Etikett: nostalgi

En bok från mitt 70-tal. Det var min brors bok, som varje år kring samma tid i mörkaste december blev läst och skänkte oss barn och vår mamma lite julstämning från förr. Historien utspelar sig i en svunnen tid, kring början av 1900-talet, och det är på landet där två barn lever, förnuftiga Pelle och frågvisa Anna Elisabet. De bor i ett rött hus med vita knutar med mamma och pappa och faster Daggan (alltid undrat över om hon är släkt eller anställd). Tidsaspekten är 23-25 december.

De vuxna förbereder inför julafton, de ska dona, vilket härligt ord förresten. Det de vuxna inte vet, är att när de gått till sängs, så smyger barnen upp och beskådar de små tomtenissarnas julbestyr.

Med viss humor och några delar fördomsfullhet presenteras de för oss:

 

Ser du dom? säger Pelle.
– Ja, då, säger Anna Elisabet. Dom är små.
– Knappt större än blyertspennor, säger Pelle.
Det är Nisse som är äldst. Han har glasögon.
Det har han för att han är klokast. Han vet vad alla blommor heter.
– Och han kan räkna alla stjärnorna, säger Anna Elisabet.
– Bisse har träskor därför han är från Skåne, säger Pelle.
Det var Bisses far som gav Nils Holgersson den där örfilen, du vet.
Så Nils blev bara en tvärhand hög.
– Men Bisse är snäll, säger Anna Elisabet. Hur hög är en tvärhand?
– Som Trisse, säger Pelle. Trisse är uppifrån Lappland.
– Men Prisse är skojigast, säger Anna Elisabet.

Dessa små tomtenissar har att stå i; julblommorna ska pysslas om och få tomtedagg, allt som står framme ska putsas nogsamt, julklappar ska slås in och lackas och alla gårdens djur ska få extra fin omsorg. Denna beskrivning av pysslandet är smått magisk och gick rätt in i oss barn och gav ett skimmer till alla julens attiraljer och pynt.

Inför julaftonens höjdpunkt för barn, julklapparna, så är väntan så lång, så lång. De vuxna tänker på ett annat sätt tydligen:

Usch så långsamt klockan går. Men Mamma och Faster Daggan säger att de inte vet hur de skall få tiden att räcka till. Pelle och Anna Elisabet sätter sig och knäcker nötter en stund.

Sagan berättas med lutning åt traditionella tomtesagor, men även nytänk finns, som att vita små så kallade polarer kilar omkring på Nordpolen. De syns inte när de rör sig i snön, bara när de stannar upp och tittar med sina stora ögon.

Pojkar och flickor behandlades oftast strikt olika under denna äldre tid och det lyser igenom i sagan. När pappa väcker barnen på julaftonsmorgon och önskar God Jul, pussar han Anna Elisabet men daskar Pelle i stjärten (kärleksfullt antar jag). Deras julgåvor är specificerade till om de är en pojke eller flicka. Pelle får tennsoldater, skidor, ficklampa och vantar. Anna Elisabet får blunddocka, sagobok, strumpor och näsdukar. Allt på sin plats och en tydlighet som nog sällan gav efter för individens val. Men så kan det se ut även i dag har jag förstått.

Tomtarna får sin gröt som belöning för allt slit och även julklappar av barnen, för det är bara barnen som kan se tomtarna. Boken var mysig att höra vid juletid, visst var det så, men den största anledningen till det var för att det var min mamma som läste. Det är en bok för lite större barn, då språket kräver en viss förförståelse. Den väcker frågor, minnen och blir stämningsskapande inför en stundande jul.

Lite uppiggande och med hopp om en bättre framtid låter det när tomtarna sitter med sin vän Ängeln vid barnens sängar på julaftonskvällen och filosoferar lätt:

Jag undrar vad dom ska bli när dom blir stora? säger Nisse.
Pelle är så finurlig så han blir nog upptäckare, säger Prisse.
Och Anna Elisabet är så nyfiken så hon blir nog tidningsskriverska, säger Trisse.
Huvudsaken är att dom blir goda människor som inte vill någon annan illa i hela världen, säger Ängeln.

Pelles och Anna Elisabets julafton
Författare & illustratör: Rune Lindström
Förlag: Strålins förlag (1965)
Antal sidor: 37