna längtande hjärtat. Två ensamma själar. Beskrivet i korta stycken. Vardagens tristess och så festens absurda overklighet med därtill hörande berusning, komna av både drycker och känslosvall.
Jag har läst Söta pojkar är bara på låtsas under helgen och mja…jag vet inte om det är för att jag är trött på att läsa om tonårstjejer och deras kärleksbekymmer eller om det är något annat…Det är här Moa Eriksson Sandbergs debutbok och bygger på hennes dagboksanteckningar från slutet av nittiotalet. Så visst, man känner igen sig i mycket, det gör man absolut. I ett litet förord av författaren i boken står det: ”[…] nästan allting har hänt, men kanske inte just såhär”.
I den här boken får vi träffa Katja, Pär, Andreas, Nellie, Sofi, Filip, Lena, Joanna, Hannes och Stella som alla sitter och väntar på att deras svensklärare ska dyka upp till lektionen. Boken utspelar sig under en kort tid, där de olika gymnasieungdomarna sitter och funderar på allt mellan himmel och jord.